Sillfiske eller kirskålslagsmål , bara att välja!

När maken intar sin plats, vid Ö Piren i Karlshamn för att fiska sill , blir jag en Övergiven Tant i flera timmar. Ärligt talat är det skönt att ha en egen stund bara för mig. Det är då jag gör saker, som Tanter sina bästa år gör. Jag lägger mig inte på solstolen och äter praliner och läser en god bok, nej jag tar på mig trädgårds-kläder och går ut och rensar land!
Rensa ogräs brukar jag tycka är en skön avkoppling - men - igår när jag försökte mig på att rensa i landet som har häcken till granne, ska jag säga att avkoppling var inte ordet. Det var trångt, det var varmt, häcken består ännu mesta av spretiga pinnar och det lutar nerför. Tänk er nu , lilla tanten i sina bästa år, liggandes framåt lutande , stödjande sig  på den ena handen och med den andra rycka loss tistlar, maskrosor och kirskål! Varje rörelse bakåt fick häcken att kasta sig över min "häck" med sina elaka vassa grenar och alla rörelser i sidled innebar en svår övervikt framåt. Risk för "framfall" om man säger så.  Kirskål är det värsta ogräs jag vet, om man inte gräver upp halva landet, silar jorden i en finmaskig sil,så står där en liten kirskål planta dagen efter och hånar en. " Du kan inte ta mig, du kan inte ta mig! Finns det någon nu levande människa som orkar hacka och spetta kirskål i mer än några timmar? Mitt förbaskade land, ja det är mitt, för maken säger att det var mitt påhitt att göra land just där,är så stort att  det inte är  tal om en  timme utan kanske flera veckors idogt arbete för att få bort eländet.När flera spannar med kirskål landat i skottkärran och svetten lackat ner för mina kinder och min " häck" hade blivit masserad av häckgrenarna, i flera timmar,  orkade jag inte mer utan gav upp. Jag kan inte ta den förbaskade kirskålen idag i alla fall!! Nu var skottkärran full och då ska den köras flera mil, känns det som i alla fall, till kommunens avfallstipp. När jag väl är där, ska skottkärre eländet baxas upp och förbi trädgårdsavfallet som redan ligger där, och tippas av. Sedan vänder man på kärran och travar hemåt glatt sjungade; Röda stugor tåga vi förbi! Hem, kär hem, där ligger alla verktyg jag använt utspritt över hela tomten och lite jackor här och en keps där. Jag låtsas att jag inte ser eländet , ställer kärran mitt på gräsmattan och kastar mig ner i trädgårdstolen vid den gamla lekstugan. Den är inte riktigt lika gammal som jag men den är baske mig risigare och tröttare än jag just nu. Okey, vi skulle båda två må bra av en SPA upplevelse, men den finns inte inom synhåll . Efter en stund börjar jag att städa upp i trädgården , verktygen läggs på plats och korgar och skottkärror ställs in. SEN - mina vänner går tanten in, inte för att dusch, byta till tjusig kreation utan för att anrätta ett par riktigt goda mackor och kaffe.
Godaste skärgårdsfrallor med morötter i , nykärnat smör( önsketänkande, vanligt Lätta) hemost (om jag haft det hemma), denna hette vist Jämtost, Lemoncurd, tomater och äpple. Fram med brickan och kaffemuggen, hämta tidningen och boken och sen ut till stentrappan för årets första fikapåtrappan, nu utan mina underbara ungar. Dom har blivit stora mammor och pappor hela högen, vill inte fikapåtrappan mer. Jag är inte helt ren och har lite matjord under en fingernagel för där är trädgårdhansken sönder. Ganska fläckig tröja och synnerligen skitiga trädgårdsbyxor, nej då inga designade eller så, utan gamla avlagda jeans som ännu inte har rämnat i sömmarna.Kaffet smakar underbart och bullarna mättar en tom mage för en stund. Solen värmer och trots smuts under naglarna och inte helt designad i vare sig klädsel eller utseende är jag nu mycket förnöjd och glad.
Om det nu är någon som undrar så kom maken hem framåt klockan 21.30 med några kilo sill som han rensade dagen efter. Måste säga, han har aldrig varit fiskhandlare, men jag tror att han slår vilken fiskhandlare som helst , när det gäller att rensa fisk, göra fina benfria filéer och frysa in dem för framtida behov. Senapssillen som han gör till jul, påsk och andra lite större familjehögtider är i klass med den goda senapssill som fanns på Domus fiskavdelning i Olofström för många år sedan. Säkert före  2000 , skulle tro att det var någonstans mellan 1965- 1970 på ett ungefär. Det ska också sägas att maken inte enbart fiskar sill utan det pratas med än den ene och än den andre. Hjälps till att reda ut linor som trasslat ihop sig och tar hand om ungdomar som inte riktigt har vanan inne. Har har helt enkelt förbaskat roligt hela tiden, precis som sin fru som slåss med kirskål och annat otyg.
Nu är det dags att leta upp sängen och lägga sig väl  tillrätta, insvept i täcke med huvudet mot den fina kudden och invänta nattsömnen som smyger sig på.

 Jag vet! Det är inte sill utan abborrar fiskade en helt annan dag ett helt annat år men det är FISK i alla fall, som fiskats upp av maken. 

Hur i all sin dar hamnade jag i Kyrkhult? Tog vägen över Lerum och Traryd för vidare färd till Kullan i Vilshult för att slutligen hamna i Kyrkhult. En liten by i nordvästra Blekinge, där jag trivs bra. Skog och sjöar alldeles i närheten och inte mer är än tre mil till närmaste hav med sandstrand.
När det var dags att åka hem från BB i Alingsås, fick jag och min mamma den enda stund vi hade alldeles för oss själva. I baksätet  på en bil bara vi två. Jag har läst i gamla adoptionshandlingar att min mamma varit tveksam till adoptionen men tillslut accepterat att det skulle bli så. Det stämmer med den version som hon berättade för mig i vuxen ålder. Hon ville behålla deras femte barn men pappa ville inte  eller kanske mer rätt han ansåg inte att han kunde försörja en person till, i ett redan stort hushåll 1945. Tre veckor senare kom en dam från Traryd till Lerum, mamma hade aldrig träffat henne, bara brevväxlat med denna paranta kvinna. Hon blev från och med nu min mamma, min käraste, strängaste mest älskade mamma. Hon och jag åkte tåg , sägs det till Traryd, där min nya pappa jobbade som grovarbetare vid det nya kraftverket. Ett år senare flyttade hela familjen till Kullan i Blekinge. Till min pappas föräldrahem, som nu skulle renoveras och bli ett hem för oss tre och pappas föräldrar, mina farföräldrar. Under denna renovering som pågick ett antal veckor, bodde mamma och jag hos mormor och morfar  i torpet i Bokelund. Hur det gick till begriper jag inte, torpet hade ett rum och kök och en kammare där mammas farmor bodde. Det fanns en "lillstuga" också men det var ju finrummet som nästan aldrig användes. Mormor och morfar måste haft de två minsta barnen hemma då 1946, men på nåt sätt gick det ju .
I Kullan bodde jag hela min uppväxt, där hade jag mina lekkamrater, mina tanter som alltid fanns till hands när dom behövdes. Tant Hanna, tant Frida, tant Hilda och tant Elsa. Naturligtvis också farmor som jag umgicks mycket med. Hon bodde  på ovanvåningen i vårt hus. Farmor dog när jag var sju eller åtta år. En blåsig och regnig dag minns jag det som.  Jag växte och blev skolflicka, tonåring och vuxen innan jag flyttade först till Olofström och sen till Jämshög. Jobbade på bank , gifte mig och flyttade från ett hyresrum i Jämshög till en nybyggd lägenhet Ekbacken 1 i Jämshög. Blev förflyttad till Olofström och fick en tjänstelägenhet som vi flyttade in i. Vi bodde kvar tills vi som nu blivit tre,  1970 köpte hus i Kyrkhult, där har vi förklaringen till  Alingsås- Kyrkhult.

Inte skulle vi , maken och jag någonsin bo i Kyrkhult. Aldrig det var vi övertygade om, jag ville  bo i Jämshög , maken tyckte nog att Svängsta hade varit bra. Men så blev det inte, utan i  Kyrkhult hittade vi huset vi drömt om,  och den 1/5 1970 flyttade vi in, här har vi levt vårt liv i glädje och sorg och fostrat tre små rara barn till trevliga vuxna tycker vi i alla fall. Inte en enda minut har vi ångrat den affären. Här fanns en skola , affärer, bank, post, läkare och tandläkare t.om. en distriktskötereskemottagning. Vi tyckte att det var ett alldeles utmärkt ställe att bo på. Här fanns bussar som gick till Hemsjö, Vilshult och Olofström flera gånger varje dag. Men tiden har gått och våra barn är vuxna och utflyttade och kvar är vi två gamlingar ,  tillsammans med skola som utökats med dagis och fritids. En  affär  finns kvar liksom kyrkan mitt i byn och flera stycken frisörer, en databutik och en läkarstation som sjunger  på sista versen. Banken har inte heller lämnat byn ÄN, men vem vet hur länge vi får behålla den? Bussarna har för längesedan slutat gå till småsamhällen utanför byn och till huvudorten Olofström som kommunen heter nu för tiden. Enstaka bussar , några varje dag susar förbi, men någon större trafik är det inte. Nu spelar det ingen roll för vi har en bil, ingen RR precis men den har fyra hjul och den rullar fram och tillbaka mellan Kyrkhult och Olofström. För det är i Olofström det mesta händer, där finns det fortfarande affärer, post och bank. Läkare och tandläkare och storlekplatsen som numera även inbjuder pensionärer eller seniorer till att leka. De har en egen lekplats. Det är faktiskt sant. Jag har inte tid att leka där, känns bättre att leka här hemma i skymundan från allmänheten.
Nu - är det påsk , den börjar med skärtorsdagen och jag har i många år gått i skärtorsdags mässa men dock inte i år. Varför? Kände bara att det var dags att  inte alltid göra likadant. Påskdagen känns mer rätt i år. Jag behöver glädje i mitt liv och kärlek. Påskdagen är en glädjens dag och kärlekens dag i allra högsta grad.
Annandagen ska ägnas åt barn och barnbarn. Ut i naturen, grilla korv, leka, skratta och umgås.
Glad Påsk!!

Vanliga dagar är bäst.

Härliga underbara måndag. En hel natts sömn utan avbrott gör att humöret är på topp redan när jag vaknar.
Ett försiktigt duggregn utanför fönstret när rullgardin rullas upp, trots detta får jag en förkänning av att våren är på väg med stormsteg.

De fina gardinerna som min kära mamma sydde en gång för längesedan med gulorange blommor och små brun humlor är upphängda i köket, och fönstren är putsade. Gamla kära påskpyntet fram plockat. I det lilla köksfönstret mot öster häckar de lata tupparna som jag förärats av min yngsta svärdotter en gång i tiden. I ett annat fönster står påsktuppar och påskkärringar som är inköpta 1966 hos Redskogs i Olofström. En affär i min smak med vackra saker som går att använda länge. Allt förändras, Redskogs lades ner så småningom och nån värdig efterträdare har jag inte sett till. Det finns massor av prylar och bjäfs att köpa i nutida affärer - MEN - Redskogs tillhandhöll inte prylar och bjäfs utan riktigt vackra och välgjorda saker. Saker som varar över generationer. När huset fått sin påskklädnad var det dags att tillreda middagen som idag var så enkel som så. Stuvade makaroner och falukorv. Naturligtvis en stor skål med blandade grönsaker ingick också, liksom det obligatoriska Halenvattnet som snart är ett minne blott.
Maken tillfrisknade som bare den igår när han upptäckte att sillen går till utanför Ö Piren i Karlshamn. Idag har det varit en väldig fart på honom, fixa äggmackor och kaffe, packa ryggsäck , leta upp vinteroverall och snyggaste mössan i stan .Overallen visade sig vid kontroll vara smutsig och färdig för tvätt och en rejäl lagning. Den hängde liksom inte riktigt ihop. Sömmen från huvan till dragkedjan hade flera avbrott. Finns det en  fru i huset så ordnar sig sådana saker ganska snabbt. När han gav sig iväg vid 13.00 tiden idag såg han riktigt prydlig ut minsann. Hel och ren overall, toppluva ner över öronen och ryggsäck på ryggen!!  Han kommer så småningom hem med flera spannar sill som han rensar och förpackar i paket för att frysas in för senare användning. Det kommer att bli senapssill, inlagd stekt sill i lök och dill, stekt sill med lökadoppa och pärer!!
Jag ägnade eftermiddagen åt att vara ute i trädgården. Det som en gång var ett jordgubbsland var ett ogräsland. Kirskålen detta gissel tillsammans med andra ogräs hade tagit över. Nu är halva landet ett jordgubbsland igen. Jag planterade små söta Förgätmigej plantor, bakom lekstugan och en planta som heter rosenstav bland rosorna och krusbären. Nu var skottkärran överfull och behövdes köras iväg för att tömmas. Det är verkligen inte alls något nöje att promenera genom halva byn med en överfull skottkärra. Dessutom är den tung som bly med handtag som är rätt nerslitna - men - skam den som ger sig. Jag travade iväg  utan att sjunga högt " Vi går över daggstänkta berg" eller "Röda stugor tåga vi förbi" med raska steg mot den kommunala komposten. Väl var väl det kanske , alltså att jag inte sjöng, jag är ingen Sanna Nielsen precis,varken i utseende eller i röst. Jag är nog mer en liten grå, ilsken och lätt haltande gumma i keps, regnjacka och gråa jeans med jord  på knäna som av olika skäl tvingats köra den förbenade skottkärran fram och tillbaka genom byn.
Efter väl förrättat värv fick jag min belöning, Morotsbräck och ny bryggt kaffe. Vad morotsbräck är? Trekantiga frallor från västkusten! Bakade av självaste chefskocken på hemmanet Tulseboda 1:80.
Kvällen får avslutas med läsning. Nära hem av Alice Munro varvat  med Fredrik Skavlans samlade teckningar och Henrik Bengtssons Frid på Jorden.

Jag såg en rolig notis i BLT för några dagar sedan. Någonstans, i Sölvesborg tror jag att det var, sökte man två tunga chefer!!  Mycket brukar det stå i CV men inte hur mycket man väger! Det skulle naturligtvis vara två tunga chefsposter, lite feltänkt som sagt.

Sen är det ju inte så längesedan det var 1 april och den dagen trodde jag att notisen som handlade om grisar som skulle bearbeta jorden på Ekerydsplan var ett aprilskämt. Men det visade sig vara alldeles sant. Två grisar som fått namnet Tim och Tej ska i 5 veckor bearbeta d.v.s böka i jorden vid några hyreshus på Ekerydsplan i Olofström . Där ska  de som vill kunna anlägga land och odla egna grönsaker och potatis och kanske blommor!!  Låter som en bra idé, det är en skön avkoppling att vara i ett trädgårdsland, luka och hålla fint och se växtligheten komma för att inte tala om hur gott det är att äta egenodlad potatis t.ex.  När Tim och Tej var färdiga på Ekerydsplan skulle dom flytta vidare. Äldreboende Klinten var intresserade och det låter ju som en bra ide.

När min lilla mormor flyttade från torpet Bokelund till Ekerydsplan på 50-talet var jag lite avundsjuk på henne eftersom hon hade badrum och elektrisk spis. Det hade inte vi i Kullan. En svart järnspis som eldades med ved var vad vi hade. Mamma lagade god mat  på den och bakade jättegott vetebröd i ugnen. Sockerkaka vispad för hand , gjord på ägg från egna höns, bakad i en vedspis ugn, den smaken kan man inte få i en elektrisk ugn! Under spisen var det två små luckor och därinne förvarades stickor till att börja eld med, en utmärkt plats tyckte alltid våra katter. Vi hade aldrig mer än en i taget, men ibland kom räven och så försvann den, ibland gick jägaren förbi och då försvann en annan. Sickan, en svart och vit honkatt fick ungar då och då. Ibland försvann alla spårlöst. Jag förstod när jag blev lite äldre att boven i dramat var min pappa, han avlivade de små krypen helt enkelt. En gång fick hon en grårandig unge och den fick jag behålla. Ett mycket fantasirikt namn fick kattgossen, Gråkisse, på Vilshultska Graukesse.  De ni!!!  Sen hade jag en liten angorakatt som hette Silkestass och en "blommig" som hette Kalle Stropp-. Grodan Boll hade vi ingen katt som hette därmot, även om Gråkisse med tanke på magomfånget gott kunde hetat Grodan Boll.

Kalle Stopp och Grodan Boll var en serie som gick på radion, det enda medium som fanns när jag var liten. TV hade inte uppfunnits ännu, i alla fall inte i Kullan. Radion stod bredvid skafferiet och det fanns precis plats till en liten jänta bredvid. Förutom Grodan Boll och Kalle Stropp, lyssnade jag till Barnens Brevlåda med farbror Sven, Arne Källerud och Carl-Gustav Lindstedt hade en hel del roliga program och sen var Frukostklubben med Sigge Furst, i detta program fanns en röst som hette Svarte Petter, den figuren var rolig att lyssna till  När radion var tyst var det lika bra att gå ut och genast fanns det massor att göra. Klättra i träd och upp på jättestora stenar och ibland ramla ner och skrapa både armar och ben.
Plocka blommor och överraska mamma med var alltid välkommet, gå över till farbror Emil och tant Frida och kolla på kalvar och nyfödda griskultingar var ett annat nöje.

Hade jag varit barn idag hade jag säkert spelat dataspel,och kollat  på TV - MEN - jag vill tro att jag i alla fall i bland  klättrat i träd eller cyklat och badat på sommaren och skidor och kälke på vintern. Höst och vår fanns det ju massor av av saker att göra, plocka blommor, hoppa i bäcken tills stövlarna var fulla med äckligt surt bäckvatten eller bara sitta i en hörna och läsa böcker, t.ex Fem böckerna av Enid Blyton, Kittyböckerna av Carolyn Keen,Det blåser på Månen av Eric Linklater. Mammas bokhylla kunde ju alltid kollas av där fanns Sigge Stark och Maria Lang. Veckotidningarnas serier, Lisa och Sluggo, Tjalle Tvärvigg,  August och Lotta,  m.m. Idag skulle jag läst andra serietidningar och andra böcker det tror jag i alla fall.
Jag kan minnas att Åke Karlsson och Kerstin Lindell hade ritat figurer med textbubblor och klistrat ihop till en film, som Åke visade på sin pappas filmprojektor. Jag med flera ungar blev inbjudna till denna filmvisning.
Mycket imponerade gick vi därifrån och än i dag minns jag att det var den första film jag såg. Lite senare fick jag följa med min kusin Gunilla till Grand i Olofströms för att se Askungen på bio. Tyvärr blev jag kissnödig mitt i filmen , inte poppis hos kusinen. Vi missade en del. Det var första och sista gången jag fick följa med min söta kusin Gunilla på bio.

Sorgsenhet, hädelse och pensionärsliv.

Ibland är jag sorgsen utan att veta varför. Hur jag än vänder och vrider på de ynka problem jag har, vet jag inte hur jag ska lösa dem. Ledsenheten finns i mitt hjärta och den går inte bort förrän den är klar ,så att säga.
Jag har broderat, lagat mat, strukit tvätt, promenerat  inget hjälper. Återstår att vänta och se....
Kanske imorgon är en bättre dag, kanske inte. Jag saknar att vara ung och glad, saknar springet i benen och orken. Saknar mina småbarn, saknar mina föräldrar, mina roliga underbara jobb som jag haft under åren.
Saknar musiken, böckerna som jag inte läst, allt som jag inte gjort, ja ni hör snudd på utbränd och deprimerad.Tanken slår mig att jag har det alldeles för bra, det är nog därför jag är ledsen. Ibland behövs ledsenheten för att glädjen ska nås! Jag har ju det jag vill ha, en make som fortfarande bedyrar att han älskar mig fast jag inte är smal om midjan som en björkkvist om våren längre. Att det sitter lite valkar här och där och att brösten inte ser ut som små rosenknoppar utan mer som frusna betor, det gör inget,  han gillar mig ändå! Jag har underbar ungar som gift sig med underbara människor och fått små underverk som växt och blivit stora. Nr 1 och 2 som är bröder, dessa fantastiska ungar som snart är vuxna män, men ändå gör sig besvär att komma till oss gamlingar på en fika eller ännu hellre farfars knaperstekta abborrar. Nr 3, numera inte heller så liten,  men med mycket bus i ögonen och stora goa kramar när vi ses. Nr 4 och 5 är minst och syskon med allt vad det innebär av busiga påhitt och glada skratt och många övernattningar hos mormor o morfar. Det är värt mer än alla de miljoner vi inte har på banken. Varför är jag då ledsen, vet inte!
För att råda bot på ledsenheten tog jag mig till simhallen. Det är mitt bästa tips för att slappna av och bara vara. Det blev 1250 meter frisim i bassängen trots att det vällde in 20 stycken bångstyriga tonåringar tillsammans med en blindtarm som skulle försöka föreställa lärare. Ungdomarna var mer lika valrossar i vattnet än människor och deras sätt att kommunicera med varandra skulle av min mormor, död sedan länge kallats för att häda och föranlett en lavett eller en rejäl utskällning samt ett samtal med mig och mina föräldrar om vad som ingår i normal barnuppfostran. När jag flyttat över till de två längder som är inhägnade för att vi, parian i samhället , över 65 år och daglediga, ska kunna simma ostört, kunde jag ändå tydligt känna hur hela simhallen vibrerade av kraften i dessa ungdomar. Det som skulle föreställa lärare var en blek kopia av vad jag skulle kalla lärare. Han saknade respekt för oss andra som fanns i simhallen och dessutom hade betalat för att få vara där, han saknade vilja att ta itu med busarna och deras språk. Han såg trött och lite utled ut. Med andra ord jag vill tro att han behövde miljöombyte och kanske öronproppar för att kunna agera som en lärare.Trots valrossar, dåligt språk, underlåtenhet av hänsyn till andra människor, mådde jag helt plötsligt bättre. Det var så skönt att gå ner i omklädningsrummet och duscha bort ledsenhet och ilska, klä på sig i ett lugnt och stilla klimat och vandra ut i det varma och fuktiga vårvädret som rådde i måndags i min del av världen. Hemma hos maken var det tyst och stilla, förutom snarkningarna som kom rullande emot mig från bästa fåtöljen. Vi kunde äta vår middag i tystnad med ett och annat skratt och lite diskussioner om ditten och datten och vem som hette vad och vad den gör och inte gör! Pensionärsliv, härligt måste jag säga.
Nu ska jag leta upp min säng och lägga mig och lösa ett litet korsord och sen sova gott tills imorgon då blir det en annan dag och den kan bara blir bättre och bättre.  Som avslutning vill jag bara säga att idag är jag fri från sorgsenheten den är puts väck och nu ska jag ta itu med vardagen igen.

Morgontidning, Lady Di, sorteringsarbete och Renault vad månde bliva av detta?

Dagen idag har varit mycket innehållsrik skulle jag vilja påstå. Vaknade senare än vanligt, kanske för att jag sovit gott hela natten och inte sprungit gatlopp mellan toaletten och sängen. Maken har också varit ovanligt stillsam och då sover vi båda gott. Annars är det lätt att den ena vaknar när den andre kliver ur sängen för att marschera till toaletten i det mörka huset och den andre vaknar av den ena välter ett glas med vatten över sig själv, sängen och golvet! Efter en sådan natt skulle det behövas ett sent uppvaknande men nästan alltid vaknar jag tidigt, efter en sådan natt,  och kan absolut inte somna om. Trött, sur och allmänt tjurig blir det en tyst frukost vid det vackra frukostbordet som för närvarande har ett lila tema. Lila köksgardiner, lila duk som kära mamma broderat  och sytt spets på, lila ljus med lila manschetter och en lila orkidé.  Är vi båda trötta kunde det stått en sten i köket ingen hade märkt det. Men idag kunde vi njuta av det vackra och av att ha förmånen att fortfarande vara två som kan diskutera vad som står i morgontidningen. Idag uppehöll sig diskussionen kring KHK:s befarade underskott i bokslutet. När jag en gång fick lära mig ekonomi och budget, hette det underbudgetera inkomsterna och överbudgetera utgifterna, då blir resultatet bäst. Jag kan inte förstå vare sig hockey och fotbollsföreningar eller landsting och kommuner som inte har styr på finanserna. Kanske skulle dom prova Sparbanken 1826 ekonomi app??  Först lägger man in intäkter i budgeten och SEN rättar man kostnaderna efter intäkterna. Så går det till om man vill ha en sund ekonomi!!

Efter frukosten gick maken iväg med Lady Di, ordningen är återställd, ingen matte som slarvar omkring utan ordning och reda, nu är det  samma runda varje dag. Lady Di är piggare än någonsin, kan till och med hoppa höjd i hundgården. Jag hittade en pärm som skulle sorteras, egentligen skulle det varit gjort för länge sedan men idag började jag i alla fall. Denna fantastiska pärm handlar om Kullan 6:1 eller Stenstorp som det hette när jag som liten tös sprang runt  på hemmanet. Där fanns min avlidna pappas årsbesked från Försäkrings-kassan om årets pension, en massa gamla recept på medicin till min mamma som inte heller lever längre. Förfärlig läsning, hon måste ha varit medicinförgiftad flera gånger om under sin levnad. Ett dokument som lillasyster Yster gjort när hon gick i skolan som handlade om mormor och morfar. Rörd till tårar när jag läser det. Handskrivna små lappar från mamma och pappa om allt möjligt. Som numret  på penninglotten vi hade tillsamman, att hörapparaten kvitterats ut, födelsedagshälsningar till mig , maken , stora storebror och lille storebror och Lillasyster Yster. Kort på mamma och pappa, gamla pass och körkort och en medalj? från LM Ericson, pappas sista arbetsplats.
Sorteringsarbetet fick i hast avslutas när vi skulle åka och simma. Jag i Olofström och maken i Karlshamn. Men det måste återupptas under ordnade former en annan dag. "Annadags kaka blir sällan bakt" sa min väninna  och det är också sant. Vad jag saknar denna väninna, som inte längre finns kvar i denna världen, Usch det verkar som om alla mina vänner är borta men så är det inte. Det finns många roliga och trevliga personligheter kvar i min vänskapskrets. Ändå är det sakneligt att inte kunna springa över eller ringa till någon som var väldigt omtyckt.
Det blev inte bara simning, flera små affärer fick besök i min jakt på apelsin/orange färgade kläder och skor. Gick så där , men ett par långbyxor och sockar hittade jag i alla fall. Efter 1100 m frisim var jag utmattad och påbörjade återfärden till dusch och omklädningsrum. Där mötte jag först en av mina vänner och sen ytterligare en och ytterligare en. Vattengympa  på gång. När allt var nerpackat och alla kläder på,  var det dags för en liten tur till apoteket för att inhandla medikamenter som ska göra mig ännu friskare och ett inhopp på Kickís  café eftersom blodsockret kändes nere under noll. Kaffe och vaniljhjärta rättade till det problemet. Ut igen på jakt efter sugrör med dödskallar och surdegsbröd, äpplen och morötter och sen äntligen kom maken susande i en tjusig BMW!!  Skojade bara det var den gamla röda Renault som dök upp och det gick alldeles utmärkt att köra med den till hemmet. Alla bilar körde om för vi höll oss till hastigheten 80 som är stipulerad i lagen på denna väg. Vi muttrade som vanligt om fartdårar och tänk om ändå polisen ville komma och ta dom. Då kunde vi känna oss duktiga som skött oss och haft rätt hastighet!
Sugrör med dödskallar? Till barnbarnen förstås och till makens paraplydrink som han tar varje kväll!
Ja, jag är som Pippi, nu ljuger jag igen! Fy bubblan för såna som ljuger!

  Den här behövdes som avslutning efter allt mitt fabulerande eller ska vi kalla det ljug?

Angölsmåla en liten by i nordvästra Blekinge

Då för längesedan, bodde det människor i alla husen i Angölsmåla by, idag finns det några bofasta kvar men de flesta husen är sommarhus. Vägen går rakt igenom byn och viker av lite här och lite där. Här i Angölsmåla finns ett ställe som vi  besöker då och då. Angölsmåla ängar.  Numera ett naturreservat, men en gång för länge sedan  gick här en bondmora och en bonde och slet på åkrar och ängar. Mjölkade sina kor, gav hönsen mat som tack för äggen och kliade sin hushållgris bakom öronen. Det var säkert långa och slitsamma dagar, inte fanns det tvättmaskin och diskmaskin. Inte heller dammsugare eller telefon. TV var inte uppfunnit och världskrigen hade inte förgjort nästan hela Europa.  När den nya tiden kom blev det allt svårare att vara en liten bonde och tillslut fanns ingen som ville bruka gården längre. Huset plockades ner bit för bit och återuppbyggdes på en annan plats men resterna av grunder till boningshus och längor finns kvar. Liksom alla de gamla träden och buskarna, vårblommorna som kommer varje vår , vårlöken, vitsippan, gullvivan och lite rester från den gamla trädgården , några snödroppar och påskliljor. Många blommor och buskar  har försvunnit, grävts upp och flyttats till en annan trädgård. Fåglarna har sin bon i de gamla träden och sjön ligger då som nu och glittrar i solskenet. Till den här platsen kommer man inte av en slump, man vet var den finns , stället har funnits sen man var liten.  Här går det att sitta  på en sten och dricka efter middagskaffe i solen och bara lyssna till vindens sus och fåglarnas kvitter.Vägen som bilen rullat hit på är ingen asfaltsväg utan en grusväg som slingrar sig fram mellan fint byggda stengärdsgårdar. Bakom stengärdsgårdarna ligger den mörka tunga granskogen tät, förr kunde man plocka litervis med lingon här, nu är skogen för mörk och tät. Ett och annat hus dyker fram bakom träden. Liksom i sången tågar vi förbi röda små stugor, fast vi kör bil, istället för att tåga! Himlen lyser blå och solen skiner, det känns att nu kommer våren med fart och strax efter springer sommaren. Vi promenerar sakta över de gamla ängarna och ser att hackspetten gjort ett gott arbete med att leta efter larver i träden, vårlökarna syns överallt i gräset, tuvan med snödroppar står som alltid vit och vacker invid stenmuren och påskliljorna står redan i knopp vid stubben från augusti päronträdet. Kaffekorgen fick stanna hemma idag,  det är lite för kallt att sitta på en sten och dricka kaffe ute, det får vänta tills gullvivorna kommit upp.

Motsatsen till stillheten och tystnaden i Angöslmåla har jag idag upplevt i stora staden Karlshamn. Bilvägen till Karlshamn är asfalterad och alldeles rak, det går snabbt med bil att ta sig och det finns inte mycket att se längs vägen. Hyreshus, små och stora villor, massor av bilar, flera olika butiker att handla i och ett stort sjukhus som håller  på att läggas ner. Det var dit vi skulle, till sjukhuset. Massor av människor, långa, korta , tjocka, smala, vackra, fula, glada, sura, vänliga och ilskna. Alla springer, alla har bråttom, ingen varken hör eller ser, om det händelsevis skulle sitta en fågel och kvittra i ett träd. Men - ändå vilken tacksamhet jag känner över att sjukhusen i Karlshamn och Karlskrona finns. Utan den medicinska vård som maken fick hade jag nog varit "makelös" idag och det vill jag inte vara. Vi skulle till Näsviken! En konferenslokal som hade detta vackra namn. I korridoren hade någon konstnär målat björkstammar och det kändes helt rätt med björkar i Näsviken. Inne i lokalen härskade två sjuksköterskor och en IT-nisse!  Som vanlig när data-tekniken ska fungera så vill den inte,  det roliga var att inte ens lilla IT-nissen klarade av att få igång den. Nissen eller rättare sagt Nissan för det var en hon, gick sin väg och överlät till sjuksköterskorna att få igång eländet. Tro det eller ej men exakt på minuten när kursen skulle börja startade den!!  HLR var det som skulle läras ut. Jag som en gång för länge sedan, kanske 100 år sedan, lärt mig detta, tyckte att det kunde vara bra att uppdatera kunskaperna eftersom maken har lite hjärtbesvär. Måste nog tillstå att det mesta kom jag ihåg, lite svajigt minne av hur många hjärtkompressioner man skulle göra. Trodde 10 kompressioner och kanske 5 mun mot mun. Ack så fel!! 30 kompressioner och 2 mun mot mun. Framstupa sidoläge hade jag absolut ingen aning om när dom började redovisa hur det skulle gå till, men efter en stund kom minnet tillbaka och även det klarade jag av. Sen visade damerna hur man gör om någon sätter i halsen och inte får luft. Mycket bra kunskap att ha , den hade jag haft och nu har jag den igen. 

När lektionen var över körde vi till Coop Forum, ytterligare ett stort matvaruhus, som vi ibland besöker. Därför att just Coop Forum har den rökta korv som maken gillar allra mest! När vi nu ändå var ute på turné tyckte jag att jag kunde kolla in lite allt möjligt, som kalsonger med dödskallar på,  till yngsta busen i familjen, nu talar jag inte om min man utan yngsta barnbarnet,  en bok till mig och lite annat smått och gott som  frukt, grönsaker och youghurt. Efter en liten stund började maken se tärd ut, vilket betyder, jag vill hem. NU!!
Dagen fick avslutas med en tur i skogen i underbart kvällsväder där gatubelysningen spelade sig i sjön.
Jag älskar att bo på landet i mitt eget lilla hus med min egen lilla säng.