1:a Maj, arbetarnas dag.
Jag som är uppväxt med 1:a majtåget genom Olofström upp till gamla Folkets Hus, som har hört Alva Myrdal , tala i Folkets Hus i Olofström, har aldrig som vuxen varit road av politik. Jo lite grand några år i Centern. Tyckte att dom var ett parti som ville landsbygdens väl. Numera tycker jag att det är mer enskilda personer som jag gillar i  politiken, för deras åsikter men också för deras sätt att framföra dem. Mer  person än  parti !! Förlåt min vänner i Centern, men det är dagsläget som gäller för mig nu för tiden, när det gäller politik. Måste säga att gossen Fridolin tilltalar mig, för sitt vackra yttre, ja, men också för att hans åsikter när det gäller skola, miljön och landsbygden. Det betyder ju inte att jag röstar på Miljöpartiet. Finansministern tilltalar mig också, inte så mycket för hans yttre, men han är en fena på ekonomi och det gillar jag. Fredrik Reinfelt ser mest ut som en ledsen liten vovve. Vem har varit elak mot honom hela tiden, kan man undra? Lövén är ju inte mitt första alternativ och inte Annie Lööv heller, hon blir säkert bra när hon blir stor men jag gillade Maud mycket bättre! Den lille ettrige folkpartisten som ryar om skolan och ändrar hela tiden har jag inte så mycket till övers för och vänsterpartiet skulle sett till att behålla den gamle partiledaren. Feministiskt parti ger jag inte mycket för, elda hundralappar och stå skrika att att svenska män är hemska. Nej så fångar man inte mitt intresse. Dom får ha sin politik ifred för mig liksom SD. Finns inget att säga om detta parti. Ointressant.  Jag skulle behöva ett samlingsparti som lärt sig att samarbeta det skulle sitta fint.

Vi, maken och jag ägnade 1:a maj åt det som vi gjort i alla 49 åren vi varit gifta, arbetade  i trädgården. Morötter, sallad och potatis kom i jorden. Till lillasyster Yster satte vi potatis i spannar och till storebröderna lades potatisen i påsar för att transporteras till Lönnemåla och Kullan. Nu ville jag vara jätteduktig och tog stavarna och gick iväg mot Lönnemåla som var första anhalten  på potatisresan. Räknade kallt med att åka bil med maken tillbaka till Kyrkhult och  vidare till Kullan. Det skulle jag inte utsatt mig för, eftersom jag redan då kände mig lite snuvig och rosslig i halsen, men jag ska ju alltid vara värst hela tiden. Promenaden blev till en förkylning som bara är för mycket. Ögon och näsa rinner i kapp. Vad kan man lära sig av detta? Känner man sig inte helt ok, lite trött och snuvig, inte ok att ränna runt med stavar för att visa sig på styva linan. Kroppen tog för mycket stryk, lönade mig med att bli sjuk. Nåja sjuk och sjuk. Men - för mig som inte gillar att inte orka göra det jag vill,  är det inget bra läge att behöva inse sin begränsning!! Nu har jag insett att om jag ska kunna hålla igång nästa vecka, så gäller om inte sängläge så åtminstone fåtöljläge!!

Med hjälp av alvedon, allergimedicinen, sinova , calvados och några små sovpauser lyckades jag från onsdag till söndag bli nästan bra!! Idag har jag bakat kanelbullar, muffins på banan och mandelmjöl, och en rabarber/hallonkaka. Pausade med att lufsa runt i naturen och fotografer, inspirerad av bästaste vänninan i mer än 50 år , fotografera den vackra naturen just NU!! Känner riktigt hur livet återvänder när snoret slutar rinna och ögon är klara och fullt användbara.

Visst är det härligt med den spirande våren och vad kan passa bättre än att avsluta med en vers ur Alltidhult, av Harry Martinsson.

  I drömmen ser jag vårens bokar lysa

 med späda lövverk nedom Boafall,

när vägen går till Alltidhult om våren

 och skogen ter sig som en ljusblond hall

 med solens spel  på genomlysta sväv 

av friska löv, som bilda vårens väv.

Nu är det sommar, nu det sol .......

Tanter har underliga nöjen, kan det tyckas: Jag blir glad av att det är vackert väder när jag vaknar som idag,
sol och blå himmel redan kl 07.30, idag när jag rullar upp rullgardinen! Jag blir också glad av att ha ett rent golv att gå på, därför roade jag mig med att efter frukosten göra något så tråkigt som att  städa. Badrumsgolv och köksgolv var i stort behov av att rengöras. Med en stor skurspann, svabb, tandborste och trasa, varmt vatten och  rengöringsmedel med citron i kommer man långt. Massor av smutsigt vatten som måste bytas flera gånger, men sen vilken känsla att gå på ett rent golv. Ingen grus, inga brödsmulor, inget saft,kaffe, sås spill heller. Bara rent golv under fötterna.

Trädgården är ett annat av mina favoritnöjen, där  har jag idag plockat den första rabarbern som blev en  paj till förmiddagskaffet. Svärmors underbara pajdeg, till just lite syrliga frukter och bär, nyskördad rabarber  och hallon från frysen. Under tiden som pajen stod i ugnen hann jag göra vaniljsås och vi kunde avnjuta detta läckra bakverk tillsammans med gott kaffe  på altanen i strålande sol. Helt underbart.
Har man käkat god paj orkar man tas med kirskålen igen. Med friskt mod, spade, hacka och kratta fick jag i alla fall död på ytterligare några  plantor . Det är en skön känsla att se trädgårdslanden fria från ogräs med raka fina kanter ( ganska i alla fall) och veta att nu dröjer det ett tag innan jag måste luka land igen. Jag har fler nöjen, här kommer  ytterligare ett.  Steka sill! Fyrtio sillfiléer skulle bli 20 dubbla sill, fyllda med dill och stekta i smör/olja! De två äldsta barnbarnen skulle komma på middag och hade själv fått välja mellan fläskkotlett eller stekt sill. Naturligtvis valde dom sill, dessa underbara gossar . När bordet var dukat kom dom, glada och pigga och satte sig till bords och högg in på läckerheterna. Tänka sig att ungdomar i dag gillar stekt sill. Det blev "tabberas" på de flesta faten och innan dom återvände hem , fick farfar hjälp att bära ut den fina trädgårdsbänken som väger hur mycket som helst. I fjol bar vi ut den själva, den är vacker att titta på och skön att sitta på men fy så tung. I år hade vi begett tanken att reda detta själva. Vilken tur att ha två rediga gossar, till barnbarn,  som kunde  hjälpa oss. Här tog nöjena slut och vardagen grep in. Diska är inget nöje utan ett måste.
När disken var klar och maken vilat en stund gav vi oss iväg, på det vi kallar äventyr och barnen tycker är vansinnes utfärder! Vår numera nytvättade och nystädade bil tog oss till SKOGEN! Skogen där vi har vår båt i världens finaste sjö. Sjön ligger djupt ner mellan höga skogsvallar och vägen dit är brant, stenig och enligt våra barn direkt livsfarlig för två gamlingar som vi. När vi parkerat bilen  på grusplanen blev vi varse att i stort sett  hela skogen var borta!!  Alla vackra granar var borta och bara enstaka hemska halvdöda träd var kvar. Stigen ner till sjön hade också försvunnit, istället var där stora stenar, ris i massor ,nedfallna grenar och stora hjulspar av röjaren . Skam den som ger sig, lite äventyr är bra för hjärta och lungor på människor över 65.  Över stock och sten gick färden, lilla tanten föll  framåt men fick tag i en överbliven granruska och maken kom till undsättning och bärgade vraket. När pausat vi en liten stund, gick vi vidare mellan stock och sten, letande efter den stig som inte fanns längre. När vi äntligen såg vi båten, insåg vi att  det var ca 200 meter i rak utförslöpa ner till båtplatsen!  Där blev det stopp, vi tog flera nya  beslut. Inte gå ner till båten idag. Kanske en annan dag. Båten ska flyttas till en annan vik, men för att vi ska kunna göra det måste vi nog hitta en annan väg ner. Sista beslutet blev, vi vänder tillbaka - men - inte samma väg UTAN nu hade vi sett "körbrötan" som var som en mindre autostrada. Den tar vi. Gick hur bra som helst, synd att vi missade den när vi startade. Efter en 20 minuter var vi tillbaka vid bilen. Nöjda med utflykten satte vi oss tillrätta för att åka hem nöjda och glada.

Fröatorpsvägen mötte oss med ett antal parkerade bilar, lite hur som helst och var som helst. Vi tänkte oss en liten sväng mot Nordpolen, det var ett korkat beslut. Fullt med parkerade bilar precis överallt! Hur är det möjligt , mitt i skogen? Vad är det som händer? Inga människor, bara bilar? Tillslut när vi svängt mot Nordpolen, såg vi en figur i grova kängor, träningsjacka och stubbat svart hår. Maken rullade ner rutan och frågade: Vad är det som händer? Varför alla dess bilar? Svaret blev: DET ÄR JU RALLY!!  Sen sa han skrattande : Du kommer inte igenom här, det är bättre att vända. Vi tackade och vände och körde mot hemmet. Som sagt hem ljuva hem. Två gamlingar kom lyckligt hem utan att bli inblandade i rally eller slå ihjäl sig.

Sillfiske eller kirskålslagsmål , bara att välja!

När maken intar sin plats, vid Ö Piren i Karlshamn för att fiska sill , blir jag en Övergiven Tant i flera timmar. Ärligt talat är det skönt att ha en egen stund bara för mig. Det är då jag gör saker, som Tanter sina bästa år gör. Jag lägger mig inte på solstolen och äter praliner och läser en god bok, nej jag tar på mig trädgårds-kläder och går ut och rensar land!
Rensa ogräs brukar jag tycka är en skön avkoppling - men - igår när jag försökte mig på att rensa i landet som har häcken till granne, ska jag säga att avkoppling var inte ordet. Det var trångt, det var varmt, häcken består ännu mesta av spretiga pinnar och det lutar nerför. Tänk er nu , lilla tanten i sina bästa år, liggandes framåt lutande , stödjande sig  på den ena handen och med den andra rycka loss tistlar, maskrosor och kirskål! Varje rörelse bakåt fick häcken att kasta sig över min "häck" med sina elaka vassa grenar och alla rörelser i sidled innebar en svår övervikt framåt. Risk för "framfall" om man säger så.  Kirskål är det värsta ogräs jag vet, om man inte gräver upp halva landet, silar jorden i en finmaskig sil,så står där en liten kirskål planta dagen efter och hånar en. " Du kan inte ta mig, du kan inte ta mig! Finns det någon nu levande människa som orkar hacka och spetta kirskål i mer än några timmar? Mitt förbaskade land, ja det är mitt, för maken säger att det var mitt påhitt att göra land just där,är så stort att  det inte är  tal om en  timme utan kanske flera veckors idogt arbete för att få bort eländet.När flera spannar med kirskål landat i skottkärran och svetten lackat ner för mina kinder och min " häck" hade blivit masserad av häckgrenarna, i flera timmar,  orkade jag inte mer utan gav upp. Jag kan inte ta den förbaskade kirskålen idag i alla fall!! Nu var skottkärran full och då ska den köras flera mil, känns det som i alla fall, till kommunens avfallstipp. När jag väl är där, ska skottkärre eländet baxas upp och förbi trädgårdsavfallet som redan ligger där, och tippas av. Sedan vänder man på kärran och travar hemåt glatt sjungade; Röda stugor tåga vi förbi! Hem, kär hem, där ligger alla verktyg jag använt utspritt över hela tomten och lite jackor här och en keps där. Jag låtsas att jag inte ser eländet , ställer kärran mitt på gräsmattan och kastar mig ner i trädgårdstolen vid den gamla lekstugan. Den är inte riktigt lika gammal som jag men den är baske mig risigare och tröttare än jag just nu. Okey, vi skulle båda två må bra av en SPA upplevelse, men den finns inte inom synhåll . Efter en stund börjar jag att städa upp i trädgården , verktygen läggs på plats och korgar och skottkärror ställs in. SEN - mina vänner går tanten in, inte för att dusch, byta till tjusig kreation utan för att anrätta ett par riktigt goda mackor och kaffe.
Godaste skärgårdsfrallor med morötter i , nykärnat smör( önsketänkande, vanligt Lätta) hemost (om jag haft det hemma), denna hette vist Jämtost, Lemoncurd, tomater och äpple. Fram med brickan och kaffemuggen, hämta tidningen och boken och sen ut till stentrappan för årets första fikapåtrappan, nu utan mina underbara ungar. Dom har blivit stora mammor och pappor hela högen, vill inte fikapåtrappan mer. Jag är inte helt ren och har lite matjord under en fingernagel för där är trädgårdhansken sönder. Ganska fläckig tröja och synnerligen skitiga trädgårdsbyxor, nej då inga designade eller så, utan gamla avlagda jeans som ännu inte har rämnat i sömmarna.Kaffet smakar underbart och bullarna mättar en tom mage för en stund. Solen värmer och trots smuts under naglarna och inte helt designad i vare sig klädsel eller utseende är jag nu mycket förnöjd och glad.
Om det nu är någon som undrar så kom maken hem framåt klockan 21.30 med några kilo sill som han rensade dagen efter. Måste säga, han har aldrig varit fiskhandlare, men jag tror att han slår vilken fiskhandlare som helst , när det gäller att rensa fisk, göra fina benfria filéer och frysa in dem för framtida behov. Senapssillen som han gör till jul, påsk och andra lite större familjehögtider är i klass med den goda senapssill som fanns på Domus fiskavdelning i Olofström för många år sedan. Säkert före  2000 , skulle tro att det var någonstans mellan 1965- 1970 på ett ungefär. Det ska också sägas att maken inte enbart fiskar sill utan det pratas med än den ene och än den andre. Hjälps till att reda ut linor som trasslat ihop sig och tar hand om ungdomar som inte riktigt har vanan inne. Har har helt enkelt förbaskat roligt hela tiden, precis som sin fru som slåss med kirskål och annat otyg.
Nu är det dags att leta upp sängen och lägga sig väl  tillrätta, insvept i täcke med huvudet mot den fina kudden och invänta nattsömnen som smyger sig på.

 Jag vet! Det är inte sill utan abborrar fiskade en helt annan dag ett helt annat år men det är FISK i alla fall, som fiskats upp av maken. 

Hur i all sin dar hamnade jag i Kyrkhult? Tog vägen över Lerum och Traryd för vidare färd till Kullan i Vilshult för att slutligen hamna i Kyrkhult. En liten by i nordvästra Blekinge, där jag trivs bra. Skog och sjöar alldeles i närheten och inte mer är än tre mil till närmaste hav med sandstrand.
När det var dags att åka hem från BB i Alingsås, fick jag och min mamma den enda stund vi hade alldeles för oss själva. I baksätet  på en bil bara vi två. Jag har läst i gamla adoptionshandlingar att min mamma varit tveksam till adoptionen men tillslut accepterat att det skulle bli så. Det stämmer med den version som hon berättade för mig i vuxen ålder. Hon ville behålla deras femte barn men pappa ville inte  eller kanske mer rätt han ansåg inte att han kunde försörja en person till, i ett redan stort hushåll 1945. Tre veckor senare kom en dam från Traryd till Lerum, mamma hade aldrig träffat henne, bara brevväxlat med denna paranta kvinna. Hon blev från och med nu min mamma, min käraste, strängaste mest älskade mamma. Hon och jag åkte tåg , sägs det till Traryd, där min nya pappa jobbade som grovarbetare vid det nya kraftverket. Ett år senare flyttade hela familjen till Kullan i Blekinge. Till min pappas föräldrahem, som nu skulle renoveras och bli ett hem för oss tre och pappas föräldrar, mina farföräldrar. Under denna renovering som pågick ett antal veckor, bodde mamma och jag hos mormor och morfar  i torpet i Bokelund. Hur det gick till begriper jag inte, torpet hade ett rum och kök och en kammare där mammas farmor bodde. Det fanns en "lillstuga" också men det var ju finrummet som nästan aldrig användes. Mormor och morfar måste haft de två minsta barnen hemma då 1946, men på nåt sätt gick det ju .
I Kullan bodde jag hela min uppväxt, där hade jag mina lekkamrater, mina tanter som alltid fanns till hands när dom behövdes. Tant Hanna, tant Frida, tant Hilda och tant Elsa. Naturligtvis också farmor som jag umgicks mycket med. Hon bodde  på ovanvåningen i vårt hus. Farmor dog när jag var sju eller åtta år. En blåsig och regnig dag minns jag det som.  Jag växte och blev skolflicka, tonåring och vuxen innan jag flyttade först till Olofström och sen till Jämshög. Jobbade på bank , gifte mig och flyttade från ett hyresrum i Jämshög till en nybyggd lägenhet Ekbacken 1 i Jämshög. Blev förflyttad till Olofström och fick en tjänstelägenhet som vi flyttade in i. Vi bodde kvar tills vi som nu blivit tre,  1970 köpte hus i Kyrkhult, där har vi förklaringen till  Alingsås- Kyrkhult.

Inte skulle vi , maken och jag någonsin bo i Kyrkhult. Aldrig det var vi övertygade om, jag ville  bo i Jämshög , maken tyckte nog att Svängsta hade varit bra. Men så blev det inte, utan i  Kyrkhult hittade vi huset vi drömt om,  och den 1/5 1970 flyttade vi in, här har vi levt vårt liv i glädje och sorg och fostrat tre små rara barn till trevliga vuxna tycker vi i alla fall. Inte en enda minut har vi ångrat den affären. Här fanns en skola , affärer, bank, post, läkare och tandläkare t.om. en distriktskötereskemottagning. Vi tyckte att det var ett alldeles utmärkt ställe att bo på. Här fanns bussar som gick till Hemsjö, Vilshult och Olofström flera gånger varje dag. Men tiden har gått och våra barn är vuxna och utflyttade och kvar är vi två gamlingar ,  tillsammans med skola som utökats med dagis och fritids. En  affär  finns kvar liksom kyrkan mitt i byn och flera stycken frisörer, en databutik och en läkarstation som sjunger  på sista versen. Banken har inte heller lämnat byn ÄN, men vem vet hur länge vi får behålla den? Bussarna har för längesedan slutat gå till småsamhällen utanför byn och till huvudorten Olofström som kommunen heter nu för tiden. Enstaka bussar , några varje dag susar förbi, men någon större trafik är det inte. Nu spelar det ingen roll för vi har en bil, ingen RR precis men den har fyra hjul och den rullar fram och tillbaka mellan Kyrkhult och Olofström. För det är i Olofström det mesta händer, där finns det fortfarande affärer, post och bank. Läkare och tandläkare och storlekplatsen som numera även inbjuder pensionärer eller seniorer till att leka. De har en egen lekplats. Det är faktiskt sant. Jag har inte tid att leka där, känns bättre att leka här hemma i skymundan från allmänheten.
Nu - är det påsk , den börjar med skärtorsdagen och jag har i många år gått i skärtorsdags mässa men dock inte i år. Varför? Kände bara att det var dags att  inte alltid göra likadant. Påskdagen känns mer rätt i år. Jag behöver glädje i mitt liv och kärlek. Påskdagen är en glädjens dag och kärlekens dag i allra högsta grad.
Annandagen ska ägnas åt barn och barnbarn. Ut i naturen, grilla korv, leka, skratta och umgås.
Glad Påsk!!

Vanliga dagar är bäst.

Härliga underbara måndag. En hel natts sömn utan avbrott gör att humöret är på topp redan när jag vaknar.
Ett försiktigt duggregn utanför fönstret när rullgardin rullas upp, trots detta får jag en förkänning av att våren är på väg med stormsteg.

De fina gardinerna som min kära mamma sydde en gång för längesedan med gulorange blommor och små brun humlor är upphängda i köket, och fönstren är putsade. Gamla kära påskpyntet fram plockat. I det lilla köksfönstret mot öster häckar de lata tupparna som jag förärats av min yngsta svärdotter en gång i tiden. I ett annat fönster står påsktuppar och påskkärringar som är inköpta 1966 hos Redskogs i Olofström. En affär i min smak med vackra saker som går att använda länge. Allt förändras, Redskogs lades ner så småningom och nån värdig efterträdare har jag inte sett till. Det finns massor av prylar och bjäfs att köpa i nutida affärer - MEN - Redskogs tillhandhöll inte prylar och bjäfs utan riktigt vackra och välgjorda saker. Saker som varar över generationer. När huset fått sin påskklädnad var det dags att tillreda middagen som idag var så enkel som så. Stuvade makaroner och falukorv. Naturligtvis en stor skål med blandade grönsaker ingick också, liksom det obligatoriska Halenvattnet som snart är ett minne blott.
Maken tillfrisknade som bare den igår när han upptäckte att sillen går till utanför Ö Piren i Karlshamn. Idag har det varit en väldig fart på honom, fixa äggmackor och kaffe, packa ryggsäck , leta upp vinteroverall och snyggaste mössan i stan .Overallen visade sig vid kontroll vara smutsig och färdig för tvätt och en rejäl lagning. Den hängde liksom inte riktigt ihop. Sömmen från huvan till dragkedjan hade flera avbrott. Finns det en  fru i huset så ordnar sig sådana saker ganska snabbt. När han gav sig iväg vid 13.00 tiden idag såg han riktigt prydlig ut minsann. Hel och ren overall, toppluva ner över öronen och ryggsäck på ryggen!!  Han kommer så småningom hem med flera spannar sill som han rensar och förpackar i paket för att frysas in för senare användning. Det kommer att bli senapssill, inlagd stekt sill i lök och dill, stekt sill med lökadoppa och pärer!!
Jag ägnade eftermiddagen åt att vara ute i trädgården. Det som en gång var ett jordgubbsland var ett ogräsland. Kirskålen detta gissel tillsammans med andra ogräs hade tagit över. Nu är halva landet ett jordgubbsland igen. Jag planterade små söta Förgätmigej plantor, bakom lekstugan och en planta som heter rosenstav bland rosorna och krusbären. Nu var skottkärran överfull och behövdes köras iväg för att tömmas. Det är verkligen inte alls något nöje att promenera genom halva byn med en överfull skottkärra. Dessutom är den tung som bly med handtag som är rätt nerslitna - men - skam den som ger sig. Jag travade iväg  utan att sjunga högt " Vi går över daggstänkta berg" eller "Röda stugor tåga vi förbi" med raska steg mot den kommunala komposten. Väl var väl det kanske , alltså att jag inte sjöng, jag är ingen Sanna Nielsen precis,varken i utseende eller i röst. Jag är nog mer en liten grå, ilsken och lätt haltande gumma i keps, regnjacka och gråa jeans med jord  på knäna som av olika skäl tvingats köra den förbenade skottkärran fram och tillbaka genom byn.
Efter väl förrättat värv fick jag min belöning, Morotsbräck och ny bryggt kaffe. Vad morotsbräck är? Trekantiga frallor från västkusten! Bakade av självaste chefskocken på hemmanet Tulseboda 1:80.
Kvällen får avslutas med läsning. Nära hem av Alice Munro varvat  med Fredrik Skavlans samlade teckningar och Henrik Bengtssons Frid på Jorden.

Jag såg en rolig notis i BLT för några dagar sedan. Någonstans, i Sölvesborg tror jag att det var, sökte man två tunga chefer!!  Mycket brukar det stå i CV men inte hur mycket man väger! Det skulle naturligtvis vara två tunga chefsposter, lite feltänkt som sagt.

Sen är det ju inte så längesedan det var 1 april och den dagen trodde jag att notisen som handlade om grisar som skulle bearbeta jorden på Ekerydsplan var ett aprilskämt. Men det visade sig vara alldeles sant. Två grisar som fått namnet Tim och Tej ska i 5 veckor bearbeta d.v.s böka i jorden vid några hyreshus på Ekerydsplan i Olofström . Där ska  de som vill kunna anlägga land och odla egna grönsaker och potatis och kanske blommor!!  Låter som en bra idé, det är en skön avkoppling att vara i ett trädgårdsland, luka och hålla fint och se växtligheten komma för att inte tala om hur gott det är att äta egenodlad potatis t.ex.  När Tim och Tej var färdiga på Ekerydsplan skulle dom flytta vidare. Äldreboende Klinten var intresserade och det låter ju som en bra ide.

När min lilla mormor flyttade från torpet Bokelund till Ekerydsplan på 50-talet var jag lite avundsjuk på henne eftersom hon hade badrum och elektrisk spis. Det hade inte vi i Kullan. En svart järnspis som eldades med ved var vad vi hade. Mamma lagade god mat  på den och bakade jättegott vetebröd i ugnen. Sockerkaka vispad för hand , gjord på ägg från egna höns, bakad i en vedspis ugn, den smaken kan man inte få i en elektrisk ugn! Under spisen var det två små luckor och därinne förvarades stickor till att börja eld med, en utmärkt plats tyckte alltid våra katter. Vi hade aldrig mer än en i taget, men ibland kom räven och så försvann den, ibland gick jägaren förbi och då försvann en annan. Sickan, en svart och vit honkatt fick ungar då och då. Ibland försvann alla spårlöst. Jag förstod när jag blev lite äldre att boven i dramat var min pappa, han avlivade de små krypen helt enkelt. En gång fick hon en grårandig unge och den fick jag behålla. Ett mycket fantasirikt namn fick kattgossen, Gråkisse, på Vilshultska Graukesse.  De ni!!!  Sen hade jag en liten angorakatt som hette Silkestass och en "blommig" som hette Kalle Stropp-. Grodan Boll hade vi ingen katt som hette därmot, även om Gråkisse med tanke på magomfånget gott kunde hetat Grodan Boll.

Kalle Stopp och Grodan Boll var en serie som gick på radion, det enda medium som fanns när jag var liten. TV hade inte uppfunnits ännu, i alla fall inte i Kullan. Radion stod bredvid skafferiet och det fanns precis plats till en liten jänta bredvid. Förutom Grodan Boll och Kalle Stropp, lyssnade jag till Barnens Brevlåda med farbror Sven, Arne Källerud och Carl-Gustav Lindstedt hade en hel del roliga program och sen var Frukostklubben med Sigge Furst, i detta program fanns en röst som hette Svarte Petter, den figuren var rolig att lyssna till  När radion var tyst var det lika bra att gå ut och genast fanns det massor att göra. Klättra i träd och upp på jättestora stenar och ibland ramla ner och skrapa både armar och ben.
Plocka blommor och överraska mamma med var alltid välkommet, gå över till farbror Emil och tant Frida och kolla på kalvar och nyfödda griskultingar var ett annat nöje.

Hade jag varit barn idag hade jag säkert spelat dataspel,och kollat  på TV - MEN - jag vill tro att jag i alla fall i bland  klättrat i träd eller cyklat och badat på sommaren och skidor och kälke på vintern. Höst och vår fanns det ju massor av av saker att göra, plocka blommor, hoppa i bäcken tills stövlarna var fulla med äckligt surt bäckvatten eller bara sitta i en hörna och läsa böcker, t.ex Fem böckerna av Enid Blyton, Kittyböckerna av Carolyn Keen,Det blåser på Månen av Eric Linklater. Mammas bokhylla kunde ju alltid kollas av där fanns Sigge Stark och Maria Lang. Veckotidningarnas serier, Lisa och Sluggo, Tjalle Tvärvigg,  August och Lotta,  m.m. Idag skulle jag läst andra serietidningar och andra böcker det tror jag i alla fall.
Jag kan minnas att Åke Karlsson och Kerstin Lindell hade ritat figurer med textbubblor och klistrat ihop till en film, som Åke visade på sin pappas filmprojektor. Jag med flera ungar blev inbjudna till denna filmvisning.
Mycket imponerade gick vi därifrån och än i dag minns jag att det var den första film jag såg. Lite senare fick jag följa med min kusin Gunilla till Grand i Olofströms för att se Askungen på bio. Tyvärr blev jag kissnödig mitt i filmen , inte poppis hos kusinen. Vi missade en del. Det var första och sista gången jag fick följa med min söta kusin Gunilla på bio.

Sorgsenhet, hädelse och pensionärsliv.

Ibland är jag sorgsen utan att veta varför. Hur jag än vänder och vrider på de ynka problem jag har, vet jag inte hur jag ska lösa dem. Ledsenheten finns i mitt hjärta och den går inte bort förrän den är klar ,så att säga.
Jag har broderat, lagat mat, strukit tvätt, promenerat  inget hjälper. Återstår att vänta och se....
Kanske imorgon är en bättre dag, kanske inte. Jag saknar att vara ung och glad, saknar springet i benen och orken. Saknar mina småbarn, saknar mina föräldrar, mina roliga underbara jobb som jag haft under åren.
Saknar musiken, böckerna som jag inte läst, allt som jag inte gjort, ja ni hör snudd på utbränd och deprimerad.Tanken slår mig att jag har det alldeles för bra, det är nog därför jag är ledsen. Ibland behövs ledsenheten för att glädjen ska nås! Jag har ju det jag vill ha, en make som fortfarande bedyrar att han älskar mig fast jag inte är smal om midjan som en björkkvist om våren längre. Att det sitter lite valkar här och där och att brösten inte ser ut som små rosenknoppar utan mer som frusna betor, det gör inget,  han gillar mig ändå! Jag har underbar ungar som gift sig med underbara människor och fått små underverk som växt och blivit stora. Nr 1 och 2 som är bröder, dessa fantastiska ungar som snart är vuxna män, men ändå gör sig besvär att komma till oss gamlingar på en fika eller ännu hellre farfars knaperstekta abborrar. Nr 3, numera inte heller så liten,  men med mycket bus i ögonen och stora goa kramar när vi ses. Nr 4 och 5 är minst och syskon med allt vad det innebär av busiga påhitt och glada skratt och många övernattningar hos mormor o morfar. Det är värt mer än alla de miljoner vi inte har på banken. Varför är jag då ledsen, vet inte!
För att råda bot på ledsenheten tog jag mig till simhallen. Det är mitt bästa tips för att slappna av och bara vara. Det blev 1250 meter frisim i bassängen trots att det vällde in 20 stycken bångstyriga tonåringar tillsammans med en blindtarm som skulle försöka föreställa lärare. Ungdomarna var mer lika valrossar i vattnet än människor och deras sätt att kommunicera med varandra skulle av min mormor, död sedan länge kallats för att häda och föranlett en lavett eller en rejäl utskällning samt ett samtal med mig och mina föräldrar om vad som ingår i normal barnuppfostran. När jag flyttat över till de två längder som är inhägnade för att vi, parian i samhället , över 65 år och daglediga, ska kunna simma ostört, kunde jag ändå tydligt känna hur hela simhallen vibrerade av kraften i dessa ungdomar. Det som skulle föreställa lärare var en blek kopia av vad jag skulle kalla lärare. Han saknade respekt för oss andra som fanns i simhallen och dessutom hade betalat för att få vara där, han saknade vilja att ta itu med busarna och deras språk. Han såg trött och lite utled ut. Med andra ord jag vill tro att han behövde miljöombyte och kanske öronproppar för att kunna agera som en lärare.Trots valrossar, dåligt språk, underlåtenhet av hänsyn till andra människor, mådde jag helt plötsligt bättre. Det var så skönt att gå ner i omklädningsrummet och duscha bort ledsenhet och ilska, klä på sig i ett lugnt och stilla klimat och vandra ut i det varma och fuktiga vårvädret som rådde i måndags i min del av världen. Hemma hos maken var det tyst och stilla, förutom snarkningarna som kom rullande emot mig från bästa fåtöljen. Vi kunde äta vår middag i tystnad med ett och annat skratt och lite diskussioner om ditten och datten och vem som hette vad och vad den gör och inte gör! Pensionärsliv, härligt måste jag säga.
Nu ska jag leta upp min säng och lägga mig och lösa ett litet korsord och sen sova gott tills imorgon då blir det en annan dag och den kan bara blir bättre och bättre.  Som avslutning vill jag bara säga att idag är jag fri från sorgsenheten den är puts väck och nu ska jag ta itu med vardagen igen.