Jag såg en rolig notis i BLT för några dagar sedan. Någonstans, i Sölvesborg tror jag att det var, sökte man två tunga chefer!!  Mycket brukar det stå i CV men inte hur mycket man väger! Det skulle naturligtvis vara två tunga chefsposter, lite feltänkt som sagt.

Sen är det ju inte så längesedan det var 1 april och den dagen trodde jag att notisen som handlade om grisar som skulle bearbeta jorden på Ekerydsplan var ett aprilskämt. Men det visade sig vara alldeles sant. Två grisar som fått namnet Tim och Tej ska i 5 veckor bearbeta d.v.s böka i jorden vid några hyreshus på Ekerydsplan i Olofström . Där ska  de som vill kunna anlägga land och odla egna grönsaker och potatis och kanske blommor!!  Låter som en bra idé, det är en skön avkoppling att vara i ett trädgårdsland, luka och hålla fint och se växtligheten komma för att inte tala om hur gott det är att äta egenodlad potatis t.ex.  När Tim och Tej var färdiga på Ekerydsplan skulle dom flytta vidare. Äldreboende Klinten var intresserade och det låter ju som en bra ide.

När min lilla mormor flyttade från torpet Bokelund till Ekerydsplan på 50-talet var jag lite avundsjuk på henne eftersom hon hade badrum och elektrisk spis. Det hade inte vi i Kullan. En svart järnspis som eldades med ved var vad vi hade. Mamma lagade god mat  på den och bakade jättegott vetebröd i ugnen. Sockerkaka vispad för hand , gjord på ägg från egna höns, bakad i en vedspis ugn, den smaken kan man inte få i en elektrisk ugn! Under spisen var det två små luckor och därinne förvarades stickor till att börja eld med, en utmärkt plats tyckte alltid våra katter. Vi hade aldrig mer än en i taget, men ibland kom räven och så försvann den, ibland gick jägaren förbi och då försvann en annan. Sickan, en svart och vit honkatt fick ungar då och då. Ibland försvann alla spårlöst. Jag förstod när jag blev lite äldre att boven i dramat var min pappa, han avlivade de små krypen helt enkelt. En gång fick hon en grårandig unge och den fick jag behålla. Ett mycket fantasirikt namn fick kattgossen, Gråkisse, på Vilshultska Graukesse.  De ni!!!  Sen hade jag en liten angorakatt som hette Silkestass och en "blommig" som hette Kalle Stropp-. Grodan Boll hade vi ingen katt som hette därmot, även om Gråkisse med tanke på magomfånget gott kunde hetat Grodan Boll.

Kalle Stopp och Grodan Boll var en serie som gick på radion, det enda medium som fanns när jag var liten. TV hade inte uppfunnits ännu, i alla fall inte i Kullan. Radion stod bredvid skafferiet och det fanns precis plats till en liten jänta bredvid. Förutom Grodan Boll och Kalle Stropp, lyssnade jag till Barnens Brevlåda med farbror Sven, Arne Källerud och Carl-Gustav Lindstedt hade en hel del roliga program och sen var Frukostklubben med Sigge Furst, i detta program fanns en röst som hette Svarte Petter, den figuren var rolig att lyssna till  När radion var tyst var det lika bra att gå ut och genast fanns det massor att göra. Klättra i träd och upp på jättestora stenar och ibland ramla ner och skrapa både armar och ben.
Plocka blommor och överraska mamma med var alltid välkommet, gå över till farbror Emil och tant Frida och kolla på kalvar och nyfödda griskultingar var ett annat nöje.

Hade jag varit barn idag hade jag säkert spelat dataspel,och kollat  på TV - MEN - jag vill tro att jag i alla fall i bland  klättrat i träd eller cyklat och badat på sommaren och skidor och kälke på vintern. Höst och vår fanns det ju massor av av saker att göra, plocka blommor, hoppa i bäcken tills stövlarna var fulla med äckligt surt bäckvatten eller bara sitta i en hörna och läsa böcker, t.ex Fem böckerna av Enid Blyton, Kittyböckerna av Carolyn Keen,Det blåser på Månen av Eric Linklater. Mammas bokhylla kunde ju alltid kollas av där fanns Sigge Stark och Maria Lang. Veckotidningarnas serier, Lisa och Sluggo, Tjalle Tvärvigg,  August och Lotta,  m.m. Idag skulle jag läst andra serietidningar och andra böcker det tror jag i alla fall.
Jag kan minnas att Åke Karlsson och Kerstin Lindell hade ritat figurer med textbubblor och klistrat ihop till en film, som Åke visade på sin pappas filmprojektor. Jag med flera ungar blev inbjudna till denna filmvisning.
Mycket imponerade gick vi därifrån och än i dag minns jag att det var den första film jag såg. Lite senare fick jag följa med min kusin Gunilla till Grand i Olofströms för att se Askungen på bio. Tyvärr blev jag kissnödig mitt i filmen , inte poppis hos kusinen. Vi missade en del. Det var första och sista gången jag fick följa med min söta kusin Gunilla på bio.

Sorgsenhet, hädelse och pensionärsliv.

Ibland är jag sorgsen utan att veta varför. Hur jag än vänder och vrider på de ynka problem jag har, vet jag inte hur jag ska lösa dem. Ledsenheten finns i mitt hjärta och den går inte bort förrän den är klar ,så att säga.
Jag har broderat, lagat mat, strukit tvätt, promenerat  inget hjälper. Återstår att vänta och se....
Kanske imorgon är en bättre dag, kanske inte. Jag saknar att vara ung och glad, saknar springet i benen och orken. Saknar mina småbarn, saknar mina föräldrar, mina roliga underbara jobb som jag haft under åren.
Saknar musiken, böckerna som jag inte läst, allt som jag inte gjort, ja ni hör snudd på utbränd och deprimerad.Tanken slår mig att jag har det alldeles för bra, det är nog därför jag är ledsen. Ibland behövs ledsenheten för att glädjen ska nås! Jag har ju det jag vill ha, en make som fortfarande bedyrar att han älskar mig fast jag inte är smal om midjan som en björkkvist om våren längre. Att det sitter lite valkar här och där och att brösten inte ser ut som små rosenknoppar utan mer som frusna betor, det gör inget,  han gillar mig ändå! Jag har underbar ungar som gift sig med underbara människor och fått små underverk som växt och blivit stora. Nr 1 och 2 som är bröder, dessa fantastiska ungar som snart är vuxna män, men ändå gör sig besvär att komma till oss gamlingar på en fika eller ännu hellre farfars knaperstekta abborrar. Nr 3, numera inte heller så liten,  men med mycket bus i ögonen och stora goa kramar när vi ses. Nr 4 och 5 är minst och syskon med allt vad det innebär av busiga påhitt och glada skratt och många övernattningar hos mormor o morfar. Det är värt mer än alla de miljoner vi inte har på banken. Varför är jag då ledsen, vet inte!
För att råda bot på ledsenheten tog jag mig till simhallen. Det är mitt bästa tips för att slappna av och bara vara. Det blev 1250 meter frisim i bassängen trots att det vällde in 20 stycken bångstyriga tonåringar tillsammans med en blindtarm som skulle försöka föreställa lärare. Ungdomarna var mer lika valrossar i vattnet än människor och deras sätt att kommunicera med varandra skulle av min mormor, död sedan länge kallats för att häda och föranlett en lavett eller en rejäl utskällning samt ett samtal med mig och mina föräldrar om vad som ingår i normal barnuppfostran. När jag flyttat över till de två längder som är inhägnade för att vi, parian i samhället , över 65 år och daglediga, ska kunna simma ostört, kunde jag ändå tydligt känna hur hela simhallen vibrerade av kraften i dessa ungdomar. Det som skulle föreställa lärare var en blek kopia av vad jag skulle kalla lärare. Han saknade respekt för oss andra som fanns i simhallen och dessutom hade betalat för att få vara där, han saknade vilja att ta itu med busarna och deras språk. Han såg trött och lite utled ut. Med andra ord jag vill tro att han behövde miljöombyte och kanske öronproppar för att kunna agera som en lärare.Trots valrossar, dåligt språk, underlåtenhet av hänsyn till andra människor, mådde jag helt plötsligt bättre. Det var så skönt att gå ner i omklädningsrummet och duscha bort ledsenhet och ilska, klä på sig i ett lugnt och stilla klimat och vandra ut i det varma och fuktiga vårvädret som rådde i måndags i min del av världen. Hemma hos maken var det tyst och stilla, förutom snarkningarna som kom rullande emot mig från bästa fåtöljen. Vi kunde äta vår middag i tystnad med ett och annat skratt och lite diskussioner om ditten och datten och vem som hette vad och vad den gör och inte gör! Pensionärsliv, härligt måste jag säga.
Nu ska jag leta upp min säng och lägga mig och lösa ett litet korsord och sen sova gott tills imorgon då blir det en annan dag och den kan bara blir bättre och bättre.  Som avslutning vill jag bara säga att idag är jag fri från sorgsenheten den är puts väck och nu ska jag ta itu med vardagen igen.

Morgontidning, Lady Di, sorteringsarbete och Renault vad månde bliva av detta?

Dagen idag har varit mycket innehållsrik skulle jag vilja påstå. Vaknade senare än vanligt, kanske för att jag sovit gott hela natten och inte sprungit gatlopp mellan toaletten och sängen. Maken har också varit ovanligt stillsam och då sover vi båda gott. Annars är det lätt att den ena vaknar när den andre kliver ur sängen för att marschera till toaletten i det mörka huset och den andre vaknar av den ena välter ett glas med vatten över sig själv, sängen och golvet! Efter en sådan natt skulle det behövas ett sent uppvaknande men nästan alltid vaknar jag tidigt, efter en sådan natt,  och kan absolut inte somna om. Trött, sur och allmänt tjurig blir det en tyst frukost vid det vackra frukostbordet som för närvarande har ett lila tema. Lila köksgardiner, lila duk som kära mamma broderat  och sytt spets på, lila ljus med lila manschetter och en lila orkidé.  Är vi båda trötta kunde det stått en sten i köket ingen hade märkt det. Men idag kunde vi njuta av det vackra och av att ha förmånen att fortfarande vara två som kan diskutera vad som står i morgontidningen. Idag uppehöll sig diskussionen kring KHK:s befarade underskott i bokslutet. När jag en gång fick lära mig ekonomi och budget, hette det underbudgetera inkomsterna och överbudgetera utgifterna, då blir resultatet bäst. Jag kan inte förstå vare sig hockey och fotbollsföreningar eller landsting och kommuner som inte har styr på finanserna. Kanske skulle dom prova Sparbanken 1826 ekonomi app??  Först lägger man in intäkter i budgeten och SEN rättar man kostnaderna efter intäkterna. Så går det till om man vill ha en sund ekonomi!!

Efter frukosten gick maken iväg med Lady Di, ordningen är återställd, ingen matte som slarvar omkring utan ordning och reda, nu är det  samma runda varje dag. Lady Di är piggare än någonsin, kan till och med hoppa höjd i hundgården. Jag hittade en pärm som skulle sorteras, egentligen skulle det varit gjort för länge sedan men idag började jag i alla fall. Denna fantastiska pärm handlar om Kullan 6:1 eller Stenstorp som det hette när jag som liten tös sprang runt  på hemmanet. Där fanns min avlidna pappas årsbesked från Försäkrings-kassan om årets pension, en massa gamla recept på medicin till min mamma som inte heller lever längre. Förfärlig läsning, hon måste ha varit medicinförgiftad flera gånger om under sin levnad. Ett dokument som lillasyster Yster gjort när hon gick i skolan som handlade om mormor och morfar. Rörd till tårar när jag läser det. Handskrivna små lappar från mamma och pappa om allt möjligt. Som numret  på penninglotten vi hade tillsamman, att hörapparaten kvitterats ut, födelsedagshälsningar till mig , maken , stora storebror och lille storebror och Lillasyster Yster. Kort på mamma och pappa, gamla pass och körkort och en medalj? från LM Ericson, pappas sista arbetsplats.
Sorteringsarbetet fick i hast avslutas när vi skulle åka och simma. Jag i Olofström och maken i Karlshamn. Men det måste återupptas under ordnade former en annan dag. "Annadags kaka blir sällan bakt" sa min väninna  och det är också sant. Vad jag saknar denna väninna, som inte längre finns kvar i denna världen, Usch det verkar som om alla mina vänner är borta men så är det inte. Det finns många roliga och trevliga personligheter kvar i min vänskapskrets. Ändå är det sakneligt att inte kunna springa över eller ringa till någon som var väldigt omtyckt.
Det blev inte bara simning, flera små affärer fick besök i min jakt på apelsin/orange färgade kläder och skor. Gick så där , men ett par långbyxor och sockar hittade jag i alla fall. Efter 1100 m frisim var jag utmattad och påbörjade återfärden till dusch och omklädningsrum. Där mötte jag först en av mina vänner och sen ytterligare en och ytterligare en. Vattengympa  på gång. När allt var nerpackat och alla kläder på,  var det dags för en liten tur till apoteket för att inhandla medikamenter som ska göra mig ännu friskare och ett inhopp på Kickís  café eftersom blodsockret kändes nere under noll. Kaffe och vaniljhjärta rättade till det problemet. Ut igen på jakt efter sugrör med dödskallar och surdegsbröd, äpplen och morötter och sen äntligen kom maken susande i en tjusig BMW!!  Skojade bara det var den gamla röda Renault som dök upp och det gick alldeles utmärkt att köra med den till hemmet. Alla bilar körde om för vi höll oss till hastigheten 80 som är stipulerad i lagen på denna väg. Vi muttrade som vanligt om fartdårar och tänk om ändå polisen ville komma och ta dom. Då kunde vi känna oss duktiga som skött oss och haft rätt hastighet!
Sugrör med dödskallar? Till barnbarnen förstås och till makens paraplydrink som han tar varje kväll!
Ja, jag är som Pippi, nu ljuger jag igen! Fy bubblan för såna som ljuger!

  Den här behövdes som avslutning efter allt mitt fabulerande eller ska vi kalla det ljug?

Angölsmåla en liten by i nordvästra Blekinge

Då för längesedan, bodde det människor i alla husen i Angölsmåla by, idag finns det några bofasta kvar men de flesta husen är sommarhus. Vägen går rakt igenom byn och viker av lite här och lite där. Här i Angölsmåla finns ett ställe som vi  besöker då och då. Angölsmåla ängar.  Numera ett naturreservat, men en gång för länge sedan  gick här en bondmora och en bonde och slet på åkrar och ängar. Mjölkade sina kor, gav hönsen mat som tack för äggen och kliade sin hushållgris bakom öronen. Det var säkert långa och slitsamma dagar, inte fanns det tvättmaskin och diskmaskin. Inte heller dammsugare eller telefon. TV var inte uppfunnit och världskrigen hade inte förgjort nästan hela Europa.  När den nya tiden kom blev det allt svårare att vara en liten bonde och tillslut fanns ingen som ville bruka gården längre. Huset plockades ner bit för bit och återuppbyggdes på en annan plats men resterna av grunder till boningshus och längor finns kvar. Liksom alla de gamla träden och buskarna, vårblommorna som kommer varje vår , vårlöken, vitsippan, gullvivan och lite rester från den gamla trädgården , några snödroppar och påskliljor. Många blommor och buskar  har försvunnit, grävts upp och flyttats till en annan trädgård. Fåglarna har sin bon i de gamla träden och sjön ligger då som nu och glittrar i solskenet. Till den här platsen kommer man inte av en slump, man vet var den finns , stället har funnits sen man var liten.  Här går det att sitta  på en sten och dricka efter middagskaffe i solen och bara lyssna till vindens sus och fåglarnas kvitter.Vägen som bilen rullat hit på är ingen asfaltsväg utan en grusväg som slingrar sig fram mellan fint byggda stengärdsgårdar. Bakom stengärdsgårdarna ligger den mörka tunga granskogen tät, förr kunde man plocka litervis med lingon här, nu är skogen för mörk och tät. Ett och annat hus dyker fram bakom träden. Liksom i sången tågar vi förbi röda små stugor, fast vi kör bil, istället för att tåga! Himlen lyser blå och solen skiner, det känns att nu kommer våren med fart och strax efter springer sommaren. Vi promenerar sakta över de gamla ängarna och ser att hackspetten gjort ett gott arbete med att leta efter larver i träden, vårlökarna syns överallt i gräset, tuvan med snödroppar står som alltid vit och vacker invid stenmuren och påskliljorna står redan i knopp vid stubben från augusti päronträdet. Kaffekorgen fick stanna hemma idag,  det är lite för kallt att sitta på en sten och dricka kaffe ute, det får vänta tills gullvivorna kommit upp.

Motsatsen till stillheten och tystnaden i Angöslmåla har jag idag upplevt i stora staden Karlshamn. Bilvägen till Karlshamn är asfalterad och alldeles rak, det går snabbt med bil att ta sig och det finns inte mycket att se längs vägen. Hyreshus, små och stora villor, massor av bilar, flera olika butiker att handla i och ett stort sjukhus som håller  på att läggas ner. Det var dit vi skulle, till sjukhuset. Massor av människor, långa, korta , tjocka, smala, vackra, fula, glada, sura, vänliga och ilskna. Alla springer, alla har bråttom, ingen varken hör eller ser, om det händelsevis skulle sitta en fågel och kvittra i ett träd. Men - ändå vilken tacksamhet jag känner över att sjukhusen i Karlshamn och Karlskrona finns. Utan den medicinska vård som maken fick hade jag nog varit "makelös" idag och det vill jag inte vara. Vi skulle till Näsviken! En konferenslokal som hade detta vackra namn. I korridoren hade någon konstnär målat björkstammar och det kändes helt rätt med björkar i Näsviken. Inne i lokalen härskade två sjuksköterskor och en IT-nisse!  Som vanlig när data-tekniken ska fungera så vill den inte,  det roliga var att inte ens lilla IT-nissen klarade av att få igång den. Nissen eller rättare sagt Nissan för det var en hon, gick sin väg och överlät till sjuksköterskorna att få igång eländet. Tro det eller ej men exakt på minuten när kursen skulle börja startade den!!  HLR var det som skulle läras ut. Jag som en gång för länge sedan, kanske 100 år sedan, lärt mig detta, tyckte att det kunde vara bra att uppdatera kunskaperna eftersom maken har lite hjärtbesvär. Måste nog tillstå att det mesta kom jag ihåg, lite svajigt minne av hur många hjärtkompressioner man skulle göra. Trodde 10 kompressioner och kanske 5 mun mot mun. Ack så fel!! 30 kompressioner och 2 mun mot mun. Framstupa sidoläge hade jag absolut ingen aning om när dom började redovisa hur det skulle gå till, men efter en stund kom minnet tillbaka och även det klarade jag av. Sen visade damerna hur man gör om någon sätter i halsen och inte får luft. Mycket bra kunskap att ha , den hade jag haft och nu har jag den igen. 

När lektionen var över körde vi till Coop Forum, ytterligare ett stort matvaruhus, som vi ibland besöker. Därför att just Coop Forum har den rökta korv som maken gillar allra mest! När vi nu ändå var ute på turné tyckte jag att jag kunde kolla in lite allt möjligt, som kalsonger med dödskallar på,  till yngsta busen i familjen, nu talar jag inte om min man utan yngsta barnbarnet,  en bok till mig och lite annat smått och gott som  frukt, grönsaker och youghurt. Efter en liten stund började maken se tärd ut, vilket betyder, jag vill hem. NU!!
Dagen fick avslutas med en tur i skogen i underbart kvällsväder där gatubelysningen spelade sig i sjön.
Jag älskar att bo på landet i mitt eget lilla hus med min egen lilla säng.

Ishockey,handboll och ishockey igen, hur ska detta sluta?

Inte sen jag var tonårsförälder har jag tittat så mycket på sport. När fan blir gammal blir han religiös sa min käre pappa! Religiös behöver jag inte bli, för det är jag. Inte för att jag föddes in i kristendomen precis men livet har sina egna  vägar och därför ett tack till en älskad farmor som lärde mig det mesta som jag behövde veta om Jesus. I skolan fick jag lära mig mer om Jesus och hans vänner, då  i den grå forntiden fanns det kristendoms undervisning i folkskolan. Vi hade fantastiska  läroböcker med jättefina bilder och intressanta texter.Sen fanns även söndagsskolan med tanterna Jenny och Edit, där fanns sången, musiken och flanellografen med alla figurerna som blev levande, genom berättelserna i bibeln. Eftersom jag redan är kristen så blev jag i stället sportfåne, eller i alla fall nästan, när jag blev gammal.
Det är fascinerande att vara  på plats och så att säga deltaga direkt i matcherna. Nu är det ju inte så att jag hoppar jämfota och skriker hela tiden - men det finns det andra som gör. Många, många lever sig verkligen in i matchen och gläds när det går bra och gråter när det går dåligt. Det finns domare i ishockeyrinken och handbolls arenan, och sen finns det hela publiken som hela tiden dömer ,spelarnas insatser och domarnas insatser. Orden är inte alltid så väl valda och ibland kan jag bli förundrad över hur äldre herrar i övre, övre medelåldern hetsar upp sig över ett domslut. Konstigt att inte fler olyckstillbud inträffar  på läktaren egentligen. Alla pratar med alla, jag är helt säker på att de flesta inte känner varandra särskilt väl men läktarfolket har ett gemensamt, dom gillar samma lag och det räcker långt. Skillnaden mellan att titta på sport från älsklingsfåtöljen och att sitta på en hård plaststol i en iskall ishall eller på en hyfsat skön stol i handbollsarenan  är att det finns en värme och gemenskap i Hallen eller Arenan som inte TV kan förmedla. Annars ser man bättre på TV, det är lättare att förstå spelet och hänga med än i Hallen och Arenan. Där det finns döda vinklar och fort går det och inga repriser och ingen som förklarar när jag inte begriper vad som hänt. Man kan dricka kaffe och äta en god bulle vare sig man är hemma eller i hallen/arenan, men man kan inte sitta och sticka i Hallen/arenan när det börjar blir tråkigt.
Igår ägnade jag mig åt en annan sport. Nämligen simning! Jag simmade 1km på cirka 50 minuter trots att det fanns cirka tio stycken huliganer i femtonårsåldern som hade någon form av simundervisning i bassängen. Det innebar att det fanns två banor avsatta för oss motionärer och vi var åtta stycken som ville motionssimma. Det blev rejält trångt ska jag säga. Huliganerna höll ett förfärligt väsen och hela bassängen gungade när alla tio satte igång att simma ryggsim. Jag lyckades med konststycket att tillsammans med en annan dam få ha en femtio längd i fred för övriga motionärer, ganska länge men till slut var vi fyra stycken som skulle försöka simma utan att störa varandra. Det var inte helt lätt och efter 1 km var jag så trött att jag gav upp och körde hem.
Idag var det dags att ägna sig åt sport igen igen. Inte springa men väl gå. 60 minuter i skogen i rask takt med stavar det ger också god motion.För att komma till skogen gick jag idag en lång stund  på asfaltsväg, med hus på båda sidor om vägen. Stora hus och små hus, med välskötta trädgårdar. Lite vårkallt i luften och ingen sol. När vägen svänger av mot skogen passerar jag en sjö, den var stilla och svart, att bada kändes inte aktuellt. När jag närmar min bron som går över den lilla bäcken mellan sjön och skogen,  ligger där en nedfallen gran med rotvältan vänd mot mig. Längre bort ligger fler kullvälta granar och på andra sidan stigen glimmar den mörka vackra sjön lockande mot mig. Traktormuller hörs långt borta och det doftar av våt jord och nysågat timmer. Frustningar från en häst tror jag att jag hör och strax ser jag dem.Tre hästar står  och väntar på mig. De är inte särskilt intresserade av mig som person , det är ljudet av mina skor mot  marken som är intressant. Det är tre personligheter som står där och tittar på mig. Den ena ljusbrun med blond man ser lite ointresserad ut, har nog siktat in sig  på säcken med mat. Den fläckiga hästen verkar vara lite mer busig den puffar  på kompisarna och försöker få igång dem - men - den tredje lite större, äldre, mer svårflörtad vill inte alls vara med och det hela slutar med att stora hästen går en bit bort och ser allmänt förargad ut, blondinen äter saktmodigt och stilla och den fläckiga ser mest besvärad ut över att det inte blev som han tänkt, lite bus så där på eftermiddagen.
När jag passerat hästar och traktor med förare och vagn bakefter , återstår bara att gå på asfalt igen.
Mellan vackra gamla hus,som alla renoverats och är i bra skick. Jag hinner passera äldreboendet, församlingshemmet, kyrkogården och kyrkan innan jag är hemma. Byn där jag bor förändrar sig inte mycket över tiden, en del hus står numera obebodda och förfaller, andra görs i ordning och det flyttar in nytt folk. Byn lever fortfarande även om det inte är lika mycket fart och fläkt som för 43 år sedan när vi flyttade hit.
Jag trivdes då och gör det fortfarande, ett stilla by liv på landet passar mig utmärkt. Vill jag besöka staden och dess puls finns den på lagom avstånd.

Lingon, blåsippor och barnbarn.....................

Lingonen ligger i grytan , snart sprider sig en härlig doft av kokande lingon. Lingonsylt ska det bli, flera stycken burkar. På diskbänken ligger makrillfiléer, inte dagsfärska inköpta i en fiskaffär i Göteborg, utan frysta makrillfiléer inköpta i en butik i Olofström. Potatisen ,svenska King Edward ligger i sin gryta skrubbade och klara för kokning. I en annan kastrull ligger gröna bönor , alltid nån grönsak till middagen. När makrillen steker i pannan går mina tankar till min biologiska mamma, som jag hade förmånen att lära känna både som barn och vuxen. Hon serverade alltid makrill när jag kom på besök , för hon visste att jag tyckte mycket om just nystekt makrill med dillsås. Den makrillen var inköpt i fiskaffären i Lerum centrum och fångad i havet utanför Göteborg. Jag fick tre veckor som baby tillsammans med min biologiska mamma, sen fick jag en ny mamma och pappa som tog väl hand om mig och mitt nya hem var i Traryd där pappa jobbade som grovarbetare vid byggnationen av ett nytt  kraftverk. Om jag minns allt detta? Icke men om två mammor berättar samma sak borde det vara sant. Jag fick det mycket bra hos mina nya föräldrar men min biologiska mamma glömde aldrig att hon inte fick behålla sitt  femte barn. Den sorgen bar hon med sig hela livet, även om vi hade en god kontakt tack vare att det var två starka kvinnor inblandade, min mamma och min biologiska mamma.
Nu har jag hällt upp lingonsylt i  17 burkar, och maken har burit ut dem i förrådet. Ute är det vår och inga lingon finns att plocka i skogen än, utan dom här lingonen kommer från frysen. Jag ser fram emot att när hösten närmar sig få gå ut i skogen och plocka lingon och komma hem trött och svett och ta ett dopp i Södersjön. Men innan dess ska här tittats på blåsippor i Kullan, vårlökar och gullvivor i Angölsmåla, och snart är det dags för den första buketten vitsippor att sätta in i en fin glasvas. Vitsipporna målar hela parken kring anrika Tulseboda Brunn vit när dom blommar som mest. Det kommer att  bli långa cykelturer längs Mörrums ån i Hemsjö, längs grusvägar i närområdet och kanske en och annan långtur på fantastiskt vackra cykelleder. När sommaren närmar sig är det dags att packa badväskan och ta med bästa väninnan i bilen  och åka till Hällevik för salta bad och långa lata dagar i solstolen. Eller kanske cykla och besöka alla härliga badsjöar vi har här omkring, Södersjön, Slagesnäsjön, Leversjön eller Aborrmålasjön!

Drömma och längta är alltid roligt, sen återstår att se vad livet har att bjuda på. Ibland överträffar verkligheten drömmen och ibland blir det inte alls som jag tänkt. Hur det än blir finns ingen väg bakåt, det är bara att traska vidare på livets stig och ta dagen som den kommer och göra det bästa av varje dag. Om jag alltid är så här käck och redig? Nej då inte alls. Jag drömmer och längtar inte heller alltid, jag kan vara både sur och ledsen,  men det hjälper föga de svåra dagarna som alltid kommer. Så mycket bättre att leta efter det som är bra, det finns alltid något som kan kännas  bra även när det mesta bara är skräp. Som idag till exempel , nykokt lingonsylt som doftar gott. Makrill till middag och sen hockey med maken i Tingsryd. Kan dagen blir så mycket bättre? Ja om Tingsryd vinner, DÅ är det en riktigt bra dag.  Dessutom två underbara killar som kom igår och käkade middag med oss gamlingar. Vilken himla tur att man har tre barn som begåvats oss med fem barnbarn. Det är mycket bättre än en himla massa miljoner  på banken. Banken kommer sällan och äter middag med oss och aldrig att det hänt att banken ställt upp när jag varit ledsen - men det gör alla barnen och deras familjer. Den miljonvinsten har vi fått!!

..................Fasta - Fastetid..................

I början av mars, detta år bestämde jag mig för att återuppta en avsomnad aktivitet. Simning!

Jag tog reda på öppet tider i Holjebadet och kollade av min kalender. Ja, jag vet pensionärer ska inte ha arbetskalender - men i mitt fall behöver jag den för att hålla reda på när maken ska till doktorn, när jag ska till doktorn, när vi ska ut och dansa, när något av de sammanträden jag vanligtvis blir kallad till ska äga rum o.s. v. Måndagar verkade vara en bra dag, inget i kalendern och tider i Holjebadet som som passade mig bra. Det vill säga att jag ska hinna med både  frukost och lunch innan jag sätter mig i bilen och drar iväg på simpass. Vad är det hon vill säga,  tänker ni säkert nu? Fasta och fastetider vad har det med simning att göra? 

Jo, nu ska ni lyssna  på mig, sa Farbror Frej. När man klätt av sig alla kläder, ställt sig i duschen och efter duschen går tillbaka till bänken för att ikläda sig en baddräkt  på en redan våt kropp! - då passerar man en SPEGEL! Här och nu blev jag varse en liten tjock kvinna i sina bästa år och tänkte det var ju en liten rulta!! Sekunden senare inser jag att rultan är JAG !!

Här kommer förklaringen, på hur simning kan höra ihop med fasta. "Rultan i speglen"  det var hon som fick mig att bestämma  mig för att i fastetider fasta!! Nu är det ju så att Fasta måste inte betyda, avstå från mat och dryck helt och hållet. Fasta betyder i den lutherska läran mera att avstå från något för att vinna något eller kämpa emot sina ovanor. Den sista tolkningen tog jag till mig, verkade lättare att avstå och kämpa emot än att  helt avstå från mat och dryck!! Jag tog raskt beslutet att hålla fast i den lutherska läran som jag tillhört i urminnes tider. Nu var det ju inte så väldigt lätt att avstå! Eller kämpa emot heller för den delen. För mig som aldrig brytt mig om att vinna  i spel eller springa som en dåre för att vinna i ett 100 meters lopp, var det ju inte så lätt att kämpa för att vinna över mina ovanor. Men skam den som ger sig. Först ta fram vad som är problemet! Jo problemet är att jag ägnar kvällarna åt att ÄTA, godis, kakor, smörgåsar o.sv.  Första dagen gick bra, istället för det vanliga springandet  i kylskåp och skafferi för att hitta något att stoppa i munnen blev det  vatten och knäckebröd. Men nästa dag och nästa dag och  nästa dag igen! Katastrofläge infann sig. Istället för att kämpa emot suget, av smörgåsar med smör och gott pålägg, drömmar, chokladbollar och havreflarn med nötcreme, la jag mig platt och satte igång springet från favoritfåtöljen till kylskåp, frys( kakor går i allmänhet att äta frusna, i alla fall om man är en tant i sina bästa dagar) och skafferi. Efter ett tag meddelade hjärnkontoret; TÖRSTIG!!  När jag försökte med vatten blev svaret: Never, din kropp behöver socker!!  Inget kan avskräcka ett sockersug. Trots mörker, kyla och  flera meter utomhus så,  på med sockar, tofflor,  mössa och jacka och ut i garaget där vi förvarar ett litet men dock lager av Coca-Cola! Det går att bära fyra stycken burkar med Coca-Cola och en stor ficklampa om man bara försöker. Så här fortsatte det sen dag efter dag tills i måndags, då började renlevnads människan vakna till liv igen . Frukost och  lunch var helt ok och till middag  serverades sallad, hargryta och en enda ynka liten potatis. Jag kände mig så nöjd men säg den glädje som varar beständigt. När jag skulle hämta vatten i kylskåpet, till maten, såg jag i ögonvrån att där stod två stycken koppar pannacotta med krusbärspuré!!  Överblivna sen söndagsmiddagen med äldste sonen och hans familj. Min hjärna som är programmerad på socker, glömde inte bort pannacottan. Efter några timmar gav jag upp min kamp mot min envisa hjärna som hela tiden tjatat om den förbaskade pannacottan i kylskåpet. Jag hämtade bägge kopparna med pannacotta och strax hade vi, maken och jag tömt kopparna på sitt innehåll och nästan slickat dom rena. Nu hade jag ju ändå fördärvat min fasta, så vá fasen, i frysen finns dom vita underbara sockerdrömmarna. Jag kunde inte stå emot så jag gjorde slut på eländet. Nu kan dom i alla fall inte fresta mig mer. Jag kan konstatera, att det kanske hade varit bättre att försöka avstå från att äta ett mål mat om dagen - men nu är jag där jag är och det var väl ändå själve den  om inte jag ska klara av att inte äta socker, d.v.s inga kakor, ingen läsk, inget godis på en hel månad. Jag startar om  min fasta, det är aldrig försent att bättra sig och med Gud vid min sida bordet det kunna gå. Om jag ber ordentligt i aftonbönen kanske jag får lite hjälp från ovan, lägger dock  in en brasklapp här , det kan hända att Gud tycker att jag ska skärpa mig och hjälpa till lite själv. Han har som vanligt helt rätt, jag ska skärpa mig men lite hjälp kan jag väl få i alla fall??