Äntligen!

 

 

Ett enda litet feltryck och allt blir fel! I flera veckor har jag försökt och försökt förstå hur det kunde bli som det blev när det inte blev som det skulle. Jag vet fortfarande inte varför det blev fel och vilken j-kla knapp jag tryckte på för att det skulle bli så fel!

Inte lyssnade jag på mina kära dotter, när hon på ett pedagogiskt sätt, försökte få mig att förstå att jag skulle logga ut och logga in, så skulle allt bli bra. Icke , den här sortens tant i sina bästa dagar, körde huvudet i väggen eller i snön eller vad det nu var och sa; Nä det vill jag inte, tänk OM jag inte kan logga in igen? Dottern försökte envist förklara att om hon kunde logga in och logga  ut så skulle jag också kunna det, men NÄ det  jag gör det inte.

 

Efter flera dagar i snöröjaryrket var jag helt utmattad i kväll och helt plötsligt hörde jag en tydlig stämma som sa: LOGGA UT MÄNNISKA!!!

 

Jag gick uppför trappan med bestämda steg och loggade ut. Med hjärtat i halsgropen loggade jag in igen och ; SESAM ÖPPNADE SIG !!!  Bloggen fungerar igen. Himmel och pannkaka va roligt. Nu kör jag i vind igen som den värsta matros på ett sjörövar skepp!!

 

Har fått frågan vad i hela friden min blog heter från Alingsås - Kyrkhult, av i alla fall en person som jag jobbat tillsammans med innan jag blev en tant i sina bästa dagar. Jo Alingsås är den stad där allting i mitt liv verkligen blev LIV. 1945 fanns det sjukhus i Alingsås och i detta sjukhus fanns en förlossnings avdelning. Där föddes jag den 30/5 som förmodligen var en onsdag, klockan 18.20. Jag vägde 4500 gram och var  56 cm lång. Jag var nummer fem i syskonskaran och hemmahörande, vid detta tillfälle i Lerum.  Därför ska Alingsås vara med. Det lilla - betyder vägen från Alingsås till Kyrkhult. Så var det med den saken. Mer om detta en annan gång. En gång i mitt vuxna liv har jag besökt Alingsås , då tillsammans med min lillasyster. Vi åkte tåg från Göteborg och vi gick omkring i Alingsås som två små gummor som skulle ut och gå. Vi handlade i en liten hantverksbod, små söta dukar att lägga i brödkorgar, sen fikade vi på ett kristet café,mycket gott och trevligt. Det är mitt andra besök i denna lilla stad förhoppningsvis inte det sista.

 

Idag är lite av en lyckodag, bloggen fungerar, jag har hittat en gosse som vill snöröja till oss och maken och jag har vunnit  på trisslott. Nej inte en miljon, inte ens en tusenlapp men  600 kr är inte fy skam för en tant i sina bästa dagar och hennes älskade make. Dessutom har svärsonen återuppstått inte från de döda men från de bortresta långt bort i stan. Han har jobbat i Bangalore i 14 dagar till dotterns förfäran MEN nu vet hon hur mycket hon älskar honom. Förhoppningsvis har han gjort samma erfarenhet, insett att det är underbart med hustru och barn.

Vad har mer hänt som jag kan raljera över?  Jag har lagt märke till att de flesta som kör bil på de vägar där jag kör, inte kan det svenska siffersystemet. Mellan Kyrkhult och Hässleholm förekommer ett stort antal hastighetsskyltar men inte många, förutom jag och några tanter med hatt bakom ratten höll , 30, 50, 60, 70,80, 90, 100, 110. De flesta höll 100 som en genomsnittsfart. Jag blev helt säkert omkörd av ett femtiotal bilar på den sträckan, inte bara BMW och Volvo av nyaste snittet utan även små rosthögar som skramlade förbi i 100 . Ja visst är det svårt att hinna se alla skyltar med hastigheter, avfartsmarkeringar, släppa före bilar som kommer på huvudled - MEN om lilla jag kan borde de flesta någorlunda begåvade personer kunna detta.

 

Nu vill maken sitta vid datorn så då slutar jag här men nu kommer det mer!!

När Lady Di mötte en ängel

 

Det var sen eftermiddag på 2014:s första dag. Molen hängde tunga och gråa över skogen när vi, jag och Lady Di kom gående på vår dagliga promenad.  Just när vi ska svänga av från vägen och gå in i skogen ser vi den. En sovande ängel ! Den vilar sig mot en mossig sten och den ena vingen har fått sig en smäll för det är ett stort hål i den. Vi funderar en stund på hur den hamnat just här men nog är det väl ändå så att;  Den lilla gråa ängeln hade försökt sig på att skydda alla människor under nyårsnatten? Man kan ju bli trött för mindre och kanske hade en raket träffat vingen så att den inte gick att använda?  Vi bestämde att den nog bara behövde vila sig ett tag och sen skulle den återgå till sin himmel.

 

Idag 15 dagar senare sitter den fortfarande kvar, sovandes mot en mossig sten. Hålet i vingen är också kvar , det kanske tar lång tid att växa ihop en vinge, vad vet vi? Lady Di börjar tycka att det är onödigt att stanna varje dag och kolla in den, nu vet vi ju att den är där, så nu går vi tycker hon.

 

Det doftar av gran och andra hundar hela vägen och Lady Di kastar sig från den ena sidan till andra för att hinna kolla in alla dofter. Dessutom måste hon ju själv sätta doft så alla andra vet att hon också har varit just här och just här och just här!! Lady Di har en husse som för tillfället är ur slag och det gör att den vanliga veckoturen till storskogen är inställd. Detta är ett hårt slag för en gammal jakthund som är van att ägna veckosluten åt att jag hare och äta äggmackor med husse. Men - det är inte helt fel att gå promenader med matte heller , hon stannar då och då, för att prata med alla möjliga och omöjliga damer som också är ute och går. Vad dom snackar om? Ja det vill ni inte veta, men inte är det om  harjakt i alla fall. Inga äggmackor har hon heller gömda i fickan, bara gammalt hundgodis.  Men helt fel är det inte att vara med matte för under tiden damerna pratar  och skrattar kan ju Lady Di lukta på alla bajshögar, kisspölar, blåbärsris och alla slemmiga geggapölar. Dom slemmiga geggapölarna är som gjorda för ett spabad för en äldre hunddam!!  Doften är oslagbar.
Det hela brukar sluta med ett ryck i kopplet och Lady Di får sluta lukta ,böka och bada i geggapölar och raskt  promenera hemåt. Väl hemma serverades det idag kycklinggryta med ris på äldreboendet "Vi som gillar skogen".
Efter den goda och stadiga middagen var det dags för Lady Di att vila sina gamla ben och för mig var det dags att laga middag, stryka tvätt, plantera om blommor och diska. Dagen fick en bra avslutning med ett besök hos min eminenta blomsterhandlare Ottosson. Alltid lika fina och fräsch snittblommor och  krukväxter . För att inte tala om alla snygga ytterkrukor. Jag ville genast handla hur mycket som helst men idag gjorde jag som min käre make brukar säga ; tänk ytterligare en gång innan du köper fler ytterkrukor, det svämmar över i källaren! Det blev en vacker gammalrosa ros och en bukett tulpaner. Väl hemma igen blev eftermiddags kaffe och hemlagad glass med chokladsås. Jag gör då och då glass fast jag inte har en glassmaskin, och den blir alltid lika god.  Lev väl alla ni som läser mina skrönor så ses vi när skrivlusten gör sig hörd nästa gång.

Akutmottagningen

 

Jag är snart 69 år och det är inte många gånger under den tiden jag  besökt en akutmottagning.

 Några stycken har det ju blivit under årens lopp trots allt, med mer eller mindre lyckade utgångar.

 

 

Nu har jag för första gången varit på Karlskrona  Blekingesjukhusets akutmottagning.Kom in via ambulans som medföljare till en sjuk make.

Vi hamnade på rum 3 , med hjälp av den fantastiska ambulanspersonalen, sen återstod många många timmar av väntan. Eftersom det blev följden av att vi besökte vår fantastiska familjeläkare  för att lägga om sår så var vi helt oförberedda  på vad som komma skulle.

 

Det tog ungefär en timme innan den första sjuksköterskan uppenbarade sig och tog EKG och blodprover, när han avlägsnade sig dristade jag mig till att fråga när det eventuellt skulle komma en läkare och kolla in maken. Gossen så olycklig ut och sa proverna tar minst en timme och innan dess lär det inte komma någon läkare. Vi var hungriga och törstiga och ville meddela våra barn hur läget var, så  jag tänkte börja med att ringa barnen och berätta hur läget var när jag såg ett ANSLAG !!
Ett anslag som berättade att det var absolut förbjudet att använda mobiltelefoner! Detta föranledde mig att ge mig ut i korridoren för att leta efter någon personal att fråga om jag kunde låna en telefon. Det visade sig att det var ett myller av stressade halvspringande människor i olikfärgade sjukhuskläder i korridoren blandat med poliser, anhöriga och sjuka människor. Ingen såg ut att vara talbar, varför jag gick runt ett hörn och ett hörn till och se där uppenbarade sig en informationsdisk. Också den bemannad med ett flertal stressade anställda i olikafärgade arbetskläder, alla totalt ointresserade av den lilla runda tanten i sina bästa år. Nu var ju inte denna tant någon man leker med hur som helst utan jag ställde frågan rakt ut i luften i lagom hög ton, är det någon som vet något om patienten i rum 3??  Då rörde det sig under ett stort svart hår och en vänlig blick mötte min; Ja det är Christer med bröstsmärtor?  Vilket jag kunde verifiera med ett JA!
  Han var antecknad och dr skulle komma men när det visste ingen!! Nästa fråga: Maken är diabetiker och har inte ätit sedan kl 07.00 och har inte fått sin middagsmedicin, hur gör vi med det? Ingen fara har får vänta tills dr sagt sitt. Att jag var hungrig föll mig inte in att påpeka utan istället frågade jag om telefon,jodå det fanns till utlåning. Jag tiggde till mig lite plastmuggar så att vi åtminstone skulle kunna dricka oss  otörstiga.  Lommade sen tillbaka i korridorsvängarna och satte mig att vänta och vänta och vänta. Klockan 17 uppenbarade sig en väldigt trevlig och intresserad dr. Han ställde diverse frågor och beslutade sig sen för att ringa kardiologen för att kolla om maken skulle läggas in och bad att få återkomma med besked. När frågade jag lite försynt och svaret blev. Så fort jag bara kan.Vilket
 i detta fallet betydde 20 minuter. Svaret blev lite som vi väntat, inläggning  på thorax avd 55.
Men innan vi skulle landa  på avd 55 skulle lungorna röntgas. Nu kom en ny liten sköterska in och tog blodtryck och skrev i det som jag antar var inläggningsjournalen, hon hade en skylt på sin arbetsrock som talade om att hon jobbade på infektion-barn!! Maken är  70 och har bröstsmärtor, det blir alltmer likt en fars, sen uppenbarar sig en lite äldre sjuksköterska som undrar om maken kan gå till röntgen, det kan han inte lät jag meddela , han är trött och hungrig och dessutom diabetiker. Då säger lilla damen i vit rock i en mycket anklagande ton; Varför har ni inte sagt till? Vi har ju mat vi kan bjuda våra patienter på om dom fått vänta länge!! Jag kände en stor trötthet komma över mig, jag hade vid ett flertal tillfällen påpekat för människorna i receptionen att maken var trött och hungrig och diabetiker!! Denna lilla varelse i vitt som kunde påpeka kunde ju också ordnat lite mat men nej nu skulle vi till röntgen och sen var vi ju inte hennes bekymmer mer. 19.30 prick rullade vi in på avd 55 och där kunde dom servera maken crepes och mackor och till och med jag fick mackor och kaffe!! Han blev kvar och jag åkte hem, nu väntar och väntar och vänta vi igen på vad som ska hända idag och imorgon och framledes. Mitt råd besök aldrig en akutmottagning utan kaffe och medhavd matsäck. Sköt om er,
 

Halt utan snö och is?

 

 

I strömmande vatten inplastad från topp till tå, påbörjade vi vår lilla promenad idag Lady Di och jag.

Insupande underbara dofter av våt jord och våta träd, tillsammans med ett blickfång som skulle fångats på en tavla, gick jag som i en dröm. De gröna granarna var skinande rena och blåbärsriset lyster vackert grönt mot vissna bräken vars bruna färg mera var mer orange än brun. En och annan svart gren med vattendiamanter som liknade tårar, hängde graciöst ner över marken. Lady Di hade skådat in lite annat,en förtjusande grästuva som måtte ha doftat underbart för med ett skutt for hon mot grästuvan och jag - jag for i backen hela korta jag. Där var det  inte rent utan lerigt och kletigt som bare den. Lady Di tittade förstört på lilla tanten som låg raklång på stigen och gav mig en hastig puss med samma tunga som strax innan lapat i sig vatten från en kletig och smetig vatten puss. När jag rest mig upp och torkat av den mesta geggan kunde jag konstatera att benskör är jag inte!  Jag har övat mig i att ramla omkull under åren , nerför branta stentrappor, utför slemmiga gräskanter och under alla promenader i skogen på allt från liten liten sten till en gren som legat och snott in sig i mina ben. Inte ens när ,Lady Di och jag under älgjakten råkade komma i vägen en för en älgtjur, som letat sig lite fel och hamnat mitt i vårt promenadstråk, bröt jag ett  litet ben när vi flydde in i buskaget.

 

Vi fortsatte promenaden medan regnet öste ner och jag kunde fortsätta att njuta av att det regnade. Det var inte kallt och det blåste inte och som sagt jag var inplastad från topp till tå. Lite längre fram gick vi ifatt ett äldre par som med hjälp av kryckor tog sig fram i en ganska eländig terräng, ingen asfalterad väg precis, utan sten och stubb, grenar och hala löv. Dessutom hade de glömt regnkläder så det såg både vått och tröttsamt ut.

 

Väl hemma blev det en varm dusch för mig och Lady Di blev torrtorkad och fick komma in i sin varma lilla etta på äldreboendet " Vi som gillar skogen".

Regnet öser fortfarande ner och jag ska strax byta från att vara en  liten tant i sin bästa ålder, till att bli en dam som ska sammanträda med flera distinkta herrar. Må Gud vara med mig alldeles särskilt under detta sammanträde idag.

Lev väl vi hörs en annan dag.

 



Shopping - roligt eller tråkigt?

 

Någon gång måste alla inhandla dagligvaror för sin överlevnads skull - eller - finns det idag en möjlighet att producera all mat själv?

 

Jag skulle inte kunna producera allt det vi äter själv. Jag kan inte ha en ko och en gris och några stycken höns på min lilla villatomt mitt i ett samhälle även om jag skulle vilja. Nu vill jag inte ha kor dom är jag rädd för dom "buffas" och svänger med svansen hur som helst och grisar ska vi inte tala om det räcker med att minnas min mammas lille innegris som blev stor som en julgris. Jag stod på kökssoffan och skrek ut min rädsla för det "nöffande" odjuret. Höns tillhör det djur som jag inte ens vill ta i med tång. Dom har hackat på mina ben tillräckligt när jag var liten. Om jag bodde på landet som liten tös? Självklart och vi hade gris och höns och kaniner. Massor av katter och en hund. Vi hade potatisland istället för gräsmatta och bärbuskar och grönsaksland där det inte var potatis.

 

I mitt barndomsland fanns det inte bara en massa otäcka djur utan ett stort landskap med stenar, träd, buskar, blommor och bäckar. Detta landskap inbjöd till lekar av en annan dignitet än idag. Jag kunde kliva över stengärdet och vips var jag i skogen och där fanns troll o annat otyg som måste bekämpas med svärd och dunder och brak. Ett kliv tillbaka över stengärdet och jag kunde springa hem till farmor och få saft och en sardinsmörgås.

 

Hur som helst så har jag varit i kommunens city för att shoppa idag. Tyvärr alla affärer som jag besökte hade inte det jag ville ha. Fel storlek, fel färg, fel sort och ja fel allting. Det hela slutade med ett besök i livsmedelsbutiken modell större. Där vimsade jag runt en stund och slängde ner både det ena och det andra i kundvagnen. Stod i kö en stund tillsammans med ett par som inte var helt överens om vad som skulle inhandlas och vilken kassa kö dom skulle stå i. Högljudd diskussion som var svår att undvika. När jag betalat inte med pengar utan med kort , så var det dags att packa ner allt i medhavda kassar och ingen maken som kunde hjälpa till. Stressen närmade sig alltmer med den högljudda damen och hennes man som kom allt närmre. Med millimeter marginal hann jag fly innan damen kastade sig över sina varor.

 

Väl hemma igen blev det kaffe med pepparkakor det kunde jag behöva. Som alltid framför TV och där var det repris på Smyrnakyrkans gudstjänst i trettonhelgen. Helt underbart men det tar vi en annan gång- Lev väl alla ni som lyckats hitta min blogg.

 

 

Var dag är en sällsam gåva

Jojo, ibland känns det som att var dag har sin plåga!  Ändå det är alldeles fantastiskt roligt att leva och att varje dag få ha ett eget boende. Laga sin egen mat, handla roliga kläder i den fantastiska affären Lizzo!  Där mina vänner finns det unga damer som tycker att det är roligt att hjälpa till att hitta roliga och trivsamma kläder, även till små tjocka tanter eller långa skranor med eldrött hår.

Jag får alltid hjälp när jag är där, och konstigt nog finns det alltid kläder som jag gillar till priser som inte helt ruinerar mig. Jag hittade till exempel hur många shorts som helst under sommaren. I roliga färger och underbara bomullstyger.

 

Idag har jag hittat en ny promenad stig till mig och min följeslagare Lady Di. Lite snabbare väg att gå och ändå mitt i skogen och skog nästan hela tiden. Det gillar vi båda två. Lady Di hade inte gått denna lilla morgontur förrut men hon gillade den, där fanns massor av upplysningar i alla grästuvor och mossbelupna stenar, flera helslemmiga vattenpölar att dricka ur och framför allt en hel del intressanta ställen långt in bland björnbärsris och nedfallan trädgrenar. Vi blev svettiga och varma båda två av den gymnastiken. . NU ... är det dags för dagens andra kaffestund, den ska intagas i vardagsrummet framför TV tillsammans med en tillstukad bypassopererad make.  Vi ses en annan dag.