Råttfobier........

Går helt fredligt nerför källartrappan för att kolla in om tvättmaskinen har gjort klart sitt arbete, när jag hör ett mycket bekant ljud. Prassel, rassel, småfötter med klor men var...........

Jag är fullständigt livrädd för dessa små liv som då och då besöker vårt hus och våra uthus. Jag blir stående i trappan alldeles stel av skräck, men det blir tyst och jag fortsätter.....  in genom tvättstuge dörren - då hörs ljudet igen och jag skriker till maken som står påklädd för promenad med Lady Di i köksfarstun; Jag tror att det är en RÅTTA i hundmats säcken!!!!!!

Va säger  du? Ta det lugnt, det är säkert bara en liten mus, inget att vara rädd för. Vara rädd för!
Vid det laget har jag stängt in mig i tvättstugan och har bara en liten, liten springa öppen för att se vad maken gör. Han hör lite sämre än jag, så han undrar om jag kan tala om varifrån eller i alla fall vilket håll ljudet kommer ifrån. Just då är det alldeles tyst - men när jag knuffar upp dörren hörs det igen!!
Rakt fram till höger om saftskåpet; skriker vettvillingen från tvättstugan. Sluta fåna dig det är en mycket liten mus, gå upp och hämta ficklampan till mig, så jag kan se den och slå den ihjäl!!
Jag smyger längs väggen till trappan och tar den i två steg, hämtar ficklampan, det låter ju som en liten sak men vår ficklampa är mer som en strålkastare modell lite mindre. Sen smyger jag längs trappan ner igen och ger ficklampan till maken. Därefter förskansar jag mig i tvättstugan tills processen med råttan är över. Det tar ungefär 30 sekunder, sen kan jag återgå till att hänga  tvätt.

Det är inte första gången jag mött en RÅTTA i vårt hus. Första gången var en vacker höstdag, barnen var små, vi skulle just gå ut och ta en fika på kökstrappan, när jag till min förfäran ser en flera meter lång råtta stå och glo in genom köksfönstret!  Reaktionen lät inte vänta på sig, jag nästa flög ut till ytterdörren och vred om nyckeln !!  Sen förstår ni, ringde jag maken som då satt i en lastbil flera mil hemifrån och storgrät över att det var en råtta utanför mitt fönster. Maken lugn och trygg som alltid, började med att säga att kolla om den är kvar och det var den ju naturligtvis inte. Sen bad han mig öppna dörren och kolla om den var kvar på altanen!!  Aldrig i livet att jag gör det, snörvlade jag. Den får vara kvar tills du kommer hem, sa den rädda hustrun. Alltså en varm och solig dag satt jag och två små barn inlåsta med ALLA dörrar och fönster stängda och låsta, tills maken kom hem flera timmar senare och kunde meddela att visst hade det varit en råtta på altanen i våra äppellådor,men att den varit flera meter lång ville han inte alls tro på, kanske några centimeter trodde han och antagligen var det bara en mus. Jojo det kunde han ju säga , JAG hade ju sett eländet!!Så jag visste ju hur stor den var!!  Vi slutade ganska snart diskutera hur stor den var, men min rått rädsla är för evigt!

Några år senare råkade det hoppa ut en råtta från avfallsspannen under vasken när jag skulle kasta äggskal i spannen!!  Den gången skrek jag hysteriskt och hoppade upp på en stol och stod kvar där och skrek på maken som var i duschen. Han kom galopperande nerför trappan iförd endast en liten mini handuk med håret  på ända och trodde att huset höll på att brinna upp!!När han förstod att jag inte hade tänt på huset och inte heller ramlat och slagit mig , stängde han skåpdörren  återgick han till duschen och jag , ja jag återgick till att vispa sockerkaka. Det är väl ungefär si så där tjugo år mellan gångerna jag mött en råtta  på besök hos oss och jag lär mig aldrig att dom inte är farliga. Makens kommentar är ; Det är ju konstigt att de vågar sig hit igen så som du skriker!!

Barndomsminnen --

I denna sena kväll som snart övergår i natt , medan stormen viner runt husknuten, vet jag inte vad jag ska skriva om. Inspirationen vill inte infinna sig. Kanske ska jag berätta om mitt barndomsland i en tid för längesedan. Hur det är att bo i ett hus som saknar allt det som är helt oumbärligt idag. Eller kanske om alla mina underbara lekplatser som fanns där, jag kunde leka mina lekar utan att blir störd av en enda unge. För det var ju så det var, jag var deras enda barn och inte vilket barn som helst utan ett adopterat barn!! Som dessutom var mager som en skrana , hade svart hår och bruna ögon. Hon för det var ju en hon, hade inte som idag hämtats från Kina, Taiwan eller något annat land i värden utan från en liten by i Västergötland som hette Lerum. Inget barn kunde varit mer älskat än jag även om min söta mamma fick minst ett ilsket utbrott varje dag för att tösongen inte kunde låta bli att klättra på de högsta stenarna och i taggigaste buskarna eller fastna i den leriga bäcken. Varför kan du inte vara som alla andra flickor brukade hon säga och titta förmanande  på mig. Jag tyckte för det mesta att det inte var så mycket att bråka om. Vem som helst kunde ju ramla i bäcken eller fastna med foten i ett stenröse och sen inte komma loss UTAN att ta av stövlarna och gå hem i sockarna!!

 Den absolut bästa lekplatsen var min egenhändigt tillverkade lekstuga! Den låg strax bakom lekstugan som pappa snickrat till mig. Bakom "gäat" som vi sa, nere under en gammal bok, hade jag inrättat en lekstuga. Där hade jag en fyrkantig sten som jag slitit och släpat med i flera dagar till spis, en synnerligen rostig gammal "kedel" att koka kaffe i. Kaffebönor plockades på vissna blommor och vatten hittade jag ju i bäcken, lite stövlar fick offras då och då., för hur skulle jag annars fått upp vattnet till lekstugan? Där fanns också en gammal uttjänt mjök kanna som jag fått av farbror Emil, i den kunde man förvara mycket utom vatten för det var hål i botten. Stolar och bord var lite diverse saker som gamla brädor upphittade i pappas snickarbod och stenar som fanns överallt. Min fina dockvagn fick följa med, till mammas förfäran, den kunde ju gå sönder. Det gjorde den inte alls trots att jag nästan ,i alla fall knuffade ner den för den lilla slänten bakom gäat!!  I den låg för det mesta inte dockor utan min älskade gamle katt "Graukesse" , iförd mina dockkläder och sov som en liten kisse ska göra. Vagnen kördes mellan stock och sten men den gick faktiskt inte sönder, utan när jag fick egna barn , blev den skopan till den grävmaskin som mina söta gossar gjorde i mattställningen!! Tillslut sa den tack och hej och hamnade på soptippen.
En sommar byggde jag en koja i den stora eken!  Två brädor spikades fast mellan två grenar sen hade jag en koja högt upp i ekens krona. Under denna ek var det ett enda stort stenrös, men jag slog inte ihjäl mig när jag klättrade upp och ner och säkert som amen i kyrkan försökte jag mig på att få upp dockvagnen med Graukesse i. Måste väl erkänna att det gick så där, kattskrället ramlade ut och sprang iväg och vagnen for i backen men - den gick inte sönder. Samma vecka till helgen fick vi besök av mammas syskon som medförde sina barn , ungefär jämn gamla med mig, och DÅ tog jag min fina vagn och låste in den i en garderob, för tänk om kusinerna skulle få för sig att röra min dockvagn. Jag var inte alldeles säker på att mamma skulle hålla med mig om att den, vara BARA min. Mamma slet sitt hår över denna envisa unge men pappa höll med; Man kan inte lita pau staboa. De kom ju ända från Olofström med rälsbussen. Nåväl när kusinerna kom lekte vi järnet och rände runt i skogen och förstörde skor och kläder medans föräldrarna ojade sig över Karin ohängda unge.

Men så en dag fick mamma uppleva att den ohängde ungen kunde uppfattas som snäll och väluppfostrad av en  tant  som hette Ida. Jag vill säga att mamma var glad i flera dagar för det, Ida talat om för henne, ända tills jag ramlade nerför stora stenen och nästan slog ihjäl mig av skriket att döma. Nåja, jag hade skrubbsår på hela vänster benet och armbågen hade fått sig en törn, men efter kaffe med socker och mjölk i och nybakade bullar kändes det ganska bra igen och eftermiddagen kunde ägnas att att olovandes gå ner till Svansjön och doppa fötterna i vattnet fast det bara var Maj och ganska kallt ute. På hemvägen kunde jag plocka lite blommor och kanske klappa nån katt eller gå bort till ödehuset och försöka låta bli att ramla igenom golvet. Ja tänk vad en unge på 50-talet kunde uträtta på en enda dag ibland.

2014, ännu ett år har nått sitt slut.

Vad har inte hänt detta år? Vad har hänt detta år? Det tål att tänkas på innan jag sätter det på pränt.
På Facebook, detta intressanta medium, fanns för några veckor sedan ett val att göra " Tack till de som förgyllt mitt år" ungefär så hette det. Kunde jag låta bli ? Nä, och fick ett urval av bilder som jag lagt ut under året. I och för sig fina bilder i alla fall för mig, men jag fick en ide att blogga om vilka personer som förgyllt mitt år . Låt mig börja i januari 2014, naturligtvis min allra käraste make som gjort en bypass operation i december 2013. Han kämpade verkligen för att komma tillbaka och inte var det lätt vare sig för honom eller mig. Många vaknätter och många tårar men han kämpade och kom tillbaka. Det tackar jag för.

I januari fyller två för mig betydelsefulla gossar år. Lillestorebror, som förgyllt mitt liv med många berättelser och skrönor och fått mig att skratta så många gånger i mitt liv. Tack käre gosse. Även Ettan i barnbarns skaran fyller år denna månad. Jag minns som igår när jag fick veta att jag skulle bli Farmor. För att inte tala om när jag först tog denne gosse i min famn. Känslor som inte går att beskriva. Fortfarande ger han mig stora bamsekramar och vackra leende, det gör att en gammal tant i sina bästa dar mår bra i många dagar, tack kära du. Sen var det antagligen omväxlande sol, storm och hagelskurar och jag var naturligtvis sur och tvär. Men fram i februari fyller Ettans mamma år och det är en rasande grann tös som ställer upp när jag ber och lyssnar när jag gråter eller skrattar. Tack för att du finns. Sen  går det mot vår och då är det lätt att vara glad , i mars försvinner snön och jag kan börja leta efter vårblommor i trädgården och sen kommer april och påsken närmar sig, hela familjen drar till "Stampen" och grillar korv och alla småbarnen överlever, ingen ramlar i Mörrums ån eller genom golvet i den gamla "Benstampen".

 När försommaren står i blom fyller min vackre svärson år, i Maj minsann, och han är en riktig klippa, ganska tystlåten men om man råkar bli kär i en tösabit som har en släkt som pratar oavbrutet behövs det ju inte så många ord , du är en av dem som förgyllt mitt år, När juni månad äntligen är här då fyller store store bror år, du min förstfödde, vackrast i världen då och precis lika snygg nu snart 47 år gammal. Du säger inte så mycket men du vet alltid när jag behöver dig, tacksam är jag för att får vara din mamma. Så kommer solen, baden i Södersjön blir allt fler och då någonstans i mitten på juli fyller allra sötaste lillasyster år. Hon som alltid ringer och frågar hur jag mår, hur pappa mår och alla andra mår. Omtänksam, alltid redo . Tack för du gör mina dagar och månader lite roliga. Nu närmar sig kräftornas tid, och då fick jag och maken ett år, ytterligare ett barnbarn, Femman, ingen kan som han få till det med borttappade bröst på gräsmattor, Hallejulia och JAG VILL INTE HA KLÄDER  PÅ MIG. Käre tid vad jag älskar dig ditt lilla elände!!I september kom Fyran en gång för flera år sedan, du som tycker och tror på fullt allvar att mormor kan allting, från att sticka koftor till att bygga kojor. Inte undra på att jag har roligt nästan jämt. Nu börjar året lida mot höst, regn, blåst och  kyla då vill det till att det hitta de goa stunderna, som t.ex. svärdotter nr 2 som har det goaste skratt jag vet men också en inneboende ilska som kan förflytta berg. Du ser och förstår och lägger armen om, du är en mina förgyllare. När vi närmar oss december och det börjar lida mot jul fyller först Tvåan år, den lille lockige gossen som kunde bli så sur och sitta under bordet i timmar har nu blivit en vacker yngling som ibland kommer och äter middag med oss och sover på soffan. Jag är så glad för de stunderna och sist men inte minst Fyran, tjejen med stort rättvisepatos och huvudet fullt med skrönor, ett arv från fadern, vad vore ett år utan dig min sötaste vän.

Sen tillkommer många fler, den långe blonde mannen och hans oerhört vackra och roliga fru  som jag fått lära känna. Det är en gåva att få ha er som vänner. Min alldeles egen väninna från forntiden. Vi har minnen som cykelturer i mörker utan lyse, promenader runt ett hus i mörka natten med en flaska lättöl, om jag minns rätt och skratt som bara bubblar fram, eller vispskålar som tappas när ett visst fordon passerar utanför fönstret!! För att inte tala om vykort utan namn som ledde till ett livslångt förhållande. Jag är så glad att du finns min vän!

 Min vän som jag hittade när jag var nyinflyttad o vad du förgyller min vardag med hur många skratt som helst. Tillslut mitt beslut att vara med besöksgruppen i församlingen. Där kan man tala om guld som regnar från himlen i form av skratt, tårar och funderingar över livet.

Nu önskar jag mig ett härligt 2015, med sol, vind och regn för jordens skull. Slut  på alla krig, särskilt på IS detta vidriga  fenomen. Att våra politiker får bra tankar till sina hjärnor och att dom gör något bra av dem.  Låt oss skåla för 2015 början och 2014 slut imorgon i allt från mjölk till  dyraste bubbel allt efter smak och förmåga.

Det var en gång en liten tant och en lite större farbror ...

som skulle ha lite kvällsmat. Jodå, tanten gick runt i sitt lilla kök och plockade fram osten och kaffekopparna , sen gick den lite större farbrorn och satte på kaffet och letade upp brödkniven .
Nybakade morotsknäck(bröd) lades i brödkorgen och sen kom lilla farbrorn på att han skulle kolla sina sockervärden. Lilla tanten struttade fortfarande runt i köket och bar fram skinka och smör och senap...... o ja visst rödbets salladen skulle också fram. Men nu var väl ändå allt framme? Lilla tanten satte sig tillrätta på köksstolen och försjönk i tankar med blicken stirrade ut i det svarta mörkret utanför köksfönstret. Advents ljusstakens tre ljus lyste lika klart som i sången, Ett litet ljus ska lysa klart klart klart. Men kära nån sa lilla farbrorn, vi ska väl ha en osthyvel och en smörkniv och en kniv att skära skinkan med? Lilla tanter for runt igen i en evig spiral och hämtade gaffel, knivar och osthyvel. Å så var det vatten  och kaffe förstås, ja nu sätter vi oss i alla fall. Men var är brödet ? Brödkorgen stod kvar vid skärbrädan, nu struttade lilla farbrorn kring ett tag med brödkorg och en liten sked till senapen. Nu sätter vi oss, och låter ljusens låga skänka frid runt bordet. Men kaffet var är kaffet? Och så vart det fart  på tanten och farbrorn igen. Nu struttade bägge runt och var i vägen för varandra men till slut var ändå allt framme och de kunde sätta sig till ro och äta och dricka, Då bubblade skrattet fram ur den lilla tanten , hon skrattade så hon nästan ramlade ur stolen  medans lilla farbrorn såg förskräckt ut och tänkte att vad i hela världen är det frågan om ? Har människan blivit tokig. Tillslut drogs han med i skrattet och i flera minuter skrattades det på båda sidor om bordet. Sen återgick allt till den vanliga ordningen. Tystnad ....  men det var en skön stämning och ingen av dom kunde låta bli att le åt glömska och snurrigheter.  Så kan det gå till en helt vanlig kväll hos en tant och en farbror i sina bästa år!

Jul jul strålande jul--

 Julen är snart här och inte är jag färdig i god tid i år heller, fast det var det jag trodde att pensionärslivet skulle innebära. Allt skulle hinnas med i god tid, ingen stress, handla alla julklappar i god tid , inte stressa i sista stund , baka massor av alla julens kakor och laga massor av god mat.
Hur blev det då?
I maj månad hade jag klart för mig hur allt skulle gå till, maten skulle tillagas i god tid och sättas i frysen. Julklapparna skulle vara inhandlade i september innan den värsta julruschen sätter in. Maken och jag skulle sitta ner i våra älsklingsfåtöljer och avnjuta glögg och hembakade pepparkakor. Jovisst, men sen kom juni och juli och solen sken och inte skänkte jag julen en tanke. I augusti var det fortfarande varmt och skönt och allt fler dagar blev dagar vid sjön eller i solstolen. Jaha så var det september och nu blev det fart på tanten, storstädning med mattbankning och golvskurning. Fönsterna putsades och gardiner byttes. Sen kom oktober och då hände det inte mycket, dagarna bara rann iväg och det blev mest läkarbesök både i Karlskrona och Karlshamn. Så vart det november med kalas på kalas och helt plötsligt var det december. Inte något av det jag tänkt så fint i maj hade blivit av och nu gällde det att sätta fart. Grisen skulle slaktas och korven göras liksom leverpastejen och alla mandelmusslorna!! Vid närmare eftertanke fanns det ingen gris att slakta och tur var väl det för vem skulle slaktat den stackars nassen. Inte blev det nån korv gjord heller, däremot leverpastej och mandelmusslorna förblev obakade och istället bakades det saffransskorpor. Julklappar köptes och slogs in men rimmen hoppade jag över, Hade inhandlat en ny "grej" att fixa snören med! Gick så där, blev många meter att kasta och den enda som tjänade  på den grejen var Maxi och Willys dom fick sälja mer juleband eftersom den lilla "grejen" åt upp snöre efter snöre. Det som skulle blivit finaste rosetter blev mest trasselhögar. Nåväl nu är alla paketen inslagna och det är dags att laga mat. Brödet är bakat, brunkålen som blev himmelskt god i år är klar och nu väntar mammas rödbets sallad och köttbullarna på att bli klara. Nästan hela huset är julpyntat och smånissarna har hittat in i Advents-kyrkan. Så nu säger jag som nr 5 i barnbarnsskaran;  Hallejulia julen är här!!

Fågelbordet .....................

Fågelbordet….

Fågelbordet är dukat med vildfågelfrö, solrosfrö, talgbollar och nötter. Lite äpple ligger runt om fågelbordet  på gräsmattan.  Solen skiner , himlen är blå, och kylan kryper närmare. Granskog med inslag av bok och björk bildar en fin inramning till Fågelbordet.

Först in är Kråkan, stor och lite trumpen,, Kråkan kraxar till kompisarna att här är det MAT. Strax kommer fler kråkor men  även en brungrå liten fågel, Gråsparven  som sätter sig nära Kråkan. Lite försiktig, kvittrar tyst och håller med Kråkan när den sprätter och kraxar och väljer bland allt det goda.

Då störs ordning i fågelbordet, en svart stilig koltrast kommer in flygande från höger. Genast hörs Kråkans hesa kraxande:  Ingen inflygning från höger det stör ordningen.Koltrasten bevärdigar inte Kråkan med en blick, slår sig ner och plockar bland vildfrö och talgbollar. Nä nä, kraxar Kråkan, vi måste ha ordning i Fågelbordet,  först äter man lite talgbollar och sen tar man vildfrö. Jaså minsann, det gör ni, kvittrar Koltrasten , men det gör inte jag. Jag vill ta lite från allt det goda och gärna avsluta med lite  äpple.  Så brukar vi inte göra, kvittrar den lilla Gråsparven och trycker sig närmre Kråkan, som nu övergått till att sprätta runt i bordet lite hur som helst och ge lite tjuvnyp i Koltrastens fina svarta fjäderdräkt. Nu kommer lilla Blåmesen, han vet minsann hur det ska gå till! Inflygning från höger och ut flygning från vänster så att ingen  krockar och ingen osämja uppstår i vårt fina Fågelbord, tjattrar han . Det finns mat åt alla bara kom och ät men för sjutton flyg in och ut från rätt håll. Kråkan blir så arg att den hoppar omkring bland solrosfröna så de  far åt alla håll. Nähä ,du lille Blåmes , kraxar han, nu gäller först vänster och sen höger och här ska ingen berätta för mig hur man äter  och i alla fall inte du Lilla Blåmes!!  Blåmesen är inte sen att använda sitt värsta försvarskvitter och genast kommer där  4, 5 nej 15 blåmesar flygande, samtidigt med en  väldigt vacker fågel , en Sidensvans som också vill vara med och bestämma. Sidensvansen viftar  på svansen och kvittrar, varför kan vi inte vara vänner? Måste du, Kråkan alltid bestämma och varför kan du inte se att maten räcker till alla om vi delar? Då kommer det en liten fågel  gul som en sol och ganska ruggig, Är du en kanariefågel under alla i fågelbordet? Har du flytt från ditt fängelse? Det är en dum tid att vara utomhus för dig nu. Du kommer nog att frysa ihjäl. Kanske kan du äta lite talgboll, varsågod och du kan bo hos mig, kvittrar Sidensvansen, som har ett fint bo i en gammal holk . Vi är fyra som bor där nu men du får säkert plats – DÅ kommer Skatan den tjuv och lögnaktiga skatan som alltid vill synas och kraxar; Ut med fågeleländet , den passar inte in här. Den tar all vår mat och varför skulle vi hjälpa en sådan ynklig och ful fågel? Som dessutom är GUL!  Den viftar med vingarna och skuttar runt i fågelbordet för att visa upp hur vacker och  farlig den kan vara om inte alla gör som han säger.  Alla fåglarna sätter sig i en ring runt den lilla gula kanariefågeln för att skydda den  och försöka  frysa ut Skatan. Skatan blir alltmer högljudd och  ropar på alla sina kompisar , och genast fylls bordet av skränande och otrevliga skator i vackra fjäderdräkter, som hoppar och skränar och kraxar så alla frön far omkring hur som helst. 

Hur ska vi göra, säga Koltrasten och tittar sig omkring. Då landar den vita duvan på kanten av fågelbordet,  tittar sig omkring och och kuttrar fram; Vi måste se till att Skatorna inte vill komma hit, de får hitta sin mat någon annanstans och dessutom måste vi lära dem hyfs och ordning.  Du får bli Bestämmare Koltrasten och Kråkan får bli Samordnare för försvaret av vårt fina fågelbord. Koltrasten och Kråkan gör upp planer för hur Skatorna ska uppfostras och göras om till trevliga fåglar som kan umgås i ett fågelbord. Lilla Gråsparven antecknar på bokblad och Blåmesen och Sidensvansen hjälper till att ordna upp så att alla ska få plats. Den lilla gula kanariefågeln kan nu äta i lugn och ro medan den vita Duvan sitter bredvid och ser till att inga skator kommer i närheten av honom.  I utkanten, nere på gräsmattan, sitter Rödhaken , han gör sig inte besvär att försöka  få vara med, han vet sin plats men blir glad när Kråkan kraxar, kom och var med du också. Då landar med ett brak den färgstarka Nötskrikan, hon, för det är en hon, tjattrar och skrattar och äter och skvätter , ingen av de andra fåglarna verkar bry sig om henne, hon får hållas, är säkert helt ofarlig bara lite kaxig och stor i näbbet.  Nu har  Koltrasten  och Kråkan kommit överens om strategin för att  manövrera ut Skatan och hans kompisar och då  ställer alla fåglarna upp sig i ordnade led även den glada Nötskrikan och Rödhaken och sakta men säkert föses Skatan  och hans kompisar  över kanter och ger sig iväg för att leta efter mat  någon annanstans. Hur det gick sen ? Det får vi se nästa höst när det nya fågelbordet är klart!!

Dagen idag var ingen vanlig dag...

Jag skulle introduceras i hur man gör en trevlig eftermiddag på dagcentralen på Garvaregården i Kyrkhult. Jag har varit på dagcentralen förut men aldrig i den professionen som jag tillsammans med Vivianne och Inga-Britt, skulle ha idag.Det är inte särskilt svårt att känna sig hemma i sällskapet Inga-Britt och Vivianne. Med varsam hand lotsade de mig in i det som skulle göras och när vi sedan  kom in i den fina samlingslokalen med de vackra möblerna , i ljust trä, vackra gardiner och fina krukväxter i fönstren,  vackra tavlor på väggarna och massor av gamla  vackra saker att titta på, i skåp och på hyllor, kändes det bara så bra!! Min första tanke gick till Annica, som då när lokalerna renoverades, jobbade som diakon i församlingen och i allra högsta grad var inblandad i utformandet, eftersom pengarna till renoveringen kom från en testamentesgåva via församlingen.  Det är precis som Annica var och är, det skulle vara trevligt för de boende på Garvaregården att komma in i salen till en stunds underhållning. De skulle sitta skönt och ha vackra saker att titta på. Kaffet skulle drickas ur fina  gammeldags kaffekoppar och det skulle vara gott om plats. Om jag skulle bli väldigt gammal skulle jag trivas med att sitta där en stund och lyssna till musik, föredrag eller delta i en gudstjänst/högmässa. Vi dukade bordet med kaffekoppar, assietter och vackra servetter, lade upp kaffebröd och kokade kaffe. Vivianne gjorde i ordning altaret inför gudstjänsten och sen var det dags att gå iväg och hämta de som ville komma till gudstjänstern, från de olika boenden.  Det blev åtta äldre personer som slog sig ner  runt kaffebordet idag, alla deltog i psalmsång och bön och eftersom det var adventspsalmer idag kunde de flesta dem utantill. Efter gudstjänsten var det en stunds trevligt samspråk  kring bordet, Martin( vår nuvarande komminister) lockade många till att berätta om sig själva, sitt boende, när de gick i skolan o.s.v. Ett par av tanterna pratade med varandra och hade verkade ha mycket trevligt. När samlingen var slut blev det jag och Vivianne som gick med några stycken boende  hem, under fortsatt trevligt samspråk. När vi kom tillbaka hade Inga-Britt dukat ut och nu hjälptes vi åt alla tre med disk och undanplockning. En riktigt härlig eftermiddag i lugnets tecken. 

Cyklade hem med en vänlig och glad känsla i hela kroppen. Det är gott att ge glädje för man får dubbelt tillbaka. 

Den här bilden hittade jag  på Facebook utlagd av Monica Thörnqvist. Har fått lov att låna den.