Men va nu är det fredag igen ?

Jodå,visst var det så. Torsdagkväll innebär fredagmorgon och bussresa till Karlskrona och hem igen. Det har vi gjort nu,lilla farbrorn och jag,i fyra veckor. Nu kan vi. Stiger ombord letar upp den plats som vi börjat kalla VÅR! Men ve och fasa idag satt där redan en liten tant. Jag tänker kalla henne tant, även om jag misstänker att hon inte alls vill bli kallad tant. Hur som helst, hon satt där och det var ju inte läge för att börja diskutera med henne om hon skulle vilja vara vänlig och byta plats eftersom vi ALLTID sitter just där. Tror inte lilla farbrorn och inte heller tanten gillat den diskussionen. Vi satte oss framför henne och det innebar att jag kunde lyssna till ett ganska intressant samtal via mobil. Ska inte återge det, inte lämpligt i denna blogg. Helt oförståeligt att en vuxen människa väljer att lägga ut hela sitt liv för allmän lyssning.

Nåväl , jag plockade upp min bok och lilla farbrorn lutade huvudet mot nackstödet och slumrade. Bussåkning är roligt, och ganska skönt. Man sitter bekvämt och behöver inte tänka på alla olika "högstafartskyltar", inte heller på att  kanske skulle man farten till 95 när det är 110. Eller att hålla undan så att andra kan köra om , utifall att de skulle vilja detta. Dessutom lär man sig hela tiden nya saker, som att alla ungdomar kastar sig ner i sätet och sätter hörlurar i öronen. En och annan farbror eller tant vill prata med sin reskamrat och det görs på högsta volym. Ibland sprider sig odörer i bussen, kan vara en liten baby men det kan också vara vem som helst som ätit ärtsoppa till frukost. Resenärer som absolut vill prata med mig,gör sig icke besvär jag vill inte prata på buss eller tåg om det inte är lilla farbrorn som påkallar min uppmärksamhet. Alla är inte snabba med att förstå att jag vill vara ifred, som när det för flera månader sen, på den tiden jag for ensam med buss för att hälsa på lilla farbrorn på sjukhuset,kom en liten söt tant och slog sig ner på platsen bredvid mig!
FAST DET FANNS MINST FEM ANDRA PLATSER ATT SITTA PÅ. Med en gång satte människan igång med att prata; Rysligt vad kallt det är började hon med för att sen fortsätta med
 med vad hon gjort i Ronneby och vad hon skulle göra när kom hem till Olofström. Inget hjälpte för att få tyst på henne, vare sig att läsa i en bok, försöka prata i mobil, eller att vända bort ansiktet ej heller för den delen mumlande ohörbara svar.
 Jag fick helt enkelt prata med henne, ska säga att det var skönt när bussen stannade i Olofström och hon vinkade glatt hej då till lilla mej. Jag vacklade ut ur bussen och in i min bil och njöt av tystnaden. Det var den gången, idag var det en behaglig resa och vi kom i tid till behandlingen och allt gick precis som vi tänkt. Innan vi foro över isen mot Kyrkhult sprang vi in på Willys och inhandlade 10 kg Västerås gurkor och alla tillbehör, för att imorgon lägga in gurkor. Detta har blivit en tradition att skura ,skiva och lägga gurkor i burkar för att ha hela vintern. Vilket fröjd att se när det hela är klart. Äntligen hemma igen vilade lilla farbrorn och lilla tanten, jo hon kände att lite luft i lockarna var
välbehövligt. På med träningskläder och cykelhjälm och i cykelkorgen vattenflaska, regnjacka och mobil
Mot nya mål är det inte så det heter? Målet var inte så unikt idag,det var samma runda som alltid. Mot Hovmansbygd, vika av till höger vid korgmakaren´s och sen en härlig guppig, krokig och backig grusväg. Ljudet av grusen som sprutar under däcken ger mig sommar känsla. Numera släpper jag inte styret i nerförsbackar, jag bromsar och håller stadigt i styret. Till mina barns glädje. Det ligger små hus längs vägen, de flesta är nog sommarbostäder men ett och annat har bofasta året runt. Nu går det ju inte att cykla på grusvägar ända hem hur gärna jag än vill, det fick bli höger igen och asfalt. Jag klev inte av cykeln en enda gång förrän jag parkerade den i garaget. Känner mig nu lugn och lite hungrig , ska se vad kylskåpet kan bjuda på. Rostbiff, sill, ägg, ost finns där nog och gott bröd från Hälleviks rökeri. Ja inte vet jag om Hälleviks rökeri bakat det, men det såldes där och gott är det. Till detta ska jag ha kaffe det har varit alldeles för lite kaffe idag, huvudvärken känns nära. Ha en bra kväll, morgonen eller vad det nu är när ni läser detta lilla epos alla mina vänner därute.

Måndag börjar veckan....

Måndagar är normalt arbetsdagar, om det inte är semestertid, för de allra flesta människor. Naturligtvis finns det människor som jobbar på schema, jobbar helger och kvällar och då kan just en måndag vara en ledig dag. Måndag är för mig,  som är pensionerad,  vilken dag som helst i veckan. Ingen klocka som ringer,  frukost som får ta så lång tid, som det behövs. Morgontidningen läses, diverse artiklar diskuteras över frukostbordet. Korsordet löses och sudokoun blir för det mesta olöst. Dock varje morgon provar jag och det händer att jag löser det lätta. Efter frukosten är det dags att bädda, diska och planera resten av dagen.
Idag var det måndag, den sista i månaden, och räkningar kommer det varje månad och betalas skall de. Nu för tiden tar det lite längre tid, kommer inte alltid ihåg hur jag ska göra , men idag gick det som en dans. När jag var klar var det dags att reda till lite lunch för mig och maken. Inga märkvärdigheter, stekt nypotatis( från egen odling) med falukorv och stekt ägg. En god sallad med röda bönor, gurka, sallad och annanas skuren i bitar till blev pricken över i. Därefter kände vi, maken och jag , oss stärkta till att ta itu med dagen arbetsuppgift. Rengöring och avfrostning av frysen. Inget lätt arbete, att plocka ur allt från frysen i köket , ner i kassar som bärs ut till "andrafrysen" i garaget. Maken hackade is och  tinade med en maskin,som jag skulle kalla hårtork fast man använder den  till att ta bort färg med. Jag torkade och torkade och plockade isbitar som for runt ikring honom. När isen äntligen var borta var det jag som fick torka av lådor , hyllor och golv och sen sätta alla saker på plats igen. Rent och snyggt och nu var det bara att invänta att frysen kom upp i temperatur eller kanske heter det ner?
Medan jag återgick till att hänga tvätt vilade maken en stund. Nu var det dags att bära tillbaka alla frysvarorna från garaget, det tog också sin tid. Allt skulle på plats, sorterat i kött, fisk, bröd, grönsaker, frukt och glass. Nu smakade kaffe och smörgås hur gott som helst och sen var det dags för den dagliga promenaden. I lite regntungt väder, inte kallt men vått, gick vi, jag och bästa grannen en 45 minuters promenad längs sjön, mellan granar och grästuvor. Luften kändes så ren och tiden gick så fort,medan vi gick och pratade och gick och pratade. Längtan till att få bada övermannade mig när vi gick förbi sjön men det var långt hem till baddräkt och att bli nudist har jag aldrig vare sig tänkt eller velat. Mera raska steg och mera prat och helt plötsligt var vi hemma igen. Ja precis så kan en helt vanlig måndag se ut i juli när regntunga skyar hänger över Tulseboda.

När har det värsta som kan hända hänt?

Det slog mig här om dagen att ofta har jag sagt ; Detta är det värsta som hänt mig!

Egentligen är det ju så, att just de orden kommer att kunna sägas flera gånger under ett helt liv och varje gång är just den händelsen, den värsta som hänt.
Jag har precis som alla andra flera "värsta händelser" under mitt  liv och en del vill jag delge er, som läser detta,  just nu.
Jag började i skolan i Vilshult 1952, det var en rolig dag, många klasskamrater och så detta att varje dag få lära sig nya saker. Läsa kunde jag, men vi fick skriva bokstäver i en bok och samtidigt klippa ut bilder och klistra in, t.ex A, a på halva sidan och nedanför klistra saker som börjar på just A. Vad jag älskade den boken. Räkning var också roligt, att lära sig addera, subtrahera, multiplicera och dividera. Ställa upp talen och skriva  fina siffror i långa rader  och fina bokstäver som blev till  ord naturligtvis.  Ett stort R i kanten talade om att jag gjort rätt. Varje dag efter skolan sprang jag upp till farmor som bodde  på vår övervåning och visade och berättade. Hon hade alltid tid att lyssna och berömma. Men ve och fasa en dag i oktober dog min farmor. Jag begrep inget, varför min snälla farmor? Det var det absolut värsta jag varit med om, just då när jag var sju år. Än idag kan jag tänka och komma ihåg min älskade farmor. Hon som fött och fostrat elva egna barn och dessutom tagit hand om två fosterbarn. Utan alla moderna bekvämligheter. Hon betyder mycket för mig än idag.
Det tog ett tag i livet, innan nästa "värsta händelse" kom, jag hade hunnit gifta mig och få tre barn när min biologiska storasyster dog endast 40 år gammal. Hon hade dessutom en son som fyllde  4 år precis en vecka efter att hans mamma dött. Fruktansvärt orättvist och hemskt tyckte jag då. Det tog många år att lägga den händelsen bakom mig.
En höstdag flera år senare,  blev min svärmor sjuk och en vecka senare fanns hon inte längre. Min första vaknatt tillsammans med en svägerska, det var en värsta händelse det också. Barnens farmor och en riktig kvinna att hålla i handen när åskan går, nu skulle jag aldrig mer kunna fråga henne till råds.
Nu ramlade åren på, jag hann nästan fylla 50 år och uppleva ett bankrån och inse att världen inte alltid är så lätt att leva i, innan nästa "Värsta händelse" kom. Min egen pappa gick och dog i akut hjärtinfarkt, bara så där. En regnig och iskall novemberdag 1994 slutade hans hjärta att slå. Det kändes som om hela världen stod stilla en lång stund, innan jag äntligen begrep att han inte skulle överleva. Kära mamma var sjuk och att bo ensam i huset i Kullan var inte att tänka på. Då tyckte jag verkligen att livet var hårt. Hårdare skulle det bli,
1995 innebar att jag förlorade moster Britta, min svägerska Kerstin och även min svärdotters mamma, som faktiskt var yngre än jag.  Begravning och begravning hela tiden. Utan den glada händelse som 1995 började med hade det varit svårare att tas med eländet,  jag blev farmor för första gången, en liten kille så helt underbar. Det uppvägde lite av det hemska.
Sen  kom 1996 och då gick min mamma bort, nu hade jag ,om inte vant mig, så i alla fall lärt mig att livet går vidare, hur ledsen man än är.1999 kom nästa smäll svärfar gick bort efter en veckas sjukdom, visserligen gammal men en länk till en svunnen tid var borta.  Sen kom några år som mest bara sprang förbi, barnen var vuxna och familjen utökades med fler barnbarn, vi jobbade och stod i och ingen tänkte tanken att vi inte skulle vara friska. En dag fick maken ont i bröstet det visade sig vara en hjärtinfarkt. Det var också en värsta händelse som faktiskt  vändes till något bra och  livet gick vidare,vi fick fler barnbarn och  både han och jag blev pensionärer. Vi hade några roliga år med dans i glada vänners lag och många trevliga tillställningar här hemma.
Nu hände det värsta som kunde hända, trodde jag. Jag fick bröstcancer!!  Duktiga kirurger och sjuksköterskor tog hand om mig och det gick också bra, vi fortsatte det goda livet av bara farten.Men himlen var mörk i kanterna och tillslut tog mörkret överhand och maken blev bypass opererad. En riktig värsta händelse, hur många är jag uppe i nu? Sju, åtta jag vet inte.  I alla fall, min käre make klarade även detta, han kom tillbaka och det blev många valser, foxtrot och bugg innan nästa smäll.
Bukspottkörtelcancer. Nu kan det inte bli värre, eller? Vi kämpar och slåss mot en tumör som gör precis som den vill. Visst kan det bli värre, det kan det alltid, har livet lärt mig, samtidigt har livet också lärt mig (egentligen är det nog min kära farmors förtjänst när jag tänker efter) att Gud finns. Han hör mina böner, han gör inte alltid som jag vill , men han gör alltid det som är bäst för människan. Att det sen är ett litet helsike att förstå hans vilja det kan jag hålla med om. För mig är dock min tro som jag fick som gåva av farmor det bästa och tryggaste jag har. Vad vill jag ha sagt med detta epos, jo det är nog inte meningen att människan ska vara lycklig hela tiden , livet vore ju rätt tråkigt och meningslöst om alla vore lyckliga hela tiden. Livet är ju glädje och sorg, lycka och förtvivlan, hopplösheten som viker sig för framtidstron och så förstås kärleken som är störst av allt. Det gäller att ta vara på de bra dagarna och hitta ljuspunkter i en stundom mörk vardag.
Nu går tiden vidare och jag med den och imorgon är en annan dag.

Onsdag inte söndag.......

Vaknar runt 07.00 alldeles av mig själv. Ingen klocka som tjuter, ingen make som har ont. Allt är stilla och lugnt, från det öppna fönstret kommer en sval vind il och fågelsång. Skolbussen går inte över sommaren och de flesta har semester och kör inte iväg till jobbet i tidig morgon. Himlen är blå och solen syns mellan de vita molntussarna. Det är sommar.

Semester har vi året runt, så det är absolut precis som vanligt förutom att maken faktiskt är allvarligt sjuk.Vilket inte märks när dagen är snäll mot honom mer än att han är tröttare än normalt. Hur som helst, frukost ska vi ha alla dagar därför går jag ner i köket medan maken ligger kvar en stund och "viler sig".När kaffedoften sprider sig uppför trappan kommer han ner till mig och vi sätter oss till ett dukat bord. Det är inte hotellfrukost precis, men vi har vad vi behöver. Kaffe, Valjegrova, smör, baconost och skinka till maken och kaffe och kefir med musli, katrinplommon och päron till mig.
Vi tar varsin del av BLT, maken vill ha sporten och jag vill ha den delen där det står vad som hänt i lilla Blekinge sedan igår. Det tar sin tid, nu när vi är pensionärer, att läsa tidningen och äta frukost samtidigt,  men så småningom är vi klara med både BLT och frukosten.  Det är då just då som jag får för mig att det är söndag. Jag röjer av köksbordet och bäddar sängar och tänker mig att gå till högmässan, när jag kommer ihåg att det är ju onsdag och inte söndag. Ja men då så, ner i tvätt stugan och sätta igång tvättmaskinen, ta en tur på motionsslingan och sen laga middag.
När jag kommer ut iförd mina nyinköpta träningskläder i svart o rosa, ser det ut att bli regn. Rycker till mig regncapen från Liseberg och går iväg. Får en ide att jag ska prova att springa, det är väldigt längesedan jag sprang. Tittar mig omkring, ingen framför eller bakom mig som kan fara illa, när jorden börjar skaka av mina tunga springsteg. Sätter fart och tar sikte på ett träd , dit ska jag springa. Men aj då , där går det en liten "gube" och slår kanterna . Bromsar in och försöker anpassa andningen, så att han inte ska förstå att den vansinniga gamla tanten sprang , inte fort men hon sprang. Vi hälsar vänligt och jag går i rask takt tills jag inte ser honom längre, då far jag åstad igen. Nu springer jag ända fram till backen som , enligt min mening, går rakt upp i nittio graders vinkel, bromsen går in och jag flåsar mig uppför backen och just där möter jag naturligtvis en ung lady som springer som en gasell. Innan jag hinner starta nästa springande kommer det en kille , hans stil är mer en noshörnings än en gasell, men fort går det. Jag väntar lite tills jag är säker på att nu är här ingen människa inom synhåll och så bär det av igen. Ända fram till det blir en slalombacke nerför! Då inser jag att nu ska jag inte springa det kommer bara att resultera i brutna lårbenshalsar och sönderslagna glasögon! Resten av vägen blir det en lugn tant promenad men det är inte utan att jag är lite stolt över att jag påbörjat en springkarriär vid min höga ålder.

Nu var tanten taggad så eftermiddagen användes till att krypa in under buskar och luka ogräs och kantklippa med en liten kantskärare, eftersom den dumma trimmern hade slut på tråd. Blev riktigt fint minsann, nu återstod att tömma skottkärran, modell äldre, tung redan när den är tom. Jag knuffade den framåt och uppåt och in i kirskålsdjungeln för att sen med stor möda vända den j-la kärran så den blev tömd. Nu återstod bara att baklänges ta sig ut ur djungeln utan att ramla och få kärran över sig.Se det gick riktig bra. Egentligen skulle tanten nu cyklat i flygande fläng till sjön och hoppat i det iskalla vattnet och simmat över till klappbryggan..... MEN det hade tanten inte lust med idag. Det blev en varm dusch istället och lite rena kläder  nu ska kvällen avslutats med att läsa ett par kapitel ur Flickorna i Kabul, och sen titta på Barnmorskorna i East End, samt äta ny upptagna morötter från Lönnemåla.

Ny vecka med nya glädjor och sorger.

Redan vecka 28, mer än halva året har redan gått.  Ute blåser det en stilla sommarvind, ja knappast mer än en liten puts. Björkarna utanför fönstret rör sig sakta i mak. Regnet hänger liksom kvar i luften vill inte riktigt bli droppar. Himlen är inte blå utan skymd av ljusgrå moln som rör sig lätt i rymden.

Så mycket har hänt sen i maj när jag planerade mitt kaffekalas. Maken är sjuk, Lady Di har sprungit över till sin hundhimmel och morbror Göran finns inte heller längre. Han har funnits sen jag var liten, Jag minns honom för att han älskade musik, broderier och dans. Han förde mig in i Louis Armstrongs och jazzens värld. Han seglade på de sju haven med Älvsnabben och köpte en docka till sin systerdotter som kunde GÅ och säga : Mama!! Jag har hittat brev som han skrev till min mamma och det sparar jag som ett minne av de båda syskonen. Han gifte sig med sin älskade Britta som han miste för ganska många år sedan. De två var gästvänliga och glada både mot mig och min familj men gjorde också en insats som är värd att tacka för , när mina föräldrar blev gamla och trötta. Må Göran ha hittat sin Britta nu och fått frid i sitt hjärta.
Lilla tanten började dagen med att gå motionsslingan i den argaste fart som hon kunde prestera. Inte precis sprinterfart men fort nog för att bli genomsvett och dra till sig en envis fluga, som irriterade ganska länge, trots ett hotfullt roterande med stavarna. Pausade med att prata med två helt underbara damer "något " äldre" än Lilla tanten. Sen blev det racerfart hem och byten till baddräkt. Cykeltur till Södersjön, där jag var i princip ensam, vatten var precis iskallt men jag simmade nog ca 10 meter.Sval o skön i flera timmar, så lätt är det för tanter att hyfsa till sig. När badkläder bytts mot mera ordinära tantkläder blev det en tur med  bästaste Gunda till Olofström för en omläggning av  hennes finger som fått sig en ordentlig smäll. Vi han både lägga om fingret, dricka kaffe på Renates och handla på Willys.Inget kul med fingret men vi hade en trevlig stund tillsammans.
Här hemma händer det inte så mycket, maken har haft en jobbig natt och förmiddag , men verkar må bättre nu. Igår hade vi besök av fyran och femman i barnbarnsskaran och deras mamma. Det blev bad i Södersjön och lek i lekstugan och lite umgänge med morfar och mormor. Innan dagen var slut kom även trean och hennes föräldrar för en liten pratstund efter uträttat verk i Lönnemåla. Nu ska lilla tanten gå ner för trappan utan att ramla och laga till en god middag åt lilla farbrorn som "viler sig" i bästa fåtöljen. Ja det blir inte mer än så , inte nu i alla fall.

En gammal ramsa från min skoltid på 50-talet i Vilshult.

Januari börjar året, 

februari kommer sen,

mars april har blom i håret,

maj och juni blommar mest,

juli, augusti och september

härlig sommar är det då. 

Men oktober och november

och december är så grå.

En gammal ramsa från min skoltid på 50-talet i Vilshult. Det är många år som gått sen den tiden med knästrumpor och sommarben. Idag är det inte sommar fast det är juli, regnet öser ner och himlen är grå. Jag har inte knästrumpor,benen  är inte somrigt bruna och lite sönderslagna av alla klättringar i träden och på stenarna i mitt älskade Kullan eller Stenstorp 1 som det hette på den tiden. 

Nej, idag var det regnjacka och keps som gällde när skogspromenaden skulle företas. Visserligen var det slipprigt och halt på den lilla stigen genom skogen mellan gräs och sly, men ramlade gjorde jag inte, ganska stadig och med stavar tar jag mig fram i en lagom hastighet numera. Inte flänger jag på cykel och står upp och trampar eller sitter ner och släpper styret nerför backarna heller. Då får man inga bruna ben och sönderslagna knä heller. Däremot, när jag äntligen efter  fyrtiofem minuter i spåret, kom fram till byn igen , for det ut en cyklist bakom mig , i en rasande fart . Jag hade regnhuvan uppe och hade inte alls hört att det fanns en cyklist bakom mig, som ville fram. Naturligtvis var det omöjligt för honom, för det var en han, iförd hjälm och nån form av elastisk dräkt med korta ben, som satt som ett dåligt korvskinn på den "lelle karen" , att göra en omkörning av en tant med stavar i lagom gångtakt. Stigen är smal och full av rötter och stenar, det finns liksom inte asfalterade vägar i skogen. Okey det kunde han ju inte veta , eller? 

Här i lilla Tulseboda råder frid och fröjd eller nästa fröjd i alla fall. Maken har fått sin första cytostatika behandling och det har gått, om inte bra så helt acceptabelt. Vi ägnar dagarna åt att se till att medicinering blir bra, äta god mat, plocka sniglar och ha ihjäl dem, rensa trädgårdslanden från ogräs, som växer och frodas i detta väder, dricka kaffe för det mesta utomhus om det inte ösregnar, och jag tar mig ett dopp i Södersjön då och då. Denna veckan har vår tredje barnbarn förgyllt våra liv i dagarna tre. Trean och jag har cyklat, lukat land, badat, promenerat och kollat på film. Maken har för det mesta vilat sig i fåtöljen eller i dagbädden. De bästa dagarna har han gått sin lilla runda men utan Lady Di. Hon blev sjuk, rejält sjuk och fick vandra vidare till " Djurhimlen", där hon säkert träffade en massa kompisar. Väldigt konstigt att inte ha en liten vovve att gå ut med men i vår värld håller vi inte på att mediciner en gammal vovve, hon hade gjort sitt och gett oss så mycket glädje, så att få somna in stilla med sin bästa husse hos sig var det absolut bästa för henne. Hon hade nämligen två hussar , maken och så den allra bäste store storebror. Jag var mera ett surrogat för dem när de inte kunde ta hand om henne.  Själv fick jag ur mig så mycket tårar den dagen att jag vill tro att de är slut. 

För att återgå till maken, nu har vi passerat Familjeläkarna, Akuten i Karlshamn, avd 49  o avd 48 i Karlskrona för att hamna på onkologen i Karlskrona och där kommer vi, eller rättare sagt maken att vara en gång i veckan i 3 månader från nu. Jag är för det mesta med, som sekreterare, pådrivare och trösterska. Vi har på vägen mött fantastiska läkare och sjuksköterskor , konstaterat att de som borde ha mest betalt för det arbete de utför alltid får minst. Bäst betalt verkar folkvalda politiker ha alla gånger. Pengar finns det säkert men inte till fler läkare och sjuksköterskor. Jag vet att jag låter sur, men visst är det landstingets största uppgift att ge sina skattebetalare en god vård? 

Vi har också sett att det finns en oändlighet av sjuka människor. I alla åldrar. Vi har också blivit imponerade av vad sjukvården kan idag och vilket samarbete som finns mellan olika sjukhus. 

Semester har vi inte nu för tiden men vi hade tänkt att åka till Gotland i år. Eftersom vi  2015 firar guldbröllop  och vår kärlek, om inte började så i alla fall satte fart på Gotland. Vi får fira 51 årsdagen där istället. Bröllopsdagen kommer vi att vara  på onkologen i Karlskrona, minsann inte många som får fira en högtidsdag där inte. Bröllopsmiddag på sjukhusets restaurang innan vi åker hem den dagen. Jajamän. Mer om hur det var med Gotland och Röshult och vår kärlek en annan gång. 

Midsommar, årets längsta dag och ljusaste natt...

En oförglömlig midsommar blir det i år, sjukdom har nästlats sig in i familjen. Inget är som vanligt.

Inte orkade eller för den delen ville vi plocka blommor och klä en midsommarstång, som vi gjort nu i många många år. Regnet vräkte ner för en stund sedan, jag hann precis hem från min motionsrunda. Hade plockat med mig lite ängsblommor för att göra en bukett till mina föräldrars grav, i ösregn plockade jag till några trädgårdsblommor, blev en fin bukett. När regnet lugnat sig lite gick jag till kyrkogården , där var så fint, tyst och stilla. Lätt att samla tankarna och bara vara. Låta händerna jobba och göra fint på graven och sen stilla vandra vidare i tystnaden. De flesta gravar var smyckade med midsommarblomster och gräset var grönt, grönt så det nästan gjorde ont i ögonen. Duktiga kyrkogårdsarbetare och vaktmästare hade gjort sitt innan de gick till helg. Jag kände mig plötsligt lite lättare om hjärtat och tillfreds med tillvaron. På hemvägen blev det en pratstund med en dam i min ålder, om sjukdom och smärta och många glädjor på äldre dar. 

Maken var på bra humör , ingen smärta i närheten och vi åt lunch i harmoni och glädje. Det fanns torr tvätt att stryka och mangla och det är en favoritsysselsättning för mig. Händer som jobbar och tanken kan löpa fritt. Inga tårar i sikte och ingen större sorg just nu. Maken tog middagslur i favoritfåtöljen, vilket är behövligt eftersom vi ska strutta över vägen till vårt traditionella midsommarfirande sedan 1978. 

Folk har kommit och gått sedan 1978 och fram  tills idag, barn har flyttat hemifrån och någon blev sjuk, några har avlidit  , så nu är vi fem personer kvar, själva firandet  flyttar runt , men i år är det Kyrkhult som gäller. Nu ska jag invertera garderoben efter lämplig klädsel. Den ska vara snygg och varm. Trevlig midsommar till er som läser detta.