Lyssnar på P1 från nätet för att höra Antje Jackélens sommarprat.....

Hon är Sveriges första biskop och en av mina favoriter. Hon känns ärlig i sin tro och helt vanlig som alla oss andra, tvivlar, tror, gråter, skrattar, blir arg och är glad för det mesta. Trots att hon är Sveriges första kvinnliga ärkebiskop!!
Samtidig som jag lyssnar manglar jag veckans tvätt och stryker fint mina vackraste blusar. Det är en skön och avslappnande sysselsättning så här en vardagskväll när klockan är snart 21.00.

Idag har jag pryat på mitt sommarvikariat! Det känns att snart ska fylla  70 år , inte får att det är svårt att lära sig nya saker - men jag ska ju komma ihåg dem också! Konstig känsla att det kan gå så fort att glömma. Måste beundra den lilla ekonomen som inte får hysteriska utbrott när jag för femtonde gången inte kommer ihåg hur man gör för att komma in i Kbok!  Vad Kbok är? Jo, Kbok är ett datastsystem för kyrkobokföring, som jag sysslat med i ca 12 år och som  nu framstår som helt omöjligt att lära sig igen! Men med en ängels tålamod tog ekonomen mig igenom det hela och till slut framåt 17 kunde jag!! Stor glädje hos både mig och henne. Det kommer att funka i år också men - sen blir det inte fler gånger, tror jag nu i alla fall.
När jag gick hem följde Trean i barnbarnskaran med hem för att få lite mat i sig. Nybakat bröd som farfar gjort med honung som  pålägg. Den godaste honungen som finns, kommer från Jannes bi i Hemsjö, det är Trean och jag överens om. Tre mackor och vatten ville hon ha och sen kom mamma och hämtade hem henne. Efter lite telefonprat och plockande och diskande och ...... blev det dax att ta den dagliga dosen av motion. På med joggingsskor - fast joggar gör jag inte!! Jag går i rask takt med stavar, som jag bankar i marken för att alla ormar i hela  världen ska höra mig och snabbt försvinna från stigarna jag går  på. Himlen är blå, gräset grönare än grönt och det doftar från varm mark som just fått ett regn över sig. Nästan framme där jag ska vika mot anrika Tulseboda Brunn KOMMER den ringlande över vägen framför mina fötter. En lång svart snok!!  För en gångs skull, börjar jag inte skrika och hoppa, svettas och få för mig att jag inte kan gå längre. Nej jag stannar och tittar på den ringlande ormen som försvinner ner mot sjön , helt obegripligt , men säkert hade  Gud ett finger med i spelet. Jag har faktiskt bett om styrka att inte bli rädd var gång jag ser en orm och nu fick jag styrkan.  Härligt. Jag kunde gå hem utan en puls på 300 och adrenalinet pumpande i kroppen. När jag var nästan hemma slog det mig att de flesta jag möter i motionsspåret är klädda i tajta träningskläder i snygga färger. Skor som stämmer i färg och slanka vackra kroppar!  Jag har för det mesta mina 15 år gamla Fjällräven byxor med en lapp på ena byxbenets knä och en tröja som jag fått av min dotter. Men färgen på tröjan stämmer fullt ut med mina 3 år gamla joggingskor, så lite hipp är jag allt.
Sista handduken i mangeln och jag ska avsluta min kväll med några kapitel av Anneli Jordahls bok " Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona,"

Till sist ett litet utdrag ur Sara Lövestams bok "Grejen med VERB;
Om verb vore medborgare, vilka skulle styra landet?
Varför är particip som lustiga krabbor och vad är likheten mellan preteriumsystemet och Stålmannen?

Snart dags att återvända till vårt älskade Tulseboda!

Påfågeln heter en restaurang på Tivoli.  En riktig charmig köpenhamnare , servitör till yrket, visade oss till ett fint bord med rosa pioner, med en fin utsikt över Tivoli. Vi fick en vacker meny att välja vår mat ifrån.   Det blev räkcoktail till förrätt och kyllingfile med rotsakskaka till huvudrätt. Den tjusige servitören rekommenderade ett gott vitt vin till förrätten och en Tuborg till huvudrätten. Kunde inte blivit bättre, god mat, gott att dricka, vacker musik och en varm skön vind och bara vi två. När vi mätta och belåtna gick vidare för att se och lyssna på det som hela tiden hände på Tivoli, teater, musik, karuseller, barn och vuxna allt i en enda röra, ville maken spela  på ett choklad hjul, men det gick inte att hitta. Sådana gammeldags förlustelser fanns inte. Vi strosade en stund, tog oss en glass och strosade lite till. Skymningen sänkte sig sakta över Köpenhamn, staden som aldrig sover. Väl tillbaka på vårt lilla vaerlse med 60- tals inredning i teak, slocknade vi trots att trafiken brusade utanför fönstret. Morgonen började med en god frukost och sen en liten tur till "Gågatan" med stort G. Vi gjorde en avstickare till  Christansborg slott , för en historielektion.  Detta slott är den danska kungafamiljen representationsslott. Här såg vi bland annat det porslin som användes när Dronningen firade sin senaste födelsedag och det stora bordet där man kunde duka till 50 personer! Tjusigt och mycket intressant. Där fanns också några oerhört vackra gobelänger , mycket stora som visade Danmarks historia. Massor av vackra möbler inga köpta  på Ikea, dom hade aldrig hållit sig snygga så länge.
Efter denna historie lektion var vi hungriga och på ett av torgen längs "Gågade" åt vi friterad spätta med remolade och pommes frites, dagen till ära var det danskt flaskvatten som gällde.
Hemfärden gick enligt plan och när kvällen närmade sig angjorde vi Tulseboda!  Stilla, lugnt och vackert och så skönt att vara hemma igen. Läsa husorganet, BLT,  sen många år och kolla att inga blommor vissnat. Dricka en kopp vanligt kaffe och en dansk grovbrödsskiva med dansk ost, och kolla om det hänt något nytt med tågstrejken!
Dagen var slut och ledigheten var slut, nu var allt som vanligt. Det är det allra bästa att komma hem igen efter några dagars ledighet, känna igen sig och hitta sin vanliga gamla säng. Tystnaden var total efter allt brus vi varit utsatta för. Natten kom så sakta och vi två gamlingar snusade gott i våra sängar. Inga bilar som körde utanför vårt fönster och inga ambulanser eller polisbilar. Bara tystnaden. Godnatt.

Fortsättningen......

När vi ätit oss mätta på Pitabröd med Kebab, tackade vi den glade pizzabagaren och gick till
S-Banestationen tvärs över gatan.

 Problem nr 1; vi skulle ha varsin biljett , och det var inte som för 20 år sen, en liten dam i en lucka som man kunde prata med och få en biljett i handen och information om var, när och hur tågen gick. Nej nu stod det tre eller kanske fyra, fyrkantiga och tråkiga maskiner, som väntade på att någon skulle använda dem. Eftersom de inte såg ut som Skånetrafikens maskiner i Sverige, konstigt egentligen, men så var det, begrep jag inte hur man skulle ta sig in i dem. Just då råkade en person av manligt kön, klädd som en tågförare passera. Jag kastade mig över honom och bad om hjälp. På engelska, öresundsk och lite svenska gjorde vi oss förstådda om hur jag skulle använda den grå tråkiga fyrkantiga maskinen.Handen skulle föras över skärmen och så uppenbarade sig en text på DANSKA!  Man kunde välja engelska eller franska om man ville,  MEN  det ville jag inte!!  Billet stod i en liten ruta, när jag pekade  på den rutan kom det fram en text som bad mig välja om jag ville ha en eller två billetter! Därefter kom rutan med NÄSTA upp och där stod det , lägg i kurven!!!  Vilken jäkla kurv tänkte jag och efter säkert tio försök begrep jag att kurv är lika med korg, alltså kundkorg. Dax för nästa igen och sen betala!!  Med kort eller pengar. Nu hade jag försökt med både kort och pengar innan jag begrep att kurv,  inte var korvören, korv eller kort, så nu fick det bli pengar!!  48 kr från Svanemöllen till Köpenhamn för två personer.
Problem  nr 2; vilket spår och vilken bokstav skulle tåget ha? Det var sig i alla fall likt, nästan som för 20 år sen. Vi kom med tåget och det gick till Köpenhamn och där klev vi av, glada och lyckliga över att löst minst tre problem ganska lätt.
Problem nr 3; Hur hittar vi till hotellet? 750 meter att gå från Hovbangård hade jag läst mig till och adressen var H.C. Andersens boulevard 8!  För den som inte har en inbyggd GPS i huvudet och ingen smartphone och ingen karta var det inte helt lätt. Men - skam den som ger sig. Jag visste också att vi skulle ner till Rådhusplatsen och dit hittade vi lätt. Sen blev det värre, men efter lite promenerande tittandes efter vägskyltar och möten med  vänliga och sura danskar som vi kunde fråga  om vägen, så låg det där vårt lilla hotell. Boutique Hotel Alexandra. Ett hotell med designfest av danska möbelikoner från 40 -och  60-talen. Stilrent och snyggt. Jätteskön säng och en liten men ren och snygg, dusch och toalett.

En minut senare låg båda pensionärerna  raklånga på sängen med sluta ögonen en liten stund. Utanför brusade storstadstrafiken hela tiden men vi sov gott i alla fall. Efter dusch och nya svala kläder så var vi klara att ta oss an shoppingstråket och Tivoli. Först en god kall öl på " lele street kitchen" och sen en långggggsammmmm promenad för att titta  på storstadsmänniskorna. Köpenhamn är en stor stad, en världstad som vi inte kan hitta i Sverige. Stockholm må förlåta mig. Här bor massor av olika nationaliteter, många olika språk hörs hela tiden, just i måndags verkade Köpenhamn ha översvämmats av amerikaner mellan 70 och 100 år. De fanns överallt, på gator och torg, Tivoli, gatukök, Seveneleven och restauranger. Japaner var också överrepresenterade, deras lite hackiga stacckato snack gick liksom inte att undvika.
Här finns ju också mycket rika människor och mycket fattiga människor. De finns alla där samtidigt. Tiggare, miljonärer, vanliga Svensson, , pensionären som plockar burkar och snyggaste tjejen som också plockar burkar iförd stilett klackar och kortkort kjol. Tonåringar som äter glass och skojar och har kul, tanten med alla kassar som ser trött ut och det lilla barnet som skriker i vagnen.
Kapitel 3 kommer snart.............. 

Födelsedagspresent!

Glädjen blev stor när jag fick en resa i födelsedagspresent!  Till Maldiverna? Nej inte då, det vet min käraste make,att det vill jag inte. Sol och värme i all ära men inte varje dag och absolut inte 35 grader i skuggan.

 Då krävs det att jag kan ligga i kallt vatten i stort sett hela tiden annars blir jag helt tokig. Jag har alltid i hela mitt liv avskytt att svettas. Hellre då en resa till Kurravaara och Rautasälven med sitt fina harrfiske. Men det var inte till Kiruna vi skulle denna gången utan Köpenhamn, ett av mina favoritställen. Det danska gemytet är oslagbart och visserligen finns inte makens faeder (kusin  på svenska) kvar i livet annars har vi haft oerhört roligt tillsammans med honom och hans fru. 

Vi skulle åkt med det fantastiska Öresundståget hela vägen från Olofström till Hovbangard i Köpenhamn!! Lite kaxig får man vara, för den lilla danska man kan eller "öresundsk"som faedern i Vaerlöse allestädes sa. Nu går ju inte tåget att lita på längre, är det inte spårarbete, nedfallna ledningar och solkurvor så strejkar personalen och med all rätt. Måtte dom få till bra arbetstider det är dom värda. Istället blev det att ta till gamla Renaulten. Den är oerhört  pålitlig. Den ger blanke fan i solkurvor och nedfallna ledningar, så vi packade in oss och körde iväg i tidig morgon. Fåglarna sjöng vackert för oss och trädgården var lummig och grön. Lady Di såg lite betänksam ut över resväskan som  matte kom släpandes med. Dock hägrade den goda frukosten så hon gjorde som Renaulten och  gave blanke fan i varthän matte och husse skulle. Hon tänkte säkert , lillhusse kommer med mat, så brukar det vara och det gjorde han också. Hon fick en go runda med rultan Zoey och lillhusse, så hon mådde bara bra.  Längs grusvägar med blandskog bar det iväg, inte mötte vi många bilar och djuren lyster med sin frånvaro.Vi närmade vi oss Nyteboda, för att lite senare passera Sibbhult.  När vi kom fram till Broby blev landskapet mer öppet, dock fanns där inga större lantbruk,  med åkrar med brun bördig jord. Dagen närmade sig det  vi skulle kalla förmiddag och strax innan Hässleholm såg vi att jordgubbsodlarna redan annonserade om Självplockning! Nästa lite större ort var Tyringe och sen kom Perstorp med sin ättikflaska och strax hade vi passerat Klippan.

  Utanför bilfönstret passerade blommorna revy, lupiner, vallmo, smörblommor i gröna vajande gräs. Nu var vi på den skånska slätten som  bjöd  på både  nyplöjda åkrar och åkrar där sådden redan kommit upp.  Vi konstaterade att vi bor i ett mycket långsmalt och vackert land som bjuder på många olika sorters landskap det ena vackrare än det andra. Helsingborg närmade sig med stormsteg och nu gällde det för kartläsaren att hänga med på alla skyltar,eftersom vi denna dag körde utan vare sig karta eller GPS! Dessbättre hade kartläsaren en bra dag en väldigt bra dag skulle jag säga. Scandlines stora, stora färja som tar massor av bilar stora som små samt alla sorters människor slukade även vår lilla  Renault.
Väl i Helsingör körde vi inte, E47 utan tog den fina kustvejen ner till Klampenborg som var vårt första mål på resan till  Köpenhamn. Stora vackra vita hus med vackra namn, som Belladonna och Solhöj kantade vägen tillsammans med en vansinnig massa människor med badkläder, kassar, barn, cyklar och barnvagnar och lika många parkerade bilar som människor  längs vägen. Maken små muttrade och snirklade sig fram på den inte alltid spikraka vägen  när vi plötsligt ser oss omgivna av cyklister, inte en utan 500 kändes det som. Efter flera kilometer förstod vi vad det handlade om, i Danmark är Annandag Pingst fortfarande en helgdag!! Solen sken från blå himmel och det var varmt och alla ville vara vid havet, därav folkmassorna! Klampenborg stod det på en skylt! Nu skulle vi hitta en parkeringsplats var tanken och sen skulle vi åka S-tåg till Köpenhamn, det visade sig att alla bilar som inte stod parkerade längs vägen stod just på den plats vi tänkt använda oss av!! Visst kunde man tro att det skulle finnas en enda liten parkeringsplats till Renaulten, men" Icke sa Nicke"!Vi träffade en ilsken cykelhandlare som sa: Naj men alle mänsker är lediga i dag , så varför skulle det finnas parkeringsplatser lediga?  Vi tog ett nytt beslut vi kör till Charlottenlund där finns det säkert parkeringar!! Ni hör, vi måste ju ha varit på väg in i dimman! Sannerligen det var vi,  Charlottenlund hade försvunnit, plötsligt befann vi oss i Hilleröd! Någon S-banestation hade vi inte sett röken av. Nu stog vi i skuggan på en parkering som visade sig vara för besökare till en Minneslund. Här mötte vi ett trevligt danskt par som verkligen försökte förklara hur vi skulle köra för att komma till tågen - men vi är svenska och kanske för gamla för att vara ute i världen själva, för vi sa ja och begrep inte ett skvatt. Glatt vinkande gav vi oss iväg igen och vips hade vi kört helt åt H-vete!!  Nu visste vi inte ens var vi hade hamnat.
Hittade en S-banestation och en parkering där vi fick stå  i 5 timmar. Mat var det som behövdes, klockan var 13.30 och vi hade inte ätit sen kl 06.00. Pizzeria tvärs över gatan blev det och inte smörrebrö på en läcker restaurang i Köpenhamn - MEN - där fanns vår räddning. Pizzabagaren visade sig vara av den trevliga sorten med ett glatt danskt gemyt så vi frågade, om han visste  var vi skulle kunna  ställa vår bil i flera dagar utan böter!Det visste han och han visade också var vi skulle ställa vår bil  och dessutom berättade han att det var helt gratis!!  Stor lycka dessutom severade han oss ett  nybakat pitabröd med en god kebabsallad i. Här skulle historien kunna vara slut men det är den inte. Mer imorgon eller en annan dag som inte är Annadag Pingst!

Vilken härlig vecka med fest hela tiden....

Först Balen, sen studentavslutning i Jämshögs kyrka , student utspark och studentfest, en dags vila och sen födelsedag gånger två!!

Studenter ska ha en roligt fest det är dom värda. 19 år i skolan och det är bara början då behövs det en sjujäkla fest för att orka med resten av livet. Avslutningen i Jämshögs lilla kyrka om man nu får för sig att jämföra med vår stora kyrka i Kyrkhult och det fick jag. Vi hamnade i vägarbete som aldrig ville ta slut. Maken fick nog och svängde ut och in och vi kom via en lite mindre väg slutligen fram till kyrkan. 13.45. Avslutningen började 14.00! Det fanns inga platser kvar i kyrkbänkarna men det ordnade sig, vi hittade två stolar och klämde in oss mellan bänkrad och vägg. Jag hade ett element att luta mig mot när ställde mig upp. Jag vill nämligen se vem det är som pratar och sjunger!! Herr kyrkoherden hälsade välkommen och lyckades prata i 5-10 minuter utan att säga Gud en enda gång. Inte heller Jesus eller Jungfru Maria  slapp ur hans mun. Bra jobbat, tyckte säkert de allra flesta som satt i kyrkan , vi saknade dock både Fader Vår och Välsignelsen, men vi är så rysligt gamla så vi har ingen talan längre. Det hela drog ut på tiden och det blev till att vrålköra hem och snabbt byta om innan det var utspark kl 17. Vid det laget var min älskade make inte lite utan väldigt mycket stressad så när vi äntligen kom till Olofström och det var ont om parkeringar trängde han in vår lilla söta bil mellan två stora biffiga bilar, det blev precis så mycket plats att han kom ut ur bilen. Vi rusade mot backen bakom Nordenbergs skolan och började förvirrat titta efter en bild  på Ettan. Efter två minuter röt maken, nu går jag inte en meter till vi blir här! Vid det laget hade mitt förnuft lagt sig i ryggslutet ungefär och jag fortsatte uppför en trappa och plötsligt såg jag den, bilden på Ettan. Vände mig om för säga till maken att här är dom! Han är borta, puts väck!!  Men, nej han hade hamnat bakom en tjock dam med stor hatt och rejäla skor. Han stånkade vidare med mig och där var dom hela högen,föräldrar, morfar, pappas lillasyster och lillebror och småkusinerna, mammas släktingar från Linköping med världens härligaste dialekt och de danska grannarna. Och så förstås sjumiljoneråttahundratusentjugotre andra människor som också letade efter sina släktingar. När vi så småningom kom hem till vårt lilla hus, var klockan närmare 23.20 och vi var rejält trötta. Det blev till att leta upp våra sköna sängar och snart sov båda gamlingarna gott.

Dagen efter dagen före, var vi rejält slitna, när frukosten var avklarad  var det dags att röja undan kläder och bädda upp och snygga till lite omkring oss. Eftermiddags promenad blev det i alla fall och en tur till kyrkogården för att vattna blommor. Efter ytterligare en skön natts sömn var det födelsedag hela dagen för mig. Tänka sig jag fyllde hela 69 år det var det ingen som kunde tro, utom jag som kände mig som nittiofem minst efter studentfirandet.Som om det inte räckte med att jag fyllde år på fredagen firade vi en  födelsedag på söndagen också nämligen Ettans pappa,sen blev det vardag igen.

Solen sken från klarblå himmel och jag putsade fönster , hela tre stycken hann jag med på en förmiddag. Det går ju inte att bara arbeta, vila måste jag också. Det är verkligen en förmån att efter lunchen kunna lägga sig med bok på träsoffan på altanen. Thomas Sjödins bok, Det är när du vilar det händer, läste jag inte särskilt länge i . Jag slöt mina ögon och lyssnade till fågelkvittret och somnade!!  Kanske 5- 10 minuter och vaknade pigg som en lärka, läste ytterligare några kapitel ur den fantastiska bok och sen bar det iväg ut i trädgården med sax, spade och kratta. Solen värmde min rygg och det blev fint längs hela uppfarten innan jag var klar för att ta kväll! Maken kom ut och vi vattnade innan vi gick in och kurade skymning sen  det var dags att kolla in näst sista avsnitten av Arvingarna. Den blir allt mer konstig men nu vill jag veta om det finns ett bra eller dåligt slut, går inte att missa sista avsnittet. Tur att det finns repriser för nästa måndag är jag inte hemma, då ska jag uppleva min födelsepresent från maken. En resa till Köpenhamn!  Vi tänkte oss åka tåg men nu får det kanske bli bil eftersom Veolia inte kommer överens med Seko. Det blir säkert några bra och roliga dagar med eller utan tåget.

Lördagskväll och framtidstro.

Lördagskväll i Olofströms kommun. Det var dags för BALEN med B!Avgångsklassen i gymnasiet, hade sin studentbal  på First Hotel i Olofström i lördags. Vi , maken och jag, ville detta år betitta spektaklet, så i god tid gav vi oss iväg från hemmet för en stunds nöje i Olofström denna lördagskväll.
Vi kom i ganska god tid, men kunde konstatera att det var det fler som gjorde. Vi fick en parkering inom rimligt gångavstånd och faktiskt en riktigt bra plats att stå på, för att se och fotografera. Vi var där enbart för att nr 1 i skaran av barnbarn tar studenten just i år. Under tiden vi väntade på bilkaravanen som skulle komma, ägnade jag mig åt att titta på skaran av människor som liksom vi kommit för för att titta på de unga och vackra ungdomarna i sina fina kläder. Många olika människor med många olika sätt att klä sig. En dam hade  pyjamas  på sig! Ett stycke tyg med två ben och ett hopdraget bröstparti med ett snöre runt halsen! Det är pyjamas enligt mig. En annan dam , inte hon heller särskilt purung, hade leopard mönstrade långkalsonger och en vit spetsblus! Kortkort på tanter i sina bästa år är inte heller så snyggt vare sig med eller utan åderbråck! Däremot tycker jag att shorts och tröja är helt okey! Många äldre gentlemän i kostym, och små tanter i kappa och hatt uppenbarade sig också. Säkert far-och morföräldrar liksom vi och eftersom maken var med fick han höra vad jag tyckte, han fnös och meddelade att  för honom fick folk klä sig hur dom ville bara dom har kläder  på sig!! Vi hade klätt oss i regnjacka och jeans, för säkerhets skull, vilket resulterade i att  regnet aldrig kom. Något som förvånade mig denna kväll, var att många av människorna som kommit för att se och fotografera struntade helt i arrangörernas bemödande om en fungerande avspärrning i form av ett plastband i orange och vitt. Meningen var ju att alla skulle kunna se och fotografera men icke då. Ingen hänsyn till någon annan än sig själv, här kommer jag och jag ska fram! Orden hänsyn var inte vida känt den kvällen. Nåväl till slut kom  bilarna körandes i en långsam parad , för att en och en  stanna just vid "Röda Mattan", som var utrullad för att släppa av paren. Det var många olika sorters bilar som t.ex. veteranbilen med en skylt som angav att den en varit en trafikbil en gång i tiden, amerikanska bilar med "nedcabbat" och moderna bilar av snyggaste sorten och så förstås en limousine,gräddvit jättestor. Alla
vältvättade, glänsande vackra med vackra ungdomar i. Chauffören var oftast en herre i medelåldern men en och annan betydligt äldre herre agerade också chaufför, i dessa tider var som sig bör även en dam chaufför. Flickorna var så fina i sina vackra balklänningar, de flesta såg glada ut och verkade tycka att spektaklet var roligt. Gossar i snygga kostymer, som förde sina damer med ett leende ,över mattan och stannade för att bli fotograferade.  Tänka sig , där stod han plötsligt med en vacker dam, Ettan, en vuxen man så snygg och det allra vackraste leendet kostade han på sig. Det var fler pojkar än flickor så Ettan var inte ensam om sin dam. Hon hade två söta pojkar som uppvaktade henne. Klänningarna var oerhört vackra med mycket blingbling kring midja och bröst. Svart, brunt och sand dominerade i färgsättningen men där fanns pastell, rött, grönt, turkos och så en ock annan vit också.
Det tog ett par timmar innan alla hade passerat och därefter tog den roliga, får jag förutsätta, balen,vid. I sena timman blev dom hämtade av sina anhöriga och dagen därpå var det kanske sovmorgon för alla dessa ungdomar, vad vet jag?
Sen börjar allvaret, vad ska det bli av alla dessa ungdomar? Ska alla få den utbildning dom vill ha? Ska alla få jobb och skaffa familj och leva lyckliga resten av sina liv? Eller ska några av dessa glada vackra ungdomar bli arbetslösa, kanske hamna i drogberoende ? Nej vet du vad Tanten, nu får du ge dig. Alla ska bli lyckliga och leva länge. Inget deprimerande skitsnack nu. Alla kommer att göra precis det de vill och få just den flickan eller pojken dom vill ha. Ingen kommer att bli sjuk eller drabbas av annat elände. Inte nu i alla fall i den spirande sommaren . Nu ska vi vara glada och sjunga vackert om studentens glada dagar.

Lycka vad är det?

Lycka är att höra barnbarnen ropa Farmor eller Mormor tusen gången på tio minuter!
Lycka  är också att vakna vid sidan av sin älskade varje morgon och veta att ännu en dag fick vi tillsammans.
Lycka att klippa rent från storvuxet aggressivt gräs runt en liten planta kan ge en tant i sina bästa dar lyckorus.Än lyckligare blir jag när blomman har tryckt till gräset av egen kraft och visar sig i hela sin fina blomster skönhet.
I båten i Ö Harasjön en varm sommardag med maken och kaffekorgen inom räckhåll, det är också lycka

När det går bra för alla barnen och deras familjer då mår vi bra maken och jag. Värre är det om någon är sjuk, trött eller ledsen. Då vill jag alltid ta hela familjen i famn och bara kramas. I denna världen finns det inte bara lycka utan dessvärre alldeles för mycket av det vi kallar olycka. Varje dag är tidningen full av berättelser om barn  och ungdomar som far illa och till och med dör av sjukdom eller än värre blir ihjälslagna. Det är inte bara barn och ungdomar utan även äldre personer som hamnar mellan stolarna, när det gäller vård och omsorg. När jag läste till undersköterska ville jag starta ett hospice eller ett äldreboende. Jag visste precis hur det skulle vara och var det skulle vara. Nu är den tiden förbi, det blev inget hospice eller äldreboende utan jag jobbade några år som undersköterska i äldrevården. Dåliga arbetstider, delade dagar och många helger, dålig lön för det jobb som gjordes men väldigt mycket glädje och kärlek från människorna jag mötte. Tyvärr ger den sortens lön inte mat för dagen eller bensin i tanken, så när det kom ett jobb i min gamla profession så bytte jag från det mjuka jobbet till det hårda(ekonom), bättre arbetstider och bättre lön för det arbete jag presterade.  Men det ska erkännas att  där fanns också en härlig gemenskap och många underbara människor som förgyllde livet för mig.

Nu är även den tiden förbi när jag lönearbetade. Nu för tiden arbetar jag mest hela tiden, men bara med saker som jag vill. Jag kan numera välja vad jag vill göra, oftast handlar det om vara i trädgården , hushållsarbete och administrera vårt lilla hushålls ekonomi. Men - det finns dagar när det vankas besök hos bästa vänner, åka till Hällevik för en dags slappande i sanden och svala dopp i havet,   läsa böcker, plocka blommor och inte minst få möjlighet att umgås med nr 1,2,3,4  och 5 i barnbarnskaran. Lite svårt att få tiden att räcka till. Jag får ju inte glömma min och makens alla tillfällen till dans som ges, detta intresse som vi båda gillar. Sen måste vi ju dra abborrar  sittandes i ekan i Ö. Harasjön också. Skogen måste ju också få besök, blåbär, lingon och kantareller och dessutom ska ni veta att då och då bjuder maken på en hemlig tur!!  Medelst bil åker vi runt på småvägar i Småland och Blekinge så länge att vi ibland har svårt  att hitta hem. GPS?? Det är ju inge sport,  mycket bättre att använda en timme extra  för hitta rätt i snårskogen. För det mesta har vi kaffekorgen med - men - det har hänt och kommer säkert att hända igen att vi glömmer den! Då är det extra skönt att checka in på Olofströmsvägen och sätta på kaffe och ta fram nybakade frallor.
Allt detta är olika exempel på lycka, ett ord som betyder många olika saker.