Det finns ett program........................

Det finns ett program........................

 på en av alla de kanaler som erbjuds på TV,  som heter någonting i stil med " Att söka sina rötter". Ibland tittar jag och förundras över hur många barn som letar efter sina föräldrar. Adoption var inte så vanligt på 40-talet när jag föddes men jag är ett av de barn som fick byta föräldrar bara tre veckor gammal. Jag har däremot aldrig varit på barnhem, utan de första tre veckorna i mitt liv bodde jag hos mina biologiska föräldrar och mina fyra syskon i en liten villa i Rosendal i  Lerum, som  ligger i närheten av Alingsås där jag 1945 föddes på förlossnings avdelningen i maj.

Varför blev jag då bortlämnad, för att efter ett år adopteras av mina nya föräldrar? Jag vet ganska mycket om varför, eftersom jag hade förmånen att ha två starka kvinnor som mammor. Det har gjort att jag alltid har vetat att jag hade en biologisk familj, som av olika skäl  inte ansåg sig kunna ta hand om mig, att jag har fått träffa mina biologiska föräldrar och syskon, Båda mammorna tyckte att det var det enda vettiga att göra, att låta mig veta och förstå varför det blev som det blev. Därmed inte sagt att det inte var svårt för båda dessa kvinnor ibland att vara så generösa att det blev en självklarhet att träffa båda två. Min mamma som jag växt upp tillsammans med, var så klart den självklara solen i mitt liv, det var hon som gav mig mat och kärlek tillsammans med min pappa under min barndom. Det var där jag hade mitt liv, lärde mig gå, prata, cykla, läsa, rita och sjunga. Men det var ju från mina biologiska föräldrar jag fick mina gener och arv. Jag kan inte skilja på vad som är arv och vad som är inlärning och miljö. Det känns ändå som att de här fyra människorna var ganska lika, skillnaden var att det ena paret inte kunde få egna barn och att de hade det gott ställt. Det andra paret kunde få hur många barn som helst men hade inte ekonomin att ta hand om alla de fick. När jag läser i gamla adoptionshandlingar från 1946, blir jag arg över ordvalet som  är  märkligt ,känns lite nedlåtande. Jag ska nu delge er ,lite meningar  helt lösryckta ur sitt sammanhang;

Utdrag ur domboken, hållen under lagtima hösttinget med häradsdomaren i Sunnerbo domsaga å tingsstället i Ljungby den 9 september 1946.
Undertecknade, äkta makar anhålla vördsamt om Häradsrättens tillstånd att få adoptera flickan Ketty Margareta osv. ( Då hade jag varit hos mina nya föräldrar i ett år, blivit döpt och fått mina namn.) Lite längre ner; Någon ersättning åt endera parten är icke ifrågasatt. (Idag kostar det en mindre förmögenhet att adoptera ett barn)
Det finns också ett utdrag ur protokoll fört vid sammanträde med Traryds barnavårdsnämnd 29/8 1946;
Härvarande barnavårdsnämnd vill göra det uttalandet att ovannämnda personer ( dvs mina adoptivföräldrar) är välkända, skötsamma och hemmet mycket gott.....
Barnavårdnämnden i Lerum har också uttalat sig;
Makarna ............   , är präktiga och ärliga. vadå präktiga? Skötsamma hade känts bättre. De har förut 4 barn i åldern 10, 9,5 och 2 år. Inom föräldrarnas släkt är intet patologiskt känt, vare sig tbc eller sinnesslöhet. Föräldrarna är arbetare med vanlig folkskola.  Arbetare med vanlig folkskola?? Vadå vanlig folkskola fanns det ovanlig också?  Mannen är eldare vid Lerums kemiska Tvätt och Färgeri med en lön av ca 4000 kr per år! (Jag kan förstå att 4000 kr per år inte var mycket att leva av för en familj på 6 personer). Som slutkläm kommer följande mening, Hustrun har hitintills varit betänksam beträffande den ifrågasatta adoptionen men har nu meddelat att hon önskar det. Jag känner sorgen hos min mamma som nu bestämt sig för att gå med på att adoptionen ska gå igenom och vinna laga kraft. Jag kan också känna glädjen hos min mamma som äntligen äntligen vet att hon får behålla mig!!
 Men hustrun har varit betänksam, tacka fanken för det. Vilken kvinna född av kvinna vill lämna bort sitt barn? Det fanns en påverkan från hennes make, min pappa, att det inte skulle gå att försörja ett barn till, det vet jag. Hur skulle hon kunna välja? Pest eller kolera? Riskera att pappa skulle  lämna henne med 5 barn , inget jobb , inget nätverk, inte som idag försörjningsstöd från myndigheterna? Eller säga ja till att lämna den sista flickungen??
Jag vet hur det gick till när hon tog sitt beslut. Ta fram näsduken för det är en sorglig historia. Mamma beslöt att åka ner till Vilshult där vi bodde , med tåget för att hämta hem sin tös och säga nej till adoptionen. Den minste lille sudden fick vara hos grannfrun, de två äldsta pojkarna fick gå till skolan som vanligt och klara sig utan mamma några dagar.Pappa fanns ju och lite potatis och korv kunde han säkert laga till.  Storasyster, fem år äldre än jag, fick följa med, vilken resa för en liten tösunge på 6 år ,att få vara ensam med sin mamma en hel dag och att få se så mycket på vägen mellan Lerum och Vilshult. Tågbyten måste ju bara de vara ett äventyr.  Men väl där möttes de av en liten ettåring som inte för sitt liv ville titta eller ännu mindre sitta i knäet på den för henne främmande tanten!! Efter en natt utan sömn. var mamma klar med sitt beslut! Jag är en vuxen människa  - en gång lämnade jag henne, hon var ledsen då också men nu  har hon det hur bra som helst. Jag kan aldrig ge henne en så bra ekonomisk start i livet och vem vet hur det blir när vi kommer hem? Nej jag åker hem igen men först ska jag prata med tösens mamma. Sagt och gjort när de bägge kvinnorna blev själva en stund bestämde de saker som bara de två vet något om. Ingen berättade, vare sig för mig eller någon annan,  men kort skickades och brev skrevs, vi mamma, pappa och lilla jag, åkte till Lerum för hälsa på några gånger under min barndom. Tåget gick ju från Vilshult på den tiden. Nu är det några som undrar hur jag vet allt det jag vet? Jo mina mammor berättade för mig när jag frågade och berättelserna stämmer väl överens. Tyvärr frågade jag inte tillräckligt men så är ju livet ibland. Min mamma var född 1914, hennes mamma dog när hon var liten och hon hamnade på barnhem och fosterhem, hon var 31 år när jag föddes och hade redan fyra barn. Hon hade inget nätverk, hennes svärmor var död och ingen mamma hade funnits.Så vem är jag att döma?
Min mamma som jag fick vara hos var född 1913 och önskade sig ett barn och det fick hon, hon var stark nog att berätta för mig och stark nog att vara vän med min mamma. Ja det är lite rörigt med alla mammor, men visst var min mamma stark som sa att jag skulle få stanna när hon kunde sagt NEJ!!
Många gånger har jag beundrat de här två kvinnorna som i den tid de levde,  gjorde något bra av det som kunde blivit dåligt för mig. De tänkte inte alls på sig själva utan allt gjordes för att jag skulle få det bra.  För min biologiska mamma blev aldrig livet riktigt bra mer, även om det kom ett barn till två år senare, då tror jag inte att pappa hade så mycket att säga till om . Lillasyster blev ett mycket älskat barn , men aldrig glömdes den flicka som inte fanns i syskonskaran. Jag däremot har aldrig haft problem med min adoption, däremot kan omgivningen bli lite konfunderad ibland. Dock inte min familj,  maken och  våra barn  har träffat min biologiska familj och det känns bra. Vi springer inte ner dörrarna för varandra men vi vet att vi finns. Gott nog.
Summan av kardemumman ,som lilla mamma brukade säga, är att det är ingen rättighet att bli förälder men det är varje förälders jäkla skyldighet att vara ärlig mot sina barn oavsett om de är adopterade eller framfödda under stor smärta till stor glädje. Kom aldrig till mig och säg att adoption är ett enkelt sätt att skaffa barn. Det är det inte ! Säg heller aldrig till mig att det inte är kvinnas rätt att bestämma om hon vill ha barn eller inte. Ibland är abort det bästa även om jag är tacksam för att abort inte var en möjlighet 1945.  Adoption eller abort, det gör lika ont vilket som.
Idag blir det inga bilder för det finna inga bilder som speglar det jag känner.

När livet tar en annan väg än jag tänkt......................

Ibland blir livet inte sig likt.

Snart, alldeles snart skulle han blivit  50 år. Han låg i barnvagn på vårt bröllop. Nu finns han inte mer i denna världen. Katastrof på många plan. Två tonårspojkar har mist sin pappa, en syster sin bror, en mamma sin son och många, många en väldigt god vän som nu känns oändligt saknad.
Det här händer varje dag varje timme ute i världen. I Syrien, i Ukraina, i Gaza, i Israel och på många fler ställen. Vi läser i tidningar, hör på radion och ser på TV. Bilder flimrar förbi och sen glöms det hela bort. När det nu har hänt i vår släkt blir jag så medveten om hur förfärligt det är att mista den man älskar, den man haft hela sitt liv. Det gör ont och tårar rinner - men - när eländet är som störst kommer oftast kraften. Jag skulle säga att Gud hör bön och att han alltid finns i min och alla andra människors absoluta närhet. Andra skulle kanske säga att kraften kommer från något annan håll. Kraft får alla var den än kommer ifrån . Vi lever alla vidare vi går  vidare och förhoppningsvis fortsättver vi leva för de levande  och minns de som finns på andra sidan. Väldigt nära men onåbara.
Imorgon är en annan dag och kanske lyser solen och jobbet ringer efter oss, eller barn  ropar på sin mamma och så går tiden, men inte läks såren, ärren finns och det blir lättare att leva men läker gör de aldrig. Olika stunder under ett dygn minns olika människor olika saker, roliga, tråkiga, bra och dåliga som den personen man saknar har gjort. Alltid finns de kvar i allas våra hjärtan och vi minns dem med glädje. Så går livet vidare.Nu ska jag gå vidare, in till sovrummet för att ta bort överkast och kuddar och filtar så att jag kan krypa ner i min egen säng och sova gott hela natten för att imorgon fortsätta med bloggen .

Idag blev en dag när Lilla Tanten fick ägna sig åt att betala räkningar, tänka sig att två gamlingar kan greja till så många fakturor. Som  gammal "mekonom" , som jobbat med ekonomi i hela mitt liv, var det ett svårt ögonblick när jag insåg att jag inte gjort Budget 2015 rätt. Usch och fy, nu blev det flera timmar framför datorn för att snygga till och rätta - men nu ska ni tro den är tjusig. Familjen som består av Lilla Tanten och Lilla farbrodern gör en liten vinst även detta året!!  Ja jag vet att det är lite knäppt att göra budget , middagslistor för 14 dagar och att alltid tvätta på samma dag i veckan. Men det är  inte det värsta jag håller på med. Jag gillar symmetri, har alltid gjort vilket innebär att man kan inte kasta ner bestick i besticklådan hur som helst, utan alla bestick har sin plats. På köksbordet MÅSTE det vara symmetri mellan ljusstakar, vaser, kryddställ och servetter. Även färgmässigt!!  För övrigt är allt i symmetrisk ordning  i detta hus så länge Lilla Farbrorn inte är ute och går i huset och ändrar på sakerna. Men då förstår ni kommer Lilla Tanten strax och ställer i ordning!!  Man kan få huvudvärk för mindre  än att allting står huller om buller!

 Eftermiddagen ägnades åt att simma i vår förnämliga simhall i Olofström. Trots att simhallen idag var invaderad av ett gäng niondeklassare var det relativt lugnt. Jag föredrar gossar som gapar med grova röster, före töser som gallskriker fram alla sina meddelande till kompisarna. Det skär i öronen. Sim/gymnastik läraren var en vältränad gosse både i kropp och röst. Han hade vunnit klassens respekt vilket innebar att alla gjorde som han sa. För övrigt  var vi samma gamla tanter som brukar simma på måndags eftermiddagarna. Alla simmar i lugn takt,  skvätter  och sprätter inte som de flesta äldre män gör när de rör sig i vattnet. Efter 1100 m var jag rejält trött och överlät bassängen till vem som ville ha den. I duschutrymmet hade det samlats en hel del små söta flickor , men måste de låta hela tiden? Röster i falsett som skriker budskap mellan duscharna utan den minsta hänsyn till den Lilla runda tantens öron. Jag kan inte undgå att höra men jag vill inte höra, om deras kärlekar och skolhelvetet och varför det inte finns några bra affärer i Olofström. Nu är det ju så att Lilla Tanten faktiskt är snabbare än ett tiotal tonårstjejer så jag gick långt innan de hade hunnit ut ur duscharna. Ute var det tyst och inte ens en bil hördes när jag kom ut, men nog sjutton hade de frisläppt Högavångsskolans elever, som gapandes och skrattandes på hög nivå mer eller mindre ramlade nerför trappan på väg till bussarna. Konstigt,  men alla verkade vara döva och blinda för hade inte Lilla Tanten, som ändå inte är så liten , gått åt sidan hade hon blivit nedsprungen. Lilla farbrodern satt i bilen och väntade och så var vi strax på väg hem, till Tulseboda och eftermiddagskaffet.

Snö, snö både då och nu.

Så kom den då, den av så många efterlängtade snön. Det snöade hela dagen igår och hela dagen  tröstade vi oss med att det börjar snart regna, men inte då. Vi hann köra till Mörrum och hälsa på makens syster och köra hem igen och snön bara yrde ner hela  tiden. När vi närmade oss Kyrkhult ,insåg vi att nu blir det problem att komma uppför backen och in i garaget. Mycket riktigt, nästan , nästan uppe, bara nån liten halvmeter kvar och bakhjulen spann loss i grusen, som inte hade det minsta tjäle i sig. Maken muttrade och klev ur bilen och pulsade genom snön till garaget och jag kunde ju inte sitta kvar o vänta, utan  gick ut och hämtade en snöskoffa!!  Började skotta snö  med handväskan hängande över framsidan av kroppen. Såg nog lite tokigt ut när jag tänker på det så här i efterhand. Blunda och tänk er detta scenario: Liten tant iförd brun jacka , snygg liten ärtig mössa på lilla håret, knallröda skinnhandskar och EN HANDVÄSKA MODELL ÄLDRE i brunt läder (minst 20 år) hängande över kroppen!! Lägg till en snöskoffa som hanteras fram och tillbaka  för att få undan snön så att hon kan komma IN i huset! Fortsätt blunda och tänk; Liten farbror,  iförd svart vinterjacka och en svart stickad mössa neddragen över  ungefär halva huvudet, medförandes en röd spann innehållande vägsalt. Detta kastas ut över den backe som vi blivit stående i med bilen under ett visst muttrande från maken, om den (fult ord) snö. Tanten går in och stänger dörren och lilla farbrorn sätter sig i bilen och kör in den i garaget!!  Slut på sagan.
Medge att det såg rätt kul ut!!

Idag när jag rullade upp rullgardinen , så vad ser jag??  Jo det snöar och snöar och snöar. Alldeles vitt över hela Tulseboda. Vackert? Jovisst men jag insåg att det inte skulle bli några fönster putsade och inga nötkrokar bakade. Min dag skulle fyllas med helt annat arbete. Skotta snö! När frukosten var uppäten och BLT läst, så pass att jag hade vetskap om vad som hänt i närområdet, var det dags att klä på sig flera lager med kläder och ge sig ut i snöhavet. Hjärtopererade makar ska inte skotta snö. Det blir inte bra, kan resultera i ambulansfärd och vem vet vad som kan hända mer? Nej numera är det jag som är förste skottare. Maken gjorde en fantastisk insats, han ordnade så att det kom en liten människa och röjde den "fotbollsplansstora" uppfarten och parkering på baksidan av huset. Om vi bor i ett slott, inte alls, det är bara min fantasi som spelar mig ett spratt när jag är trött på att skotta snö!! Nu kom han i alla fall, denne fantastiske man med sin Grissly och röjde snö så att vi kan åka på kalas till mellan gossen i kväll. Han fyller 44 år idag den lille gossen. Han kom till världen lätt som en plätt och var sötast av alla på hela BB. Han åt och sov , växte, lekte, badade en sommar en smörkniv fast surrad  i badbyxan ifall det skulle komma några bovar.Så helt plötsligt blev han en lång vuxen man med fru och barn, som det kan gå, kanske det är därför som hans mamma känner sig som en tant i sina bästa år vad vet jag??

Hur ska jag nu komma vidare? Vinter på 50-talet när jag var barn? Då var det alltid snö, solen sken alla dagar och jag åkte skidor med en granngosse som hette Anders. Om vi inte åkte skidor , åkte vi spark eller kälke eller på rumpan på en korkmattebit!!  Det gick hur bra som helst. Vi byggde gupp och hoppade med långskidor, som aldrig gick sönder. Vi byggde snöfästningar och hade snöbollskrig. Efter några timmar utomhus, i flera meter snö som vi plumsat runt i ,var det dags att ta sig hem och byta kläder! Jag vill minnas att jag hade två par skidbyxor i ett tjockt grått tyg som tog flera timmar att torka över vedspisen i köket. För det mesta hann byxorna torka mellan varven, annars var det bara att inse att jag fick leka inomhuslekar ett tag.

 Bädda ner dockor i finaste dockvagnen, eller leka i dockhuset som pappa byggt. Inget märkvärdigt alls, en bokhylla med tre plan som målats grön och fått två brädor till tak. Mamma gjorde möbler av tändsticksaskar som hon klädde med tyg. Ett bord fick jag av min kusin Rolf, det var grått och såg ut som en pall. Han hade gjort det i slöjden. Ett rött skåp fick jag i födelsepresent och en elektrisk spis med tillhörande grytor hade jag också, Fick ett rött möblemang i present som också användes i detta dockskåp, bestod av en soffa och två fåtöljer . När jag tröttnade på dockskåpet övergick jag till att läsa. Jag hade ett litet bibliotek på mitt rum, en hylla med några böcker i som var mina. Där fanns bl.a.  Det blåser på Månen, av Eric Linklater, Det mystiska klippslottet av Enid Blyton som jag trodde var en man, kunde aldrig tro att en tant skrev så hemska böcker,  Pelle Knallhatts underbara öden av Eva Hjelm, Puck slår sig lös av Lisbeth Werner. När jag läste gick tiden fort, det blev matdags, läggdags och sovdags och imorgon var en annan dag. 
Annandagskaka blir aldrig bakt, sa en av mina bästa vänner. Hon finns inte i denna världen längre, hon är saknad ska jag säga. 

Symaskin, dammsugare, kaffebryggare å så var det en maskin till ......

Symaskin, dammsugare, kaffebryggare å så var det en maskin till  och en maskin till och ---

Först gick slangen till dammsugaren sönder, visserligen var den 7 år gammal och lät som ett reaplan men jag ville ju ändå inte att den skulle gå sönder. Det råkade dessutom vara så att den redan hade lagats en gång. Av vem? Min fantastiske make förstås. Det inte han kan laga är inte värt att laga.
Men den här gången, ville jag egentligen inte att den skulle gå att laga, för det fantastiska ljudet var lite jobbigt att lyssna till och dessutom behöver ju inte hela Tulseboda veta när jag dammsuger.  Av någon anledning låg Elons färskaste  reklamblad precis framför mig  på diskbänken , jag bläddrade lite förstrött i det, kylskåp, kaffebryggare och en massa andra el produkter på REA. Om jag ska vara ärlig såg jag nog bara texten REA, när tanken föresvävade mig att nu kunde det vara läge att göra ett klipp som närmast vore att jämföra med ett börsklipp. Jodå dammsugare flera stycken, gula, röda, svarta och blå fanns till reapris. Då, precis då, meddelade maken att dammsugaren, den 7 år gamla med reamotor, var klar att användas igen. Det kändes i hela min kropp att jag ville ha den blå fina Electrolux maskinen i reabladet, så svaret blev; tack ska du ha men nu åker den ner i källaren där passar den bra. Jag åker till Olofström och inhandlar en ny!!!

Lite konfunderad såg han ut, eftersom vi egentligen inte handlar nya saker förrän de gamla tjänat ut! Jag tror han insåg faran i att börja diskutera om det verkligen var så vi skulle göra? Köpa nytt när det inte behövdes?  Han gick vidare i sitt liv och jag satte mig i vår fina gamla trotjänare Renault och for till Olofström.Naturligtvis hade de inte maskinen hemma och naturligtvis kunde den inte beställas mer. Slut i hela världen ungefär!!  Jag var förberedd, och kunde sätta igång damen i butiken med att leta efter en likvärdig!  Det viktigaste var 12 meter sladd och låga decibel på ljudet. Tänka sig, efter lite arbete hittade vi en annan, den fanns inte heller i butiken men den kunde beställas. Till samma pris och med lägre decibell än den i reklambladet! Jag slog till och åkte glad hem, för att konstatera att nästa maskin hade sagt ; Jag är trött!!, Det var symaskinen, min älskade symaskin som jag kan sy på ,byta tråd och spola och göra nästan allting med den ville inte mer. Drivhjulet som används när jag ska sy sakta eller starta i tjockt tyg, hoppade liksom bara av, for in under skrivbordet och välte kull knappnåls skålen. Vadå, har inte alla en knappnåls skål? Jaså ,men jag har en i rostfritt som min pappa gjort  till min mamma!!  När han jobbade på Stålförädlingen i Vilshult, detta berömda företag,som gjorde kaffekannor.Han  fick han när han väntade på mera saker att borsta till blanka och fina kaffekannor, göra saker  av överblivna plåtbitar. Så kom denna fina knappnåls skål till.
Jag bifogar ett kort av detta fantastiska föremål så att ni vet hur ett sådant ska se ut!!

 Hur som helst, man kan inte ha ett hoppande drivhjul som far omkring när man ska sy förkläde till barnbarnen. Så det fick bli en tur till symaskinsaffären som ligger i Karlshamn. Nu mina vänner kan man tala om utflykt och mitt i arbetsveckan o allting. Ärligt talat skulle jag ändå till min fantastiske tandläkare för att få en ny krona i munnen, den gamla hade liksom gett upp. Men den historien får vi ta en annan dag.  Så mycket utflykt blev det inte, först satt jag i tandläkarens stol i 45 minuter och sen fick det gå undan för maken ville hem. Symaskinsinnehavaren som är en kvinna var mycket vänlig och skulle höra av sig om mitt problem, när hon fått tag i reparatören, bara det att det fanns en reparatör borgar ju för att det finns reservdelar, det hör ju liksom ihop, eller hur. Så nu väntar jag  på samtal från denna kvinna och under tiden slåss jag med det hoppande hjulet som då och då inte är särskilt samarbetsvilligt. Men snart är tre förkläden färdiga och fler kommer det att bli. Barnbarnen växer så det knakar och tur är väl det .
Nåja när jag hämtat och betalat min nya dammsugare , som är helt underbar att jobba med, tystlåten, suger bra och väldigt lätt att hantera. Då hade plötsligt glaskannan till kaffebryggaren en spricka!! Säkert frun i huset som dängt den i vatten kranen så att glaset tillslut inte orkade mer. Kaffebryggaren är en King of Coffee , röd och stilig och den vill jag inte kasta. Blott 4.5 år gammal den kan hålla många år till  - men -  skulle det gå att ordna en ny kanna??  Ny tur till Elon, vilken tur att han finns, jodå det gick att ordna , så nu får vi kaffe igen från våran kära kaffekung.

Nu tittar jag lömskt på de flesta maskiner som vi har, vilken står i tur? Än så länge fungerar alla men när kommer nästa smäll, här finns ju att välja bland, Moderna hushåll har massor av maskiner som de inte vill vara utan. Min assistent som har ganska många år på nacken, grönsaksskäraren, elvispen, kyl o frys, spis, diskmaskin,tvättmaskin o tumlare m.m......

Råttfobier........

Går helt fredligt nerför källartrappan för att kolla in om tvättmaskinen har gjort klart sitt arbete, när jag hör ett mycket bekant ljud. Prassel, rassel, småfötter med klor men var...........

Jag är fullständigt livrädd för dessa små liv som då och då besöker vårt hus och våra uthus. Jag blir stående i trappan alldeles stel av skräck, men det blir tyst och jag fortsätter.....  in genom tvättstuge dörren - då hörs ljudet igen och jag skriker till maken som står påklädd för promenad med Lady Di i köksfarstun; Jag tror att det är en RÅTTA i hundmats säcken!!!!!!

Va säger  du? Ta det lugnt, det är säkert bara en liten mus, inget att vara rädd för. Vara rädd för!
Vid det laget har jag stängt in mig i tvättstugan och har bara en liten, liten springa öppen för att se vad maken gör. Han hör lite sämre än jag, så han undrar om jag kan tala om varifrån eller i alla fall vilket håll ljudet kommer ifrån. Just då är det alldeles tyst - men när jag knuffar upp dörren hörs det igen!!
Rakt fram till höger om saftskåpet; skriker vettvillingen från tvättstugan. Sluta fåna dig det är en mycket liten mus, gå upp och hämta ficklampan till mig, så jag kan se den och slå den ihjäl!!
Jag smyger längs väggen till trappan och tar den i två steg, hämtar ficklampan, det låter ju som en liten sak men vår ficklampa är mer som en strålkastare modell lite mindre. Sen smyger jag längs trappan ner igen och ger ficklampan till maken. Därefter förskansar jag mig i tvättstugan tills processen med råttan är över. Det tar ungefär 30 sekunder, sen kan jag återgå till att hänga  tvätt.

Det är inte första gången jag mött en RÅTTA i vårt hus. Första gången var en vacker höstdag, barnen var små, vi skulle just gå ut och ta en fika på kökstrappan, när jag till min förfäran ser en flera meter lång råtta stå och glo in genom köksfönstret!  Reaktionen lät inte vänta på sig, jag nästa flög ut till ytterdörren och vred om nyckeln !!  Sen förstår ni, ringde jag maken som då satt i en lastbil flera mil hemifrån och storgrät över att det var en råtta utanför mitt fönster. Maken lugn och trygg som alltid, började med att säga att kolla om den är kvar och det var den ju naturligtvis inte. Sen bad han mig öppna dörren och kolla om den var kvar på altanen!!  Aldrig i livet att jag gör det, snörvlade jag. Den får vara kvar tills du kommer hem, sa den rädda hustrun. Alltså en varm och solig dag satt jag och två små barn inlåsta med ALLA dörrar och fönster stängda och låsta, tills maken kom hem flera timmar senare och kunde meddela att visst hade det varit en råtta på altanen i våra äppellådor,men att den varit flera meter lång ville han inte alls tro på, kanske några centimeter trodde han och antagligen var det bara en mus. Jojo det kunde han ju säga , JAG hade ju sett eländet!!Så jag visste ju hur stor den var!!  Vi slutade ganska snart diskutera hur stor den var, men min rått rädsla är för evigt!

Några år senare råkade det hoppa ut en råtta från avfallsspannen under vasken när jag skulle kasta äggskal i spannen!!  Den gången skrek jag hysteriskt och hoppade upp på en stol och stod kvar där och skrek på maken som var i duschen. Han kom galopperande nerför trappan iförd endast en liten mini handuk med håret  på ända och trodde att huset höll på att brinna upp!!När han förstod att jag inte hade tänt på huset och inte heller ramlat och slagit mig , stängde han skåpdörren  återgick han till duschen och jag , ja jag återgick till att vispa sockerkaka. Det är väl ungefär si så där tjugo år mellan gångerna jag mött en råtta  på besök hos oss och jag lär mig aldrig att dom inte är farliga. Makens kommentar är ; Det är ju konstigt att de vågar sig hit igen så som du skriker!!

Barndomsminnen --

I denna sena kväll som snart övergår i natt , medan stormen viner runt husknuten, vet jag inte vad jag ska skriva om. Inspirationen vill inte infinna sig. Kanske ska jag berätta om mitt barndomsland i en tid för längesedan. Hur det är att bo i ett hus som saknar allt det som är helt oumbärligt idag. Eller kanske om alla mina underbara lekplatser som fanns där, jag kunde leka mina lekar utan att blir störd av en enda unge. För det var ju så det var, jag var deras enda barn och inte vilket barn som helst utan ett adopterat barn!! Som dessutom var mager som en skrana , hade svart hår och bruna ögon. Hon för det var ju en hon, hade inte som idag hämtats från Kina, Taiwan eller något annat land i värden utan från en liten by i Västergötland som hette Lerum. Inget barn kunde varit mer älskat än jag även om min söta mamma fick minst ett ilsket utbrott varje dag för att tösongen inte kunde låta bli att klättra på de högsta stenarna och i taggigaste buskarna eller fastna i den leriga bäcken. Varför kan du inte vara som alla andra flickor brukade hon säga och titta förmanande  på mig. Jag tyckte för det mesta att det inte var så mycket att bråka om. Vem som helst kunde ju ramla i bäcken eller fastna med foten i ett stenröse och sen inte komma loss UTAN att ta av stövlarna och gå hem i sockarna!!

 Den absolut bästa lekplatsen var min egenhändigt tillverkade lekstuga! Den låg strax bakom lekstugan som pappa snickrat till mig. Bakom "gäat" som vi sa, nere under en gammal bok, hade jag inrättat en lekstuga. Där hade jag en fyrkantig sten som jag slitit och släpat med i flera dagar till spis, en synnerligen rostig gammal "kedel" att koka kaffe i. Kaffebönor plockades på vissna blommor och vatten hittade jag ju i bäcken, lite stövlar fick offras då och då., för hur skulle jag annars fått upp vattnet till lekstugan? Där fanns också en gammal uttjänt mjök kanna som jag fått av farbror Emil, i den kunde man förvara mycket utom vatten för det var hål i botten. Stolar och bord var lite diverse saker som gamla brädor upphittade i pappas snickarbod och stenar som fanns överallt. Min fina dockvagn fick följa med, till mammas förfäran, den kunde ju gå sönder. Det gjorde den inte alls trots att jag nästan ,i alla fall knuffade ner den för den lilla slänten bakom gäat!!  I den låg för det mesta inte dockor utan min älskade gamle katt "Graukesse" , iförd mina dockkläder och sov som en liten kisse ska göra. Vagnen kördes mellan stock och sten men den gick faktiskt inte sönder, utan när jag fick egna barn , blev den skopan till den grävmaskin som mina söta gossar gjorde i mattställningen!! Tillslut sa den tack och hej och hamnade på soptippen.
En sommar byggde jag en koja i den stora eken!  Två brädor spikades fast mellan två grenar sen hade jag en koja högt upp i ekens krona. Under denna ek var det ett enda stort stenrös, men jag slog inte ihjäl mig när jag klättrade upp och ner och säkert som amen i kyrkan försökte jag mig på att få upp dockvagnen med Graukesse i. Måste väl erkänna att det gick så där, kattskrället ramlade ut och sprang iväg och vagnen for i backen men - den gick inte sönder. Samma vecka till helgen fick vi besök av mammas syskon som medförde sina barn , ungefär jämn gamla med mig, och DÅ tog jag min fina vagn och låste in den i en garderob, för tänk om kusinerna skulle få för sig att röra min dockvagn. Jag var inte alldeles säker på att mamma skulle hålla med mig om att den, vara BARA min. Mamma slet sitt hår över denna envisa unge men pappa höll med; Man kan inte lita pau staboa. De kom ju ända från Olofström med rälsbussen. Nåväl när kusinerna kom lekte vi järnet och rände runt i skogen och förstörde skor och kläder medans föräldrarna ojade sig över Karin ohängda unge.

Men så en dag fick mamma uppleva att den ohängde ungen kunde uppfattas som snäll och väluppfostrad av en  tant  som hette Ida. Jag vill säga att mamma var glad i flera dagar för det, Ida talat om för henne, ända tills jag ramlade nerför stora stenen och nästan slog ihjäl mig av skriket att döma. Nåja, jag hade skrubbsår på hela vänster benet och armbågen hade fått sig en törn, men efter kaffe med socker och mjölk i och nybakade bullar kändes det ganska bra igen och eftermiddagen kunde ägnas att att olovandes gå ner till Svansjön och doppa fötterna i vattnet fast det bara var Maj och ganska kallt ute. På hemvägen kunde jag plocka lite blommor och kanske klappa nån katt eller gå bort till ödehuset och försöka låta bli att ramla igenom golvet. Ja tänk vad en unge på 50-talet kunde uträtta på en enda dag ibland.

2014, ännu ett år har nått sitt slut.

Vad har inte hänt detta år? Vad har hänt detta år? Det tål att tänkas på innan jag sätter det på pränt.
På Facebook, detta intressanta medium, fanns för några veckor sedan ett val att göra " Tack till de som förgyllt mitt år" ungefär så hette det. Kunde jag låta bli ? Nä, och fick ett urval av bilder som jag lagt ut under året. I och för sig fina bilder i alla fall för mig, men jag fick en ide att blogga om vilka personer som förgyllt mitt år . Låt mig börja i januari 2014, naturligtvis min allra käraste make som gjort en bypass operation i december 2013. Han kämpade verkligen för att komma tillbaka och inte var det lätt vare sig för honom eller mig. Många vaknätter och många tårar men han kämpade och kom tillbaka. Det tackar jag för.

I januari fyller två för mig betydelsefulla gossar år. Lillestorebror, som förgyllt mitt liv med många berättelser och skrönor och fått mig att skratta så många gånger i mitt liv. Tack käre gosse. Även Ettan i barnbarns skaran fyller år denna månad. Jag minns som igår när jag fick veta att jag skulle bli Farmor. För att inte tala om när jag först tog denne gosse i min famn. Känslor som inte går att beskriva. Fortfarande ger han mig stora bamsekramar och vackra leende, det gör att en gammal tant i sina bästa dar mår bra i många dagar, tack kära du. Sen var det antagligen omväxlande sol, storm och hagelskurar och jag var naturligtvis sur och tvär. Men fram i februari fyller Ettans mamma år och det är en rasande grann tös som ställer upp när jag ber och lyssnar när jag gråter eller skrattar. Tack för att du finns. Sen  går det mot vår och då är det lätt att vara glad , i mars försvinner snön och jag kan börja leta efter vårblommor i trädgården och sen kommer april och påsken närmar sig, hela familjen drar till "Stampen" och grillar korv och alla småbarnen överlever, ingen ramlar i Mörrums ån eller genom golvet i den gamla "Benstampen".

 När försommaren står i blom fyller min vackre svärson år, i Maj minsann, och han är en riktig klippa, ganska tystlåten men om man råkar bli kär i en tösabit som har en släkt som pratar oavbrutet behövs det ju inte så många ord , du är en av dem som förgyllt mitt år, När juni månad äntligen är här då fyller store store bror år, du min förstfödde, vackrast i världen då och precis lika snygg nu snart 47 år gammal. Du säger inte så mycket men du vet alltid när jag behöver dig, tacksam är jag för att får vara din mamma. Så kommer solen, baden i Södersjön blir allt fler och då någonstans i mitten på juli fyller allra sötaste lillasyster år. Hon som alltid ringer och frågar hur jag mår, hur pappa mår och alla andra mår. Omtänksam, alltid redo . Tack för du gör mina dagar och månader lite roliga. Nu närmar sig kräftornas tid, och då fick jag och maken ett år, ytterligare ett barnbarn, Femman, ingen kan som han få till det med borttappade bröst på gräsmattor, Hallejulia och JAG VILL INTE HA KLÄDER  PÅ MIG. Käre tid vad jag älskar dig ditt lilla elände!!I september kom Fyran en gång för flera år sedan, du som tycker och tror på fullt allvar att mormor kan allting, från att sticka koftor till att bygga kojor. Inte undra på att jag har roligt nästan jämt. Nu börjar året lida mot höst, regn, blåst och  kyla då vill det till att det hitta de goa stunderna, som t.ex. svärdotter nr 2 som har det goaste skratt jag vet men också en inneboende ilska som kan förflytta berg. Du ser och förstår och lägger armen om, du är en mina förgyllare. När vi närmar oss december och det börjar lida mot jul fyller först Tvåan år, den lille lockige gossen som kunde bli så sur och sitta under bordet i timmar har nu blivit en vacker yngling som ibland kommer och äter middag med oss och sover på soffan. Jag är så glad för de stunderna och sist men inte minst Fyran, tjejen med stort rättvisepatos och huvudet fullt med skrönor, ett arv från fadern, vad vore ett år utan dig min sötaste vän.

Sen tillkommer många fler, den långe blonde mannen och hans oerhört vackra och roliga fru  som jag fått lära känna. Det är en gåva att få ha er som vänner. Min alldeles egen väninna från forntiden. Vi har minnen som cykelturer i mörker utan lyse, promenader runt ett hus i mörka natten med en flaska lättöl, om jag minns rätt och skratt som bara bubblar fram, eller vispskålar som tappas när ett visst fordon passerar utanför fönstret!! För att inte tala om vykort utan namn som ledde till ett livslångt förhållande. Jag är så glad att du finns min vän!

 Min vän som jag hittade när jag var nyinflyttad o vad du förgyller min vardag med hur många skratt som helst. Tillslut mitt beslut att vara med besöksgruppen i församlingen. Där kan man tala om guld som regnar från himlen i form av skratt, tårar och funderingar över livet.

Nu önskar jag mig ett härligt 2015, med sol, vind och regn för jordens skull. Slut  på alla krig, särskilt på IS detta vidriga  fenomen. Att våra politiker får bra tankar till sina hjärnor och att dom gör något bra av dem.  Låt oss skåla för 2015 början och 2014 slut imorgon i allt från mjölk till  dyraste bubbel allt efter smak och förmåga.