Onsdagen den 19 februari

Promenader är till för att tänka, det vill jag säga i alla fall. Helt själv på en skogsväg går det inte att undvika tankar som far genom hjärnan hela tiden. En del försvinner och kommer inte tillbaka. Andra gör sig påminda igen och igen, kanske för att dom vill att jag ska tänka igenom tanken från många håll.

Två gånger har jag varit i Alingsås en stad i Västergötland.  Jag föddes där 1945 på dåvarande sjukhusets förlossningsavdelning. Av detta har jag inget minne alls. Nästa besök i Alingsås var någon gång i början av 2000- talet, tillsammans med min lillasyster. Vi kom med tåget från Göteborg, åt en god lunch och tittade oss omkring och sen åkte vi tillbaka till Göteborg. Ska det bli ett tredje besök? Det vore intressant att lära känna staden lite mer. Ett sätt är att googla på Alingsås och kolla in kommunens historik vilket jag gjorde. Alingsås fick stadsrättigheter 1619. 1952 genomfördes en kommun sammanslagning där Alingsås landskommun och Rödene kommun fördes  till  Alingsås stad. 1955 tillkom Bälinge och 1971 bytte Alingsås stad namn till Alingsås kommun. År 1975 fördes norra delen av Östads församling till Alingsås kommun från Lerums kommun. Lite historia kring min födelsestad. Numera är Alingsås kommun stor och har en vision  som heter Alingsås Vision 2019. 

En sammanfattning av Alingsås Vision 2019; För att Alingsås sak växa och utvecklas behöver vi alla sträva åt samma håll. Vår vision är att Alingsås ska förena småstadens fördelar med närheten till storstaden och dess möjligheter. Vi satsar på hållbarhet och livskvalitet för alla kommuninnevånare. Denna vision ska finnas med som bakgrund i varje beslut som tas i kommunen. 

Låter som en trevlig plats att bo på, men jag vill inte flytta från mitt fina hus och mina goa vänner och hela mitt sociala liv. Dessutom skulle jag , skogsmänniska som jag är , aldrig trivas med att travalla runt i en stad även om den inte är så stor. Besöka den vill jag däremot, mer och mer, ju mer jag läser om den.  

Det var en av alla tankar som jag fick idag under min promenad. Här kommer den andra tanken som jag alltid bär med mig egentligen. Jag vill att alla människor ska ha det bra, bostad, mat och kläder  på kroppen.

Jag har alltid tyckt så, aldrig har det fallit mig in att utesluta människor, att inte tycka om människor för deras hudfärg, deras åsikter, deras politiska hemvist eller religiösa åsikter - eller??  När jag var liten var romer eller zigenare som det hette då, människor som ansågs av alla jag kände, som mindre värda, farliga och oärliga. Jag vet att dom inte var farliga för jag, behagade utan mammas vetskap, ägna mig åt att leka med en flicka i min egen ålder och jag fick något att äta och dricka och inte dog jag av det. Vad värre var, att när jag kom hem kändes det ju på doften av fotogen ( de eldade med fotogen i en liten kamin i tältet där de bodde), var jag hade varit hela eftermiddagen . Bassning och order om att inte göra om det. Det gjorde jag ju i alla fall men såg till att vara utomhus. Dum var jag inte då och inte nu heller. Jag kan också komma på mig med att visst gör jag skillnad  på folk och folk. Har åsikter om vad dom gör och hur dom gör det osv.  Så visst det är lätt att tycka om människor om dom bara inte är precis i närheten. Som vuxen har jag också lärt mig att omvärdera människor, alla är inte trevliga och bra rakt igenom. Så mycket falskhet bor det där......

Frågan är då om det är  mitt tyckande som är ledande när det gäller hur människor vill ha det? Må hända att människor ska få göra som de vill? Bo i skogen i en koja och aldrig tvätta sig? Äta den mat de tycker om även om jag tycker att det är dålig mat? Vad är då att ha det bra? Jag hävdar med en dåres envishet att det borde vara en rättighet att ha en egen binge under tak att sova i och att få äta sig mätt! I den värld vi lever i idag, är det långt ifrån alla människor på vår jord som har det så. Istället är varje dag en ständig kamp för att överleva i det lilla liv man har. 

Nähä nu får det var färdigtänkt för idag ,nu blir det lite kräm med mjölk innan kvällens kyrkoråd.

Lev väl vänner var ni än i världen bor.

Ny dag, ny vecka  och ljusare tider?

Hur tar man reda på om det är snöfritt på stigen i skogen  där jag brukar promenera? Jo naturligtvis genom att ta en promenad i skogen.  Det gjorde jag idag och jo det var nästan snöfritt och absolut halkfritt. Passagen genom  lövskogen  var helt fri från allt vad som menas med  snö och is halka. När jag närmade mig kalhygget och storskogen fanns det is fläckar och lite snö här och där men helt klart promenadvänligt. Där stigen övergår i en  grusväg hade någon kört moped med "nabbadäck" som vi sa i Vilshult på 50-talet! Skogsmaskinen hade också passerat och gjort än större djuphålor i vägen med sina stora däck och sin enorma tyngd i den mjuka marken. Vatten och is hör liksom ihop, men det fanns gott om plats för mina 37:or att gå bredvid på gräsmark. Det doftade skog och gyttja, men  det kändes som ett bud om att det kommer en vår även i år. 

Lady Di och jag får ta en promenad när sportlovet är över, om det nu inte envisas med att snöa igen och kullkasta mina planer. Jag kan tänka mig att Lady Di har saknat våra skogspromenader men det är inte läge för lårbensfrakturer varken på hunddamen  i 14 års åldern eller tanten som hänger i kopplet. Lady Di har en ovana eller kanske är det en vana? Hon läser tidningen med nosen när vi är ute på promenad. Varenda bajs eller kiss ställe måste nosas igenom väldigt ordentligt
 Om vi för skoj skull gör en undersökning som går ut på att  att jämföra en hundlady på 14 år och en tant  på snart 70, så kanske det inte är stor skillnad.
 Vi börjar med tidningsläsning:  Lady Di läser tidningen med sin nos längs promenaden, jag läser hemma vid köksbordet eller i favoritfåtöljen med mina ögon. Kanske ser Lady Di genom sin nos samma som jag med mina ögon, hon kollar vad som hänt sen sist? Gammal hund, sjuk hund, kattskrälle, kanske en hare eller räv. Eller ännu värre ett rådjur, som finns inte för henne, hon är rådjusren som det heter på jägarspråk.  Hon ser kanske  en tjusig Hanhund med vackra muskler och fin päls , eller ser hon  en gammal snuskig överårig hanhund med raggig päls,? Kanske  är det då hon bara sniffar en halv sekund för att sen rusa vidare? Eller ser hon en ung hanhund med hormoner som studsar runt i kroppen, vilket gör att han tycker sig vara odödlig ? Den tidningsnotisen hoppar hon över för att strax hitta en ny att engagera sig i.
Jag läser BLT, Vison, Veteranen eller Kyrkans Tidning eller vad det nu kan vara som ligger i tidningskorgen. Vad ser jag då när jag läser tidningen? Jag kollar vad som hänt i världen och i närområdet. Kollar in sporten för att kunna hänga med i makens resonemang gällande OS, hockey och fotboll. Jag tittar  också på bilder. Av hockeyspelare, regeringsmedlemmar,biskopskandidater, chefredaktörer och annat löst folk. Är det någon som jag känner tittar jag naturligtvis lite mer, även en snygg man kan ju få min blick att fastna lite längre. Även bilder på det kvinnliga könet kan fånga mitt intresse.
När det gäller tikar för Lady Di:s del är det så här: Hon  gillar inte unga tikar som tror att det är dom som bestämmer eller gamla sura tikar som inte vill umgås. De bästa tikarna är de som förstår dels att Lady Di bestämmer när, var och hur det ska umgås. De ska också med omedelbar verkan lägga sig ner och visa hals och mage. Det vill säga på hundspråk visa sin underdånighet!
Jag har inte alls de önskemålen  på det kvinnliga könet. Jag vill att dom ska kläder på sig så att vare sig rumpa eller mage syns. Det är också bra om de är glada, talföra och inte alltför arga. Skulle aldrig få för mig att be dom kasta sig på golvet och visa hals och mage. För det första skulle dom aldrig mer komma upp utan hjälp och var skulle vi hitta den. Ont om lyftkranar nu för tiden. Maken t.ex kan numera lyfta endast 2 kg i varje hand och det är sällan mina väninnor väger så lite!! För det andra blir det så besvärligt att komma åt att se halsen , eftersom det är halsdukar och smycken  i vägen. Magen är som väl är, gömd bakom ett lager kläder som inte går att riva av så där i farten bara.
 Andra jämförelser som man kan göra mellan mig och Lady Di, är våra sovvanor. Jag sover aldrig  på dagen men alltid  på natten. Lady Di sover alltid på dagen och för det mesta  på natten. Om det inte är så att, hon , som annars är rätt så döv, hör en räv eller en igelkott som är ute och går på natten. Då kastar hon sig ut och ylskäller hysteriskt så att nästan hela kvarteret vaknar, dock icke maken och jag vi har sovrummet åt andra hållet.  Jag ylar aldrig vare sig dag eller natt , även om maken tycker att jag för väsen ibland om nätterna. När jag missar vattenglaset med en millimeter och häller ut ½ liter vatten över mig själv, sängen eller golvet. Det har också hänt nån gång att jag stulit hans täcke och vägrat lämna tillbaka det. Efter lite ordväxling som jag
inte vill återge i text fick jag i mitt sovande tillstånd ge mig eller rättare sagt täcket blev fråntaget mig av  en mycket frusen och ilsken make.Vad kom då ut av denna enkla undersökning? Jo att det kvinnliga könet oavsett om det gäller en hund ellermänniska är intresserad av nyheter gärna i bildform, vill bestämma över sitt eget liv, är intresserad av både manligt och kvinnligt  kön, i lagom stora doser och alltid med förbehållet att det är HON som bestämmer. Säkert många som inte skulle hålla med om detta. Hur som helst ska jag nu gå ner och sno åt mig TV av maken!  Ha det!!

Vilken morgon , vilken dag och hur ska kvällen bli?

Vaknar inte av väckarklocka eller att maken hostar, sin vanliga vulkanutbrotts hosta utan av att jag har kramp! I mitt vänstra lår på insida och i foten!!  Att ta sig från liggande läge när man ligger inrullad i täcket som en liten kåldolme visade sig inte var helt lätt. Varje rörelse gör ont och inte lite ont heller. Men först rulla till vänster och sen kasa sakta neråt för att inte riva ner allt som står  på mitt sängbord. Få fötterna ur täcket,ner på golvet och av någon konstig anledning känns det inte som om hela benet och absolut inte hela kroppen vill följa med. Tillslut efter mycket möda och besvär står jag på golvet och försöker förflytta mig till sängändan för att försöka tvinga bort krampen! Då rör det sig mycket lojt och med utsträckta leder i den andra delen av sängen, maken visar upp ett sömnigt ansikte och en lite frånvarande blick: Va i hela friden håller du på med? kommer det ur den trötte makens mun.Jag har kramp, väser jag ilsket som en huggorm.

Jaha,blir svaret och sen fortsätter den lite loja rörelsen i sängen, till  viss del likt en panters rörelse , ända tills han med en gungande rörelse kastar sig ur sängen, då blir det mer likt en elefants rörelse.  Måste säga att för att vara 70 år är han ganska vig ibland.
Sängbord ja ,någon kanske undrar vad i hela friden som står på mitt sängbord? Jo Dagboken ligger där, den som jag varje kväll skriver några korta rader i, om livet  kärleken och om alltings djävlighet. Sen ligger där en hög med böcker, Mammas gata av Kjell Johansson, jättebra,Torgny om Lindgren i samtal med Kaj Schueler, Nära hem av Alice Munro, Döden var god dröj av Lennart Lauenstein och Nils Bolanders Ändå måste jag, denna sista bok  är till för ledsna stunder och när jag tycker att hela världen är pest och kolera på en gång. Sen är där fyra olika sorters fotsalvor,Bafucin med mintsmak för hostan om den skulle komma, två pennor en till dagboken och en till korsorden och ett suddgummi. Dessutom står den nya fina röda väckarklockan  där, jag kan titta på den mitt i mörka natten och som genom ett trollslag kan jag få den att lysa så att jag ser hur mycket klockan är, Tillslut sår där också  ett glas med vatten!!Jag har nämligen alltid ock då menar jag alltid druckit cirka ½ liter vatten varje natt i mitt liv. Nej då jag har inte diabetes och jag är inte tossigare än andra tanter i sina bästa dar. Som liten tös hade jag en rostfri mugg och drack ur, den hade förresten min älskade pappa gjort och  den rymde också ½ liter vatten.

Efter detta uppvaknande behövdes en god frukost. Starkt kaffe, goda mackor av bröd som maken bakat, de beryktade" hundmatsringarna" med linfrö, solrosfrö och pumpafrö. Lite skivad banan och youghurt. Detta räddade min dag. Till den milda grad att jag bestämde mig för att gå  på promenad redan klockan tio. Det var bara det att det snöade och blåste ganska rejält, men skam den som ger sig. På med långkalsonger, varmaste tröjan, Ovanpå detta regnbyxor, fliströja och regnjacka. Snygg lila Lindbergmösa och tillika vantar i samma färg. Tillslut bästa vinterkängorna på fötterna och stavar. Raskt marscherade jag iväg, eftersom jag inte  litar på att all snö är borta från skogsvägarna så det blev söderut på Olofströmsvägen, förbi skolan, lite villor och nerför en ganska hög backe och ut på stora stora vägen där det kommer stora stora bilar i 400 kilometer.Ingen hänsyn tages till tanten som kanske mer liknade en liten murrig stubbe som rörde sig i ganska snabb takt vad vet jag. Snön yrde rakt in i ansiktet när jag gick mot söder. Blött, hårt och kallt. Men halva vägen hade jag snön i ryggen eftersom jag gick mot norr. Inte en enda människa mötte jag och blöt blev jag men väldigt nöjd med mig själv. Hann precis hem så att jag fick se det fantastiska skidloppet av Charlotte Kalla. Jag kunde inte sitta still och inte maken heller , men vi avstod från att kramas det kändes liksom onödigt vi kan ta det en annan dag, fast annandagskaka blir aldrig bakt sa alltid min kära "vänninnatant" som var mycket äldre än jag.

Kanske jag skulle avsluta skrivande och gå ner och krama maken? Bara det nu inte blir en vana att kramas menar jag, det kan ju aldrig var bara, eller hur?
Nu har jag tänkt till, jag går ner och gör fastlagsbullar till eftermiddagskaffet. Kramen då? Jodå han ska få sin kram men först blir det kaffe. Trevlig Helg.

Det är en upplevelse att resa, man får så många intryck.

Jag har varit ute och rest! Inte till Thailand eller Sydafrika utan till Hässleholm. Dessutom med Skånetrafiken.

En tidig söndagsmorgon är det inte så många resenärer med bussen från Olofströms resecentrum mot Bromölla, det går helt klart att kolla in de allra flesta. Till att börja med var det en kvinnlig busschaufför som talade en mycket svårförståelig svenska. Att döma av uttalet kom hon från Finland. Hon var ganska liten och hennes kritvita hår var klippt i en snygg kort frisyr, dessutom var hon  trevlig och körde den stora gula bussen mjukt och fint genom alla rondeller och trånga passage. Solen lyste klar från en himmel blå och hon tog fram sina solglasögon som var ORANGE! Om jag är fördomsfull, inte alls, blev mera glad att det finns fler äldre damer än jag  som tycker om starka färger. Under lördagen hade det, för den som var intresserad, varit en dans och musikfestival i Olofström.  Det märktes på passagerarna som klev på bussen utefter vägen. Alla var unga och glada. Alla hade, nästa alla i alla fall, rasta flätor och kolsvart hår, svart kring ögonen och kritvita ansikten. Kläderna däremot var inte bara i svart utan en del hade samma färg som chaufförens glasögon. Stora bagage, som musikinstrument, madrasser och ryggsäckar. Säkert både artister och besökare till festivalen.I bussen spred sig lite trevligt småprat och mycket skratt. När vi närmade oss Bromölla, närmare bestämt i Näsum  steg det på flera stycken kvinnor med asiatiskt utseende, antagligen från Thailand eller Filippinerna. Dessa kvinnor pratar och skrattar också väldigt trots den tidiga  morgonen. De flesta resenärerna ska  vidare med tåget från Bromölla  till Malmö eller Köpenhamn, bara några enstaka trista typer, som jag, ska till Kristianstad eller  Hässleholm. De få minuter jag väntade på tåget kunde jag låta solens varma strålar värma mina kinder och jag kände mig glad och fri som en liten fågel på väg till ett annat land. 

Väl på tåget fanns det fler människor att studera och fundera över. Snett framför mig satt ett äldre par med stora stora resväskor. Farbrorn pratade ganska högt och det var inte att missta sig  på dialekten, den kom någonstans från Sölvesborg- Mjällby området. Han kommenterade hela tiden all jordbruksmark vi åkte förbi och kommentarerna visade att han var en bonde som kunde sin sak. Hans fru, satt mest tyst svarade bara ibland på hans uttalande . Hon hade lite bekymmer om   på resväskan hela tiden, säkert nervös för att den  eventuellt skulle  kunna bli stulen. Jag tänker mig att dom skulle till Thailand för att sola och vila upp sig innan jordgubbssäsongen börjar, men det vet jag egentligen inte , dom kanske skulle till London för att hälsa på någon barn eller barnbarn. Hur som helst tåget rusade vidare genom jordbruksmark och villaområden, och stannade först i Kristianstad, där kom det än fler människor in i vagnen. Resenärer är olika och en  del sjunker ner och somnar med omedelbar verkan och andra tar fram sina Ipad och sätter på en film eller kollar vädret. Den tredje typen av människor, sätter sig ner och tar upp sin mobil och ringer upp en bekant!! Sen kan man få höra både det ena och det andra. Otrohet, ovänskap, korkade ungar, ekonomiska bekymmer, att Akassan inte fungera, att kärringdj-en i lägenheten bredvid hade mage att klaga  på oväsendet i lägenheten fast dom slutade spela redan klockan fyra i morse!!  Det är helt omöjligt att undvika att lyssna , jag försökte verkligen, genom att läsa en uppsats som skulle rättas och en bok som var både intressant och rolig. Tyvärr kunde jag inte sortera bort samtalet som fördes ett säte bort!!

Själva resandet i sig är ju inte så intressant men att titta och lyssna  på människor det är verkligen intressant. 

Alla är olika och alla har olika mål. En del har jobbat och ska hem, andra ska till jobbet, några ska resa på semester, andra hälsa på barnbarn och andra ska bara göra en liten utfärd. 

På hemvägen hade vi en morfar som försökte trösta en ledsen baby, medan  mamman och storebror var på toaletten. Den rösten kommer nog att göra sig som solosångare i en rockopera om ca 30 år skulle jag tro. 

Men det absolut roligaste på hela denna  resa var konduktören på tåget när jag reste hem igen framåt kvällen.En hel vagn full med trötta och ganska sura människor kunde inte låta bli att skratta när följande utspelade sig:

Så fort tåget startat i Kristianstad kommer det ett utrop via högtalarna; Guda, Guda, Guda, välkomna ombord. Detta tåg går till Brooomöööla, Sööölvesssbooorg, Karrrlshamnn och slutstation är Kaaaalskrrrrona. Ni är varmt välkomna ombord och jag hoppas ni får en trevlig resa .Alla ler. Strax uppenbarar sig rösten, en mycket svart man och mycket glad. Han tilltalar alla som visar sin biljett med orden Super , Super do är super.Nu småskrattade hela vagnen och den sura stämningen var som som bortblåst. Tänk vad våra invandrare kan berika vår vardag. Han var en riktig sköning. Tillbaka i Bromölla väntade jag in bussen som skulle ta mig till Olofström och då var jag ensam resenär hela vägen. Inte en enda människa steg på bussen mellan Bromölla och Olofström. I Olofström väntade maken med bilen för så här är det att bo på landet. Det går inte att åka kollektivt hela vägen även om man vill. Bussarna från Kyrkhult till Olofström och tillbaka till Kyrkhult går framför allt på vardagarna och inte heller då alltför ofta. 06.15 går det en buss till Olofström och sen går det skolbussar och kanske någon mer. Hem går det kanske en buss på eftermiddagen  och tidig kväll. Det räcker inte för den som vill vidare ut i världen men ändå ha en chans att komma hem igen samma dag. 

Hälsningar från den världsvana tanten i sina bästa dagar.

Telefonterror.......

Med jämna mellanrum ringer det från olika företag som vill sälja saker till oss. Det är allt från tidningar och böcker till Säkerhet av olika slag. För det allra mesta lägger jag på luren med orden : Jag är inte intresserad. Inte för att det hjälper, det ringer igen och igen. Jag vet inte hur många gånger jag tackat nej till Bamsetidningar, bokklubbs medlemskap, sock -och trosförsäljning och nu det senaste att få köpa skyddstjänster för att hitta borttappade  nycklar, borttappade kort, en tjänst som skulle skydda mot att mitt personnummer kunde bli kapat!  I början lyssnade jag och försökte säga på ett vänligt sätt att jag inte var intresserad, det fungerade någorlunda. Men nu är det en ny sorts säljare som pratar på både in- och ut andning, dom är inte kontaktbara utan munnen går i ett. Detta har föranlett mig att när jag får frågan om det är jag som svarar vem skulle det annars vara, kan man ju undra? Svaret blir ett jättesnabbt JA med tillägget jag är inte intresserad , och sen avsluta samtalen med att lägga på luren. Nu lever vi på hoppet  att denna uttröttningsmetod ska fungera .

Nu är det en ny sorts  bedragare i farten, det ringer, på displayen lyser texten okänt nr, när jag svarar hörs ett prassel och rassel i luren och efter en stund kommer det; Hallo this is from Indien eller Paraguay eller nåt annat land långt bort ifrån. I need money är nästa fras, varvid jag alltid och i all framtid kommer att lägga på luren i örat på människan som ringer upp. Jag blir tokig. Hur får man bort sådant skräp??

Nu ringer min mobil och säger att tvätten är klar så då pausar jag en stund....


Stunden blev till kväll, natt och en ny morgon. Idag har jag ägnat mig åt att städa köket! Startade med att ta ner gardiner och ta bort fönsterkrukor. Nästa steg ta fram alla putsgrejor och se så fina fönstren blev efter ett väl utfört arbete utan stress. Nystrukna lila gardiner och vita blommor i fönstret. Tjusigt.Jag har tre fönster i mitt stora, stora kök så det tog sin tid , tröttheten hade börjat kännas i ryggen och lite i huvudet men skam den som ger sig. Jag fortsatte med att våttorka golvet, lägga ny duk på borden, ny blomma och lila ljus i den fina ljusstaken jag fick av bästaste Annica en gång för längesedan. Sen var det dags för vardagsrummet som för vår del verkligen är ett vardags rum. Vi är där varje dag. Maken kollar in sport och nyheter  på TV,eller tar sig en middagslur i favoritfåtöljen. Jag sitter i min favoritstol och stickar, syr, läser eller tittar på nyheter, eller något annat bra program på TV. Jag är ingen sportfåne, men i mellan åt ser jag längskidor, konståkning, ishockey och fotboll.
Vi tar också kaffepaus och kvällsmat härinne och det bästa av allt vi eldar i vår fina kakelugn.
Av denna anledning hittade dammsugaren små trådbitar, brödsmulor, äppelkärnor, pappersbitar, skräp från vedkorgen, nötskal m.m. Det är en skön känsla när det är rent omkring mig. Jag har inget emot att städa blir däremot rätt fort trött nu för tiden, men så har ju också mer tid och kan lägga ut städningen på flera veckor om jag vill.
Efter detta dagsverke bjöd maken på stekt Rishultskorv, denna underbart goda korv, med bröd. Disken fick jag ta och nu sover han antagligen sin skönhetssömn. Ute lyser solen för en sekund eller två, strax ska jag byta till promenadkläder och gå ut och bara njuta en timme eller två av det sköna vädret.
Sen ska ni veta att när jag kommer hem ska det korrekturläsas åt dottern som skriver uppsats, om inlärningsmetoder. Roligt att bli tillfrågad om jag vill, det känns som en förmån att hon tror att jag hjälpa henne med saker ännu. Imorgon blir det en tur till Hasselkroken och umgänge med älskade barnbarn, på agendan står, "Hajning", bullbak, och måla i målarbok!!  Vad betyder "Hajning"? Så enkelt,  fäktas med Kapten Sabelkrok d.v.s yngsta barnbarnet Isac 3½ år!  Här skulle varit en bild men idag får jag inte till det, så den får komma en annan dag. Fast egentligen blir annandagskakan aldrig bakt!!
NU ! kom bilden som jag ville ha den. Tack för det och Trevlig Helg.

Trygghetsboende....................

I BLT den 4 februari, kunde man läsa att NU ska det byggas lägenheter i Kyrkhult. Olofströmshus styrelse har bestämt sig för att placera ett trygghetsboende i anslutning till äldreboendet Garvare- gården och kommunen är intresserad av att leta efter privata intressenter som vill bygga mark-lägenheter i Kyrkhult.  Trygghetsboende har debatterats sen den 9 februari 2012 när det första informationsmötet hölls i Kyrkhult och  marklägenheter i Kyrkhult  är utvecklingsgruppen "Kyrkhult äger" önskemål. För trygghetsboendet finns inget fastslaget datum för byggstart, eftersom fastighetsköp måste göras först , därefter ska också en kostnadskalkyl göras. Kommunalrådet Sara Rudolfsson säger dock att byggstart i Kyrkhult kommer att bli före det planerade trygghetsboende i Vilboken i Olofström.

För mig låter det  bra och trevligt med trygghetsboende för den som är 70+, och marklägenheter. Då finns det ju valmöjlighet. Låt oss nu tro att detta blir av och inte bara är ett sätt att locka väljare.
För min egen del planerar jag att bo kvar i mitt eget trygghetsboende så länge det går och det hoppas jag/vi ska bli länge än.  Kyrkhult är ett  fantastiskt ställe att bo på. Med en fin natur inpå knutarna, en bra skola och barnomsorg. Förhoppningsvis en egen församling att fira gudstjänst i om vi får en sökande till kyrkoherdetjänsten och om vi inte får någon sökande blir det säkert en bra gudstjänst- firande församling ändå,  tillsammans med Jämshögs församling. Vi kanske kan ha både  gudstjänster och högmässor. Varför inte  pröva med  olika tider? Det är ju inte säkert att  klockan tio passar alla. Kanske vill några gå i högmässa,  andra i familjegudstjänster, barngudstjänster eller bara en liten kvällsmässa.Vad har vi mer att erbjuda i Kyrkhult?En Livsmedelsaffär finns kvar, kanske kan den överleva, blomsterhandeln inne i byn är en fantastisk affär med stort urval och kunnig ägare och personal. Sen har vi två handelsträdgårdar som ligger lite utanför byn som också är bra och välkända runt om i landet. Vi har vårt vackra Forneboda, en lokal att umgås i och vi har ett Folkets Hus som kan ta emot än mer folk. Jag har alltid undrat vad Folkets Hus egentligen betyder? Den disskussionen får vi ta en annan gång.
 Men det som inte finns är kommunikationer. Jag önskar mig en busslinje till Olofström som går en gång i timmen. Då kan man åka kollektivt för att utnyttja Olofströms kommuns centrums faciliteter, och ta sig vidare ut i världen.Med buss till Bromölla för vidare transport med tåg till Kastrup och sen öppnar sig hela världen för en liten Kyrkhultsbo. Bussarna går också till Älmhult, därifrån kommer man med tåg till övre Norrland om man vill eller Göteborg och Stockholm. Naturligtvis går bussen också till Karlshamn och Karlskrona och vårt fina Blekingesjukhus.

Det var fasligt vad mycket tankar det kom ut  av ett litet reportage i BLT. Nu är klockan sen kväll och jag vill avsluta kvällen med Morfar skrev inga memoarer , samt ställa väckarklockan på ringning för imorgon ska ni tro ska jag medverka i beredningsgruppen i Kyrkhults församling. Vad vi ska bereda? Naturligtvis en agenda till det kommande kyrkorådet. Alltid lika spännande att se och höra vad mina medarbetare i denna grupp har att säga. Två kvinnor och tre distinkta herrar i denna grupp. Om det är svårt att göra sin röst hörd ? Inte alls det gäller bara att veta när det lönar sig att ha en åsikt och det vet jag. Dess i mellan kan jag ägna mig åt att lyssna och lära inför framtiden.
Sov Gott i denna kyliga vinterkväll.

En inte helt vanlig dag..................

 

Idag var inte en helt vanlig dag i vårt pensionärsliv. Vi vaknade av att väckarklockan ringde! Det gör vi aldrig en helt vanlig dag. Vi låg inte kvar i sängarna och drog oss utan klev upp nästan direkt. Det gör vi inte heller en helt vanlig dag.

 

Frukosten däremot var väldigt vanlig och precis likadan som alltid. Morgonmedicinen intages med ett glas vatten. Gott kallt vatten från Halen! Sen är det youghurt med som våra barnbarn säger "hundmat", d.v.s havrefras ringar som verkligen ser ut som Lady Di:s mat. Ovanpå dessa havrefras ringar lägger vi pumpafrö, linfrö och solrosfrö. Toppar gärna med lite färsk frukt idag var det Ingmarie från Hemsjö utan det minsta lilla besprutningsgift. Sen blir det kaffe och hembakat bröd med någon form av pålägg.

 

Fortsättningen av dagen var helt annorlunda. Vi åkte buss från Olofström till Karlshamn. Det har vi aldrig prövat förr, men det funkade alldeles utmärkt. Maken skulle till fotvården, för att få sina fötter i ordninggjorda. Detta var av stort behov, vilket han själv inte alls tyckte, men för husfridens skull och då hans diabetessköterska också tyckte så, gick han med på att besöka fotvården.  Besöket skulle ta ungefär en timme och då passade jag  på att besöka Coop Forum som ligger i Strömma. Där kan man inhandla en rökt korv som maken gillar. De hade också plommontomater och ett Spiderman puzzle till Isac vårt yngsta barnbarn. Jag promenerade  på en gång och cykelväg mellan sjukhuset och Coop Forum. Under en blå himmel med en vårkall vind i ansiktet och en gul sol som värmde mig. Promenader i staden är inte att jämföra med mina promenader i skog och mark - men det var en trivsam liten promenad och massor av frisk luft fick jag in i mina lungor. När jag kom tillbaka var maken inte klar så jag satte mig att läsa "Morfar skrev inga memoarer" av Gustav Fridolin. Det är en kärleksfull skildring av ett barnbarn , en berättelse som man blir engagerad och lite tagen av. Morfar föds i fattigsverige, där barn kunde kallas fosterungar eller ännu värre horungar. Där fattiga människor verkligen inte hade något egenvärde. De var arbetshästar till det rika folket! Jag tänker på min egen pappa som föddes till en värld av hugg, slag och hunger. Hans lycka blev en lärarinna som såg och förstod den stackars gossen. Med hennes hjälp blev han en duktig arbetare som försörjde sin familj och älskade sitt enda barn över allt ting för att inte tala om de tre barnbarn han fick uppleva det var alla hans ögonstenar.

 

Helt inne i boken väcktes jag av ett HEJ! Det var en av makens alla miljoner kompisar som också var på besök på sjukhuset. Vi hann avhandla hur det var med maken och med kompisens fru, väder och vind, pensioner och hur jakten gått i år för maken. När han gått hörde jag makens glada stämma och strax stog han bredvid mig och log med hela ansiktet. Att få fötterna omskötta kan ge en gammal man en glad dag, det vet han nu.

 

Nu hade emellertid klockan slagit lunch  och vi gick till restaurangen för att äta dagens. Potatismos och biffar?? Jag var lite frågande till den kombinationen, men vi må pröve som dansken säger. Biffarna, lingonsylten och den fantastiska salladen gjorde hela lunchen, med lite lite potatismos till. Det var väldigt gott men jag vill hellre ha saus o pära till biffen.

 

Sen var det dags att åka buss hem igen och innan vi tog bilen till Kyrkhult hann vi besöka Willys för att inhandla lite dagligvaror. Det var första gången sen  den 10 december 2013 som maken var med och körde inköpsvagnen. Han såg lite prövad ut mot slutet men det gick bra. Han packade och jag lyfte och bar alla tunga kassarbåde ut från affären och in i vårt hus.

 

Eftermiddagskaffe är ett måste och idag blev det smalknäcke med gräslöksost som tilltugg. Efter kaffe tog jag mig an att vara sällskapsdam till Lady Di. Det var nästan mörkt när vi gick ut så det fick bli lite promenad runt i villaområdena. Motionsslingan tänker jag mig att man måste ha ispiggar under skorna efter dagar med töväder och nu minusgrader. Det blev en skön kvällspromenad som gjord för lite tankar bakåt och framåt i tiden. Det slog mig att idag är det väldigt enkelt att ta sig fram här i värden. Det flesta människor har en bil, annars kan man åka kollektivt, buss, tåg och till och med flyg eller båt, om man ska långt bort vill säga, och det ska jag för det mesta inte. Då är cykel ett bra fordon om än inte  på vintern, även om min mamma cyklade vintertid gärna med trätofflor  på fötterna. Det gör dock icke jag. Annat var det när jag föddes 1945 i Alingsås. Jag antar men vet inte , att jag och min mamma åkte hem med bil, taxi eller kanske en granne som hade bil att låna ut med chaufför. Den stunden på sjukhuset och färden hem till Lerum var nog de bästa stunderna vi fick tillsammans, då vill jag tro att vi båda var lyckliga. Tre veckor senare fick jag en ny familj och flyttade till Traryd. Dit gick färden som jag hört det, med tåg. Min mamma var aldrig riktigt lycklig mer, medans jag, kan man nog säga fick det väldigt bra.

Sådana tankar kan en Tant i sina bästa år tänka när hon är ute och går med Lady Di