Små galna tanter....

Små tanter blir galna ibland, av att inte allting kan vara som det alltid varit, men lika ofta blir de galna för inget går att ändra på och att allt måste vara som det alltid varit.
Små tanter tycker till exempel inte om,när morgontidningen inte ser ut som den alltid brukar. Varför i himmelns namn kan inte sportsidorna vara i en liten bilaga för sig? Det måste ju finnas massor av små tanter som inte vill läsa sportsidorna. Dessutom har ofta små tanter små farbröder som älskar att läsa sportsidorna och då är det ju närmast en katastrof om tidningseländet inte går att dela i två delar!!
Idag förstår ni hade morgontidningens redaktion bestämt att i del ett av tidningen fanns de lokala nyheterna, familjesidorna och SPORTEN!!  I del två fanns kulturen , en massa annonser om försvunna katter och hundar, traktorer och bilar till salu, radio och TV program och serierna. Eftersom maken i familjen ville läsa sporten lämnade jag över del ett till honom o ch sen tog det ungefär 10 minuter tills jag var klar med min del. Nu ljög jag , fy skäms lilla tanten, jag löste dagens kryss också, idag utan förstoringsglas!!  Numera är det så små bokstäver i krysset att det är svårt att se om det är A,Å,Ä eller Ö och avstavningen är en katastrof för det mesta. Men hjärngympa är bra och för det mesta går det att lösa korsordet på ca 10 minuter.

När maken var klar med del ett och jag fick den i min hand kunde jag konstatera,att inte bara sportsidorna innehöll sport,utan ett helt uppslag om det "fantastiska KHK" fanns även bland de lokala  nyheterna . Så intressant tycker jag inte att en det är att läsa om KHK.  Ska bli intressant att se hur länge det dröjer,innan det kommer rapporter om att kassan är tom. Hjälp heter det då,  man måste bara ha mera pengar och lämpligen bör de komma från kommunen,eftersom KHK har så STOR betydelse för att "staun " ska växa och dra till sig näringslivet och allt som följer med ett bra näringsliv. Mera invånare ger mer skatt o.s.v.
Nu tillhör inte jag,de som tror att folk flyttar till en stad eller en liten by på landet för att; det finns ett ishockeylag som spelar i SHL.  Då tror jag mer på bra finanser i kommunkassan, att det finns jobb, skola, dagis, fritids och närheten till naturen. Även i stora,stora"staun"gillar folk naturen. Så tror lilla tanten, vad tror ni??

Galen blir jag också när jag tänker  på vad som händer i världen. Visst, Saudiarabien är ett av alla de länder där det förekommer förtryck, men jag vet fler, Ryssland och Kina är ju exempel på länder som Sverige har goda relationer med! Rumänien är ett annat land som verkligen gång på gång visar att de inte är värdiga att vara med i EU. På våra gator och torg sitter människor från Rumänien och tigger. Förminskar sig själva till noll och inget. Varför? Ja inte för att det roligt i alla fall. Varför kan inte lilla utrikesministern,som dessutom jobbat i Bryssel i många år,använda sina vänner där för att påverka Rumänien att ge alla människor i landet ett bra liv?  Jag kan inte hjälpa att jag börja tro att det handlar om något helt annat. Det ger inga  poäng i CV om man tar sig an lite romer som far illa. De har farit illa i alla tider. Länge var det förbjudet att komma in i Sverige för romer, de vita bussarna som hämtade människor från koncentrationsläger i Polen och Tyskland fick ibland med en och annan rom och vad hände? De blev avlusade, tvättade och fick rena kläder och lite mat några dagar eller veckor sen skickades de tillbaka till helvetet. Det fanns en dr Mengle i Auswitch som roade sig med att göra experiment på små barn företrädesvis romer. Projektet hette Noma, och jag hade aldrig hört talas om det när jag läste Majgull Axelssons bok "Jag heter inte Miriam".Det fanns också något som kallades Zigenarnatten, heller aldrig hört ett ljud om, alla romer lastades ombord på en lastbil och kördes rakt ner i en gaskammare. Världen är full av ondska och det kommer inte att ta slut än på länge.
 Söndagen den 1 mars var jag i kyrkan och när Martin predikade  lärde jag mig återigen något nytt. Redan i Moseböckerna i bibeln kan man läsa om hatet mellan judar och muslimer. Mycket intressant ska jag säga för den som är intresserad läs Mose 28  och Mose 36 i gamla testamentet. Det handlar om bröderna Jakob och Esau, det som var glädjande att höra var att bröderna försonades, kanske kan vi hoppas på en försoning med Guds hjälp?
Nu kommer det att vara en massa konstiga fel i det eposet men det beror på att jag nu fått tillbaka en liten blå dj-l som hoppar omkring i min text och jag får inte bort den.Så vad göra? Jag publicerar eländet och hoppas att ni ursäktar.

Inredningsblogg     ........

Idag när jag som vanligt lyssnade på P 1, denna fantastiska radiokanal,handlade det om inredningsblogg och inredningstidningar.  En av damerna som pratade tyckte att det var så tillrätta lagda bilder , de visade inte ett normalt hem, vad det nu är. Finns det en norm som talar om när ett hem är normalt? Blogg madame tyckte att det var mycket normalt och att alla borde ha det så i sina hem och hon kunde minsann visa forskningsresultat som sa att människorna mår bättre om hemmet är välordnat och stiligt!!  Då fick jag en ide till min blogg. Jag ska visa lite inredningstips och inredningsdetaljer från mitt lilla tjäll. Det är varken modernt eller särskilt stiligt men ack så förtjusande och hemlikt.
Här kommer den första bilden.  Detta lilla kitt hänger i vårt lilla gästrum och är en s. k. fästmögåva.
Kommer från makens föräldrahem, lite små skavanker men det förhöjer ju bara värdet, eller? Varje gång jag ser på den tänker jag på Karin och John , nykära och på väg att starta sitt eget lilla hem. Hemmet kom så småningom att innehålla sex barn och just där hos Karin och John har jag ätit många middagar, druckit mycket kaffe. Ofta var vi många, sex barn som gifter sig och får barn blir många. De flesta kusinerna var små samtidigt vilket betydde att ljudnivån ibland var ganska hög. Hos Karin och John fanns en värme och glädje som jag aldrig ska glömma.

Nästa bild är ett par underbara skor i porslin. Just nu står de i ett fönster mellan några krukväxter och lyser så fint. Jag tänker att det nog är Askungens skor, eller vad tror ni? Hemma i mitt föräldrahem stod inlåsta i ett skåp så ingen liten flicka skulle slå sönder dem , det hände att mamma tog fram dem och ställde dem till prydnad på byrån i "finrummet". Jag kan minnas att jag ville leka med dem men inte fick och det var väl tur, för då hade jag inte haft dem idag.

Här kommer gunghästen som varit med sedan 1968. Mormor och morfars julklapp till första barnbarnet. Lilla hästen har varit med om det mesta, allt från att någon barn gungat sakta och fint till att några små raringar kört rally med den i köket. Idag står den som en lite antikvitet i hallen och pryder verkligen sin plats. Ibland blir den leksak igen men för det mesta för den ett ytterst stillsamt liv .

I det stora, stora köket med plats för många barn,  hänger ytterligare en inredningsdetalj som jag tycker om. Hyllan som Storebror gjort i slöjden och lilla tanten målat mörkgrön så att den skulle passa  i tantens  grönvita kök. På översta hyllan står vasen som kommer från makens föräldrahem. Andra hyllan har en vas från tantens mormor, den kommer från torpet i Bokelund i Olofström, den har sällskap av ett skal från ett bokollon som jag hittat i Tulsebodaparken. Park och park, en gång för länge sedan var det säkert en fin park som gästerna  på Tulseboda Brunn  promenerade i men idag är det mer ett grönområde med träd och buskar i ingen ordning alls.  Bredvid skalet står ett ekollon som jag fått av min gamle arbetskamrat Bengt, en man som  när han får en träbit eller en sten i sin hand omvandlar den till ett litet smycke. Längst ner står "Familjen" som store lillebror gjort till sin mamma ,som nu är en liten tant, i slöjden, och bredvid" Familjen" ligger en liten minirotborste och två stålklämmor som min älskade pappa satte i håret när det var ny tvättat så att det skulle bli en "våg i barren". På väggen hänger mina första verk i flamskvävnadens konst. Tänk att bästaste Karin lärde mig väva flamsk. Det är många år sen nu och Karin väver kanske i sin himmel men jag väver inte mer. Blåsippor och snödroppar är det i alla fall och vävt dem har jag gjort alldeles själv.
För mig är det långt viktigare att varje liten inredningsdetalj har en historia än att det är taget ur ett heminrednings magasin eller upphittat i en inredningsblogg. Inredning blir det ju hur som helst.

Till sist min vackra tavla som jag inhandlade härom året. På alla dessa små lappar står det ord och meningar som ingen inredningsarkitekt i världen skulle komma på. Den har en blå bakgrund och passar inte alls in i kökets färgsättning - MEN - den är helt underbar och jag vill ha den precis där den är. Jag minns det som igår, när jag och en väninna var på konstutställning hos Kerstin Peltoniemi
( Om du läser detta Kerstin får du inte bli arg för att jag kanske stavar ditt namn fel), jag föll pladask för tavlan och ville bara ha. Jag bara skulle ha den. Några dagar senare var Lilla tanten och hennes man och hämtade den, for hem och  in och upp på väggen i köket och där hänger den och förgyller varje dag för mig.  Lilla bloggdamen från P1 idag, skulle förmodligen säga, att med den inredningen måste jag vara en mycket olycklig person, så fel hon har. Jag tillhör den skara av kvinnor som är födda precis i krigsslutet och vi har alla lärt oss att ta vara på och glädjas åt det lilla. Den lilla vasen från Bokelund eller familjen i hyllan eller varför inte en gunghäst som sett sina bästa dagar. Inget passar ihop men var för sig och med varsin historia blir de guld värda för ägaren. Tavlan med sina visdomsord är en ständig källa till glädje för nyfikna små tanter. Alltid hittar jag något nytt att läsa och begrunda.

PS. Det är inte guldgardiner som syns i bakgrunden, det är den härliga vårsol som kikar in!!

2 mars, redan, var tar tiden vägen ??

Såg på facebook, någon som lade ut vardagsbilder, en varje dag. Det var en rolig grej som jag fastande för. Ska se om jag kan hitta en bild som jag vill skriva om som handlar om min vardag.
Ja, nu har jag har tittat bland mina bilder. Skildrar dom vardagen ? Det tycker jag inte. Mina bilder speglar vad jag gjort och gör tillsammans med familj och vänner på helger, semestrar och fester. Där finns också en mängd bilder från trädgård, skog, sjö och hav. Men inga bilder från den grå och trista vardagen. Eller är min vardag så fylld av glädje att de bilder jag har, speglar min vardag?
Tydligen ser jag inte min vardag, som en särskild munter tillställning, kanske är den roligare än vad vill erkänna? Så låt mig då berätta hur den här måndagen, den första, i mars månad 2015 har sett ut.

Lilla tanten vaknade med ont i halsen och en enorm trötthet i hela kroppen, trots att natten varit lugn, inga upp och spring för att jag har kramp i vaderna, inga upp och spring för att jag är kissnödig. Kanske en hastig situps för att klunka i mig vatten , som jag gjort i alla tider, när jag var barn,  vatten i en rostfri mugg som min älskade pappa gjort till mig. Senare i livet i ett glas, och nu när det börjar lida mot sensommar i livet har jag en plastflaska med kork bredvid sängen. Därför att det blev lite för mycket glaskrossande och blaskande med vatten på natten ( lite rim minsann) under ett antal år. Lilla farbrorn blev utless på att bli väckt av att lilla tanten kröp omkring i nattsärk och ficklampa och torkade golv och plockade glasbitar. Vad gör man inte för att inte väcka sin lille man??  Han är inte så lätt väckt men det är klart att lite slamrade jag väl ändå med spann, trasa, plastpåse och ficklampa modell större!! Som sagt ont i halsen och trött, ingen bra kombination för en liten tant. Jag surar ihop för minsta lilla krämpa men kan ta ett bröst cancerbesked hur bra som helst. Förkylningar, hosta, snuva och jag blir helt galet sur. När jag äntligen fått på sängöverkastet på dubbelsängen , varför ska det alltid krångla när jag är trött, bestämde jag mig för att ok jag ger mig. Jag lägger mig raklång på sängen och är sjuk!!  Vaknade 11.30, mindre sur men fortfarande ont i halsen. Ingen simning idag blev mitt andra stora beslut denna dag. Istället en uppfriskande promenad längs Södersjöns strand.
Innan jag kunde gå ut, var det idag tvunget att klä sig i varma kläder och sen plasta in sig. Ute snöade det nämligen!!  Väl ute med stavarna blev det en lång men skön promenad och det såg ut som julafton och inte första måndagen i Mars på promenaden. Samma procedur när jag kom hem som när jag gick ut fast åt andra hållet. All plast ner i tvättstugan för torkning, skorna i skotorken och vantarna på elementet. Nu var det ju som gjort för en kaffestund, surheten hade nästan försvunnit och lite ont hade jag ju men det gick att leva med. DÅ - behagade toalettstolen meddela att nu vill jag inte vara med längre. Jag tänker inte sluta att ta in vatten och släppa ut vatten förrän ni stänger av kranen!!
Lilla farbrorns humör gick i botten och mitt eget sjönk flera snäpp!! Det hela slutade med två plastspannar i badrummet och en väntan  på vår fantastiske VVS:are!!  Han kommer kanske imorgon eller nästa dag. Lilla farbrorn morrade och jag bakade våfflor för att mildra det svårartade sur anfallet i familjen. Tänk vad hjortronsylt, drottningsylt och grädde kan lätta upp stämningen ibland.

Nu kommer dagens bästa händelse. Jag har fäst trådar, spänt ut och pressat fyra delar av den jumper som jag snart är färdig med till nr 4 i barnbarnsskaran. Lilla fröken valde att den skulle vara i svart och vitt. Jag har konstaterat att Lilla tanten ska aldrig mer, sticka något i svart garn. Jag ser ju för sjutton inte och har fått riva upp i all oändlighet. Nu börjar det roliga att få sy ihop och sticka krage och överlämna. Någon bild blir det dessvärre inte , ha en skön kväll eller morgon eller vad fasen det är när ni läser men låt stunden bli skön i alla fall.

Vad kan man önska sig mer......

när man har allt man velat ha och lite mer? Varför fundera över idag och igår och imorgon?

Idag gäller att leva och ta vara på tiden. Igår, annandagskaka blir sällan bakt, sa min käraste vän Karin. Så sant, Sörj inte över spilld mjölk, sa mamma och vad sa då farmor? Jort är jort o kan inte jöras ogjort, gau vidare lella menska!! På bredaste Wilshultska!  Precis så hon. Nu vet jag att det är sant men så många tårar jag fällt för det som jag gjort fel men också för det jag inte hann göra som jag så gärna velat göra. Om imorgon vet vi inget så varför oroa sig? Det är bättre att ta sig an dagen idag och leva fullt ut. 

Denna vecka nr 8 i kalendern för 2015 , har södra Sveriges skolor sportlov. Många, många är de som åker skidor denna vecka. Här i Sverige eller någon annanstans i världen. Många är det dock som får vara hemma och ta del av det som kommunen anordnar av aktiviteter för barnen. Jag och lilla farbrorn är pensionärer så vi berörs egentligen inte, men den här veckan har varit så nära stillsam som den kan bli och då kanske vi också har sportlov? Jaså inte det? Måste man aktivera sig? Men vi är aktiva hela tiden, vare sig det är februari eller juli, vi promenerar, simmar, dansar, skottar snö, lukar land, klipper gräs o.s.v. Nähä det räcker inte, man ska stå på huvudet i en skidbacke och försöka bryta ben och armar av sig.

 Då avstår vi från att ha sportlov, istället tog vi lilla bilen och for till den stora staden Karlshamn idag. Först besökte vi lamphuset, som visade sig vara stort och totalt omöjligt att hitta i. Det gick framåt och till höger och till vänster och uppför en trappa och lite till vänster och rakt fram igen och runt en liten krök och in i ett rum fullt med lampor i alla färger och modeller. Inte hittade vi det vi letade efter, men med lilla farbrorns hjälp kom lilla tanten tillbaka till bilen utan det lampglas vi velat köpa. Eftersom lampan är minst fem år gammal fanns den inte längre i produktion och kontentan av detta besök blev att vi ska se om vi hittar en ny gammal lampa som vi vill ha. Vi for vidare ut i världen och hamnade på Citygross, ett nytt enormt varuhus. Där kunde det mesta inhandlas, jag såg frukt, kex, handdukar, leksaker och tusen miljoner andra prylar innan jag hittade den lilla, lilla påsen med mini  marshmallows, som jag behövde till helgens bak av kladdkakemuffins med marshmallows. Vidare till symaskinsaffären som ligger på Ronnebygatan, för att inhandla ett nytt handhjul till min symaskin. Den är säkert minst 15-20 år gammal och ingen datamaskin utan en helt vanlig liten symaskin som kan sy raksöm, sicksack och knapphål. Det är fullt tillräckligt för lilla tanten, alla andra sömmar är överkurs för den som hellre syr för hand med nål och tråd än använder en symaskin. Dock är det så att just nu har jag använt min symaskin väldigt mycket,  lagat ett par jeans till nr 4 i barnbarnsskaran och ett antal små plagg till nr 4, t.ex.  en tjusig balklänning i rosa!! 

Sen tuffade vi vidare mot Olofström och Nebbebodagården, ett litet favoritställe  där vi intog en härlig lunch. Vi hann också med att handla lite på Willy´s och få lite dåligt samvete för att vi inte la en enda liten ynklig slant till mannen som satt och frös utanför butiken. Sen ska ni tro besökte vi först lilla farbrorns bror, som idag hade väldigt lätt för att förflytta sig mellan sittande och gående. Det blev en munter tillställning när vi kommunicerade om diverse saker under en hel timme. Sen åkte vi vidare till min moster som fyllt 95 år och fortfarande är kommunicerbar. Visserligen får vi tala högt och tydligt och ta om en del meningar, men är man 95 år kan man ju få höra lite dåligt och se lite dåligt och för den delen också minnas lite si och så. När vi svängde in på vår egen lilla infart kändes det ganska skönt att vara hemma igen. Lilla farbrorn vilade sig och lilla tanten bytte kläder och gick  på promenad. En 45 minuter lång promenad genom skogen längs med sjön och hem igen. Solen lyste med sin frånvaro och vinden var lite isig i alla fall längs sjökanten. Lilla tanten känner sig så nöjd med livet när den dagliga dosen av motion är avklarad. Som sagt imorgon är en annan dag och då ska jag koka köttfärs soppa med broccoli. Dä ni, det går inte av för hackor och kanske blir det våfflor till efterrätt. 

Vem behöver ut och resa....................

Vem behöver ut och resa när det finns så mycket att se alldeles runt knuten? Har jag någon som helst längtan att ligga på en grusig sandstrand och lapa sol, timme efter timme? Nej det har jag inte, skulle bli rastlös, varm, få ont i ryggen och känna att jag vill svalka mig hela tiden. I havet eller i en iskall dusch.

Vill jag prata med en massa människor som jag inte känner? Nej det vill jag inte och absolut inte om jag är  på semester. Då vill jag mer än någonsin vara ifred, läsa en bra bok, promenera och umgås med lilla farbrorn. Men vi är alla olika och alla lär bli saliga på sin tro, eller hur?
Om jag vill träffa människor, räcker det med en tur till Olofström. I de stora matvaruhusen kan man prata med  människor som sitter och tigger, då kan man lära sig en del om hur det ser ut i andra länder. Eller kanske det  kommer det fram en människa som ännu inte hunnit lära sig svenska och därför inte förstår det som står på  prislappar och varor i affären och ber mig förklara. Ja men visst,
på  min något knaggliga skolengelska, försöker jag alltid förklara när våra nya medmänniskor undrar över vad det betyder, det som står på alla varor  inne i affären om  olika priser, bäst före datum och vad det är för innehåll i paketen. Inte så lätt alla gånger, varken att förstå eller hjälpa, men med lite god vilja löser det sig allt som oftast.Ett annat sätt att bekanta sig med människor är att ta en tur till flykting förläggningen i Slagesnäs, där finns det många som vill och  behöver prata. Där har man verkligen chansen att lära sig om livet utanför sin egen ankdamm.
Ett besök i simhallen i Olofström är ett annat sätt att göra nya bekantskaper, som efter en stund blir till nya vänner som hejar och undrar hur man mår.  Här finns många nationaliteter representerade. Jag har två damer, en från Finland och en från  gamla Jugoslavien som jag byter åsikter med. Det kan handla om att ungdomar nu för tiden har ett förfärligt språk, likaväl som att vi tycker att det är så roligt med dessa underbara tonåringar som pratar och skrattar hela tiden.
Här hemma kan jag glädja mig åt att jag har en underbar familj, goda vänner och bra grannar, att prata med. Ordet glädje får mig osökt att tänka på det mindre glädjande ordet snö. Särskilt mindre glädjande är det när snön ramlar ner från himlen, och jag blir tvungen att skotta. Hela vår stora tomt. Ojoj  så jobbigt det är att vänta på att snön ska smälta så jag slipper skotta. Men nu sägs det att solen ska skina imorgon och då minsann, ska åtminstone ett eller två fönster bli rengjorda och få nya gardiner. Nya och nya, det var ganska mycket ljug, gardinerna är säkert tio år gamla men de är rena i alla fall. Jag tycker dessutom att de är snygga! Vi är två som tycker om dem, maken och jag, kanske tycker maken mest om att jag inte fyller alla  lådor med nya gardiner.

Ny dag och nya bekymmer.
Jo då SMHI;s prognos stämde utmärkt! Idag har lilla tanten klättrat och krupit och fått rena och fina fönster i köket. Bytt ut gamla krukväxter mot nya, de mörka vintergardinerna mot  vita och röda gardiner, nya  röda ytterkrukor som passade så bra till gardinerna,  med ljusa gröna bladväxter i. Kändes nytt och fräscht. Lilla farbrorn fick vara vakt så jag inte ramlade och  just därför ramlade jag inte, så efter ett tag avvek han för att såga lite ved till kakelugnen. Eftermiddagen ägnades åt att simma i kommunens fina simhall. Som vanligt befolkad med en massa ungdomar som skulle, tror jag, på nåt sätt bevisa för sin lärare att de inhämtat tillräckliga kunskaper i ämnet simning. Det var som vanligt ett förfärligt väsen men det går att stå ut med, värre är det när det dyker upp ett litet gäng med damer i övre medelåldern, som vill vara i bassängen för att plaska lite fint och prata strunt om alla andra. Det är inte särskilt snällt att kommentera vad människor har  på sig eller hur de ser ut. Inte särskilt högt men så pass tydligt att jag hörde i alla fall. Dessutom hade de inte koll på att det är högervarv som gäller utan simmade lite hit och lite dit, gjorde lite gymnastik vid bassängkanten och var allmänt i vägen. Ja, jag vet det är inte min egen bassäng. Men jag tycker att man ska visa att man vet vad hyfs och allmän ordning är. Rätta in sig i ledet helt enkelt. Vill man småprata och plaska får man vara i den lilla bassängen, basta. Vi var tre tanter i en enkel simbana. De fyras gäng hade  en dubbel bana  och ändå skulle de över i vår lilla simbana, vilket orsakade en viss turbulens.  Vi tre simmade högervarv och räknade för att veta när vår motionsrunda var klar och det gick hur bra som helst om man inte räknar alla de gånger vi fick väja för plask och lek gruppen. Allt har sin tid, vi blev klara och försvann och plask ankorna fick ha bassängen för sig själva.

Väl hemma igen bjöd lilla farbrorn på ny stekt abborre till middag och Trean i barnbarnsgänget som placerat sig vid datorn blev också inbjuden att äta.Slutet gott allting gott.

Det finns ett program........................

Det finns ett program........................

 på en av alla de kanaler som erbjuds på TV,  som heter någonting i stil med " Att söka sina rötter". Ibland tittar jag och förundras över hur många barn som letar efter sina föräldrar. Adoption var inte så vanligt på 40-talet när jag föddes men jag är ett av de barn som fick byta föräldrar bara tre veckor gammal. Jag har däremot aldrig varit på barnhem, utan de första tre veckorna i mitt liv bodde jag hos mina biologiska föräldrar och mina fyra syskon i en liten villa i Rosendal i  Lerum, som  ligger i närheten av Alingsås där jag 1945 föddes på förlossnings avdelningen i maj.

Varför blev jag då bortlämnad, för att efter ett år adopteras av mina nya föräldrar? Jag vet ganska mycket om varför, eftersom jag hade förmånen att ha två starka kvinnor som mammor. Det har gjort att jag alltid har vetat att jag hade en biologisk familj, som av olika skäl  inte ansåg sig kunna ta hand om mig, att jag har fått träffa mina biologiska föräldrar och syskon, Båda mammorna tyckte att det var det enda vettiga att göra, att låta mig veta och förstå varför det blev som det blev. Därmed inte sagt att det inte var svårt för båda dessa kvinnor ibland att vara så generösa att det blev en självklarhet att träffa båda två. Min mamma som jag växt upp tillsammans med, var så klart den självklara solen i mitt liv, det var hon som gav mig mat och kärlek tillsammans med min pappa under min barndom. Det var där jag hade mitt liv, lärde mig gå, prata, cykla, läsa, rita och sjunga. Men det var ju från mina biologiska föräldrar jag fick mina gener och arv. Jag kan inte skilja på vad som är arv och vad som är inlärning och miljö. Det känns ändå som att de här fyra människorna var ganska lika, skillnaden var att det ena paret inte kunde få egna barn och att de hade det gott ställt. Det andra paret kunde få hur många barn som helst men hade inte ekonomin att ta hand om alla de fick. När jag läser i gamla adoptionshandlingar från 1946, blir jag arg över ordvalet som  är  märkligt ,känns lite nedlåtande. Jag ska nu delge er ,lite meningar  helt lösryckta ur sitt sammanhang;

Utdrag ur domboken, hållen under lagtima hösttinget med häradsdomaren i Sunnerbo domsaga å tingsstället i Ljungby den 9 september 1946.
Undertecknade, äkta makar anhålla vördsamt om Häradsrättens tillstånd att få adoptera flickan Ketty Margareta osv. ( Då hade jag varit hos mina nya föräldrar i ett år, blivit döpt och fått mina namn.) Lite längre ner; Någon ersättning åt endera parten är icke ifrågasatt. (Idag kostar det en mindre förmögenhet att adoptera ett barn)
Det finns också ett utdrag ur protokoll fört vid sammanträde med Traryds barnavårdsnämnd 29/8 1946;
Härvarande barnavårdsnämnd vill göra det uttalandet att ovannämnda personer ( dvs mina adoptivföräldrar) är välkända, skötsamma och hemmet mycket gott.....
Barnavårdnämnden i Lerum har också uttalat sig;
Makarna ............   , är präktiga och ärliga. vadå präktiga? Skötsamma hade känts bättre. De har förut 4 barn i åldern 10, 9,5 och 2 år. Inom föräldrarnas släkt är intet patologiskt känt, vare sig tbc eller sinnesslöhet. Föräldrarna är arbetare med vanlig folkskola.  Arbetare med vanlig folkskola?? Vadå vanlig folkskola fanns det ovanlig också?  Mannen är eldare vid Lerums kemiska Tvätt och Färgeri med en lön av ca 4000 kr per år! (Jag kan förstå att 4000 kr per år inte var mycket att leva av för en familj på 6 personer). Som slutkläm kommer följande mening, Hustrun har hitintills varit betänksam beträffande den ifrågasatta adoptionen men har nu meddelat att hon önskar det. Jag känner sorgen hos min mamma som nu bestämt sig för att gå med på att adoptionen ska gå igenom och vinna laga kraft. Jag kan också känna glädjen hos min mamma som äntligen äntligen vet att hon får behålla mig!!
 Men hustrun har varit betänksam, tacka fanken för det. Vilken kvinna född av kvinna vill lämna bort sitt barn? Det fanns en påverkan från hennes make, min pappa, att det inte skulle gå att försörja ett barn till, det vet jag. Hur skulle hon kunna välja? Pest eller kolera? Riskera att pappa skulle  lämna henne med 5 barn , inget jobb , inget nätverk, inte som idag försörjningsstöd från myndigheterna? Eller säga ja till att lämna den sista flickungen??
Jag vet hur det gick till när hon tog sitt beslut. Ta fram näsduken för det är en sorglig historia. Mamma beslöt att åka ner till Vilshult där vi bodde , med tåget för att hämta hem sin tös och säga nej till adoptionen. Den minste lille sudden fick vara hos grannfrun, de två äldsta pojkarna fick gå till skolan som vanligt och klara sig utan mamma några dagar.Pappa fanns ju och lite potatis och korv kunde han säkert laga till.  Storasyster, fem år äldre än jag, fick följa med, vilken resa för en liten tösunge på 6 år ,att få vara ensam med sin mamma en hel dag och att få se så mycket på vägen mellan Lerum och Vilshult. Tågbyten måste ju bara de vara ett äventyr.  Men väl där möttes de av en liten ettåring som inte för sitt liv ville titta eller ännu mindre sitta i knäet på den för henne främmande tanten!! Efter en natt utan sömn. var mamma klar med sitt beslut! Jag är en vuxen människa  - en gång lämnade jag henne, hon var ledsen då också men nu  har hon det hur bra som helst. Jag kan aldrig ge henne en så bra ekonomisk start i livet och vem vet hur det blir när vi kommer hem? Nej jag åker hem igen men först ska jag prata med tösens mamma. Sagt och gjort när de bägge kvinnorna blev själva en stund bestämde de saker som bara de två vet något om. Ingen berättade, vare sig för mig eller någon annan,  men kort skickades och brev skrevs, vi mamma, pappa och lilla jag, åkte till Lerum för hälsa på några gånger under min barndom. Tåget gick ju från Vilshult på den tiden. Nu är det några som undrar hur jag vet allt det jag vet? Jo mina mammor berättade för mig när jag frågade och berättelserna stämmer väl överens. Tyvärr frågade jag inte tillräckligt men så är ju livet ibland. Min mamma var född 1914, hennes mamma dog när hon var liten och hon hamnade på barnhem och fosterhem, hon var 31 år när jag föddes och hade redan fyra barn. Hon hade inget nätverk, hennes svärmor var död och ingen mamma hade funnits.Så vem är jag att döma?
Min mamma som jag fick vara hos var född 1913 och önskade sig ett barn och det fick hon, hon var stark nog att berätta för mig och stark nog att vara vän med min mamma. Ja det är lite rörigt med alla mammor, men visst var min mamma stark som sa att jag skulle få stanna när hon kunde sagt NEJ!!
Många gånger har jag beundrat de här två kvinnorna som i den tid de levde,  gjorde något bra av det som kunde blivit dåligt för mig. De tänkte inte alls på sig själva utan allt gjordes för att jag skulle få det bra.  För min biologiska mamma blev aldrig livet riktigt bra mer, även om det kom ett barn till två år senare, då tror jag inte att pappa hade så mycket att säga till om . Lillasyster blev ett mycket älskat barn , men aldrig glömdes den flicka som inte fanns i syskonskaran. Jag däremot har aldrig haft problem med min adoption, däremot kan omgivningen bli lite konfunderad ibland. Dock inte min familj,  maken och  våra barn  har träffat min biologiska familj och det känns bra. Vi springer inte ner dörrarna för varandra men vi vet att vi finns. Gott nog.
Summan av kardemumman ,som lilla mamma brukade säga, är att det är ingen rättighet att bli förälder men det är varje förälders jäkla skyldighet att vara ärlig mot sina barn oavsett om de är adopterade eller framfödda under stor smärta till stor glädje. Kom aldrig till mig och säg att adoption är ett enkelt sätt att skaffa barn. Det är det inte ! Säg heller aldrig till mig att det inte är kvinnas rätt att bestämma om hon vill ha barn eller inte. Ibland är abort det bästa även om jag är tacksam för att abort inte var en möjlighet 1945.  Adoption eller abort, det gör lika ont vilket som.
Idag blir det inga bilder för det finna inga bilder som speglar det jag känner.

När livet tar en annan väg än jag tänkt......................

Ibland blir livet inte sig likt.

Snart, alldeles snart skulle han blivit  50 år. Han låg i barnvagn på vårt bröllop. Nu finns han inte mer i denna världen. Katastrof på många plan. Två tonårspojkar har mist sin pappa, en syster sin bror, en mamma sin son och många, många en väldigt god vän som nu känns oändligt saknad.
Det här händer varje dag varje timme ute i världen. I Syrien, i Ukraina, i Gaza, i Israel och på många fler ställen. Vi läser i tidningar, hör på radion och ser på TV. Bilder flimrar förbi och sen glöms det hela bort. När det nu har hänt i vår släkt blir jag så medveten om hur förfärligt det är att mista den man älskar, den man haft hela sitt liv. Det gör ont och tårar rinner - men - när eländet är som störst kommer oftast kraften. Jag skulle säga att Gud hör bön och att han alltid finns i min och alla andra människors absoluta närhet. Andra skulle kanske säga att kraften kommer från något annan håll. Kraft får alla var den än kommer ifrån . Vi lever alla vidare vi går  vidare och förhoppningsvis fortsättver vi leva för de levande  och minns de som finns på andra sidan. Väldigt nära men onåbara.
Imorgon är en annan dag och kanske lyser solen och jobbet ringer efter oss, eller barn  ropar på sin mamma och så går tiden, men inte läks såren, ärren finns och det blir lättare att leva men läker gör de aldrig. Olika stunder under ett dygn minns olika människor olika saker, roliga, tråkiga, bra och dåliga som den personen man saknar har gjort. Alltid finns de kvar i allas våra hjärtan och vi minns dem med glädje. Så går livet vidare.Nu ska jag gå vidare, in till sovrummet för att ta bort överkast och kuddar och filtar så att jag kan krypa ner i min egen säng och sova gott hela natten för att imorgon fortsätta med bloggen .

Idag blev en dag när Lilla Tanten fick ägna sig åt att betala räkningar, tänka sig att två gamlingar kan greja till så många fakturor. Som  gammal "mekonom" , som jobbat med ekonomi i hela mitt liv, var det ett svårt ögonblick när jag insåg att jag inte gjort Budget 2015 rätt. Usch och fy, nu blev det flera timmar framför datorn för att snygga till och rätta - men nu ska ni tro den är tjusig. Familjen som består av Lilla Tanten och Lilla farbrodern gör en liten vinst även detta året!!  Ja jag vet att det är lite knäppt att göra budget , middagslistor för 14 dagar och att alltid tvätta på samma dag i veckan. Men det är  inte det värsta jag håller på med. Jag gillar symmetri, har alltid gjort vilket innebär att man kan inte kasta ner bestick i besticklådan hur som helst, utan alla bestick har sin plats. På köksbordet MÅSTE det vara symmetri mellan ljusstakar, vaser, kryddställ och servetter. Även färgmässigt!!  För övrigt är allt i symmetrisk ordning  i detta hus så länge Lilla Farbrorn inte är ute och går i huset och ändrar på sakerna. Men då förstår ni kommer Lilla Tanten strax och ställer i ordning!!  Man kan få huvudvärk för mindre  än att allting står huller om buller!

 Eftermiddagen ägnades åt att simma i vår förnämliga simhall i Olofström. Trots att simhallen idag var invaderad av ett gäng niondeklassare var det relativt lugnt. Jag föredrar gossar som gapar med grova röster, före töser som gallskriker fram alla sina meddelande till kompisarna. Det skär i öronen. Sim/gymnastik läraren var en vältränad gosse både i kropp och röst. Han hade vunnit klassens respekt vilket innebar att alla gjorde som han sa. För övrigt  var vi samma gamla tanter som brukar simma på måndags eftermiddagarna. Alla simmar i lugn takt,  skvätter  och sprätter inte som de flesta äldre män gör när de rör sig i vattnet. Efter 1100 m var jag rejält trött och överlät bassängen till vem som ville ha den. I duschutrymmet hade det samlats en hel del små söta flickor , men måste de låta hela tiden? Röster i falsett som skriker budskap mellan duscharna utan den minsta hänsyn till den Lilla runda tantens öron. Jag kan inte undgå att höra men jag vill inte höra, om deras kärlekar och skolhelvetet och varför det inte finns några bra affärer i Olofström. Nu är det ju så att Lilla Tanten faktiskt är snabbare än ett tiotal tonårstjejer så jag gick långt innan de hade hunnit ut ur duscharna. Ute var det tyst och inte ens en bil hördes när jag kom ut, men nog sjutton hade de frisläppt Högavångsskolans elever, som gapandes och skrattandes på hög nivå mer eller mindre ramlade nerför trappan på väg till bussarna. Konstigt,  men alla verkade vara döva och blinda för hade inte Lilla Tanten, som ändå inte är så liten , gått åt sidan hade hon blivit nedsprungen. Lilla farbrodern satt i bilen och väntade och så var vi strax på väg hem, till Tulseboda och eftermiddagskaffet.