Ytterligare en eller två tantfunderingar.

Hur kan det komma sig att det mera sällan nu för tiden skrivs med stora rubriker när det hänt något roligt eller bra? Däremot varje dag fylls tidningar, radio och TV av hemska händelser, eller tråkiga händelser, död och elände.
I vårt lilla län debatterar landstings fullmäktiges ledamöter den eviga frågan om ett nytt sjukhus, två gamla sjukhus eller ett gammalt sjukhus. Alla har sina fantastiska uträkningar på hur största och bästa vinsten ska åstadkommas. Varenda liten politiker i länet vägrar se helheten, mera fördelen för den egna lilla sfären. Om det nu är så att det blir allvar av region Skåne-Blekinge, så finns det ju gott om sjukhus i den nya regionen, UTAN  att vi ska lägga många miljarder på att bygga ett nytt sjukhus i Blekinge. Följdfråga på detta, hur kan det bli en vinst att bygga nytt, om det inte går att avyttra de två nu fungerande sjukhusen? Vem vill köpa två gamla uttjänta sjukhus, för det måste de ju vara, eftersom de inte går att använda mer, eller tänker Lilla tanten fel nu ?  Vore det inte bättre att försöka hitta källan till den dåliga ekonomin i den nu rådande situationen?  Dålig arbetstider? Dåliga löner? Inga möjligheter till att vara sjukledig, hemma med sjuka barn, semester eller utbildning? Stafettläkare, stafettsköterskor? Brist på läkarsekreterare och duktiga och kunniga städpersonal? Om var och en gör det de är bra på blir nog kostnaderna därefter. Dessutom varför en mängd politiker i fullmäktige som kostar arvoden? En liten men bra styrelse som valts efter kompetens och inte efter parti tillhörighet vore kanske en bra idé. Eller varför inte statliga sjukhus? Då kanske skulle det kunna bli en styrelse som verkligen ser vad som är bra för hela denna regionen och inte bara se sitt eget intresse i saken. Ja,  ja  Lilla tantens tyckande kanske inte är så väl genomtänkta heller när allt kommer omkring men nu fick hon  detta sagt.

Idag var det faktiskt flera lite småtrevliga reportage i BLT, som är Lilla tantens husorgan sen många år tillbaka. Dels ett reportage om en liten butik i Näsum, som sålde kläder och garner. Trevlig bild på ägarinnan och sortimentet också. Inte helt fel. Dit ska Lilla tanten en dag, nån gång, när tillfälle ges. Ett annat reportage om handarbetetes värde , läste jag också.Barn och ungdomar fick bättre resultat i skolan med textil lektionernas hjälp. Det krävdes, det har Lilla tanten vetat länge men ändå, att man såg till varje barn och lät dem ta hem sina tillverkade alster  och använda dem direkt. Alla barn gillar att tillverka saker som går att använda. På Lilla tantens tid hette det sy slöjd och det var inget kul. Först sydde vi en nåldyna, som jag har kvar än, den är faktiskt riktig fin för att vara gjord av Lilla tanten i åttaårsåldern. Sen blev det en slöjdpåse, en liten väska att förvara nålar i  men sen började eländet när Lilla tanten skulle lära sig sticka. Det var helt omöjligt att förstå, att inga maskor skulle dras åt så att det inte gick att flytta stickan! Tårar, svett och en och annan svordom när ingen hörde över den förfärliga "hosan" som aldrig blev färdig. Men sextiofem år senare är Lilla tanten en fena på att sticka sockar och roligt är det!! Nu till detta att barn inte rör på sig tillräckligt  ej heller  gillar gymnastik eller idrott!!  Nähä, men på Lilla tantens tid(nu igen) var det ingen som frågade, vad man tyckte. En timme i veckan tror jag att vi hade gymnastik i skolan i Vilshult. Ingen gymnastiksal, inga duschar, inga omklädningsrum. Flickorna bytte om i en liten skrubb utan lyse!!  En flicka stod utanför för att förhindra att de hemska "herana", ryckte upp dörren och fick se ett livstycke i grå bomull och hopplösa hosa som fästes med hosebaunn. Flickorna hade blå korta bomullsbyxor , en tröja oftast den som man redan hade på sig innan man började klä om och vita sockar. Pojkarna bytte, som jag minns det, inte kläder överhuvud taget. Sen sattes skolbänkarna åt sidan och vår eminente lärare hade exercis med oss i kostym och slips. Sommartid var vi ute och spelade brännboll eller gick till sjön och badade bland ankskit och dy. Vintertid åkte vi skidor, kälke och sparkstötting nerför Mariannebacken. Alltså inne gymnastik endast när det regnade eller blåste full storm. Lilla tanten och hennes kompisar fick gå eller cykla till skolan , de flesta föräldrarna hade ingen bil och även om de hade en bil, skulle inte tanken slagit dem att ungarna skulle ha skjuts till skolan. Dessutom klättrade vi i träd och på stenar, ramlade och slog oss men det gick ju över till vi skulle gifta oss , som Lilla tanten mamma alltid sa. Vi bodde inte heller nästgårds med bästa lekkompisen , cykel var ett bra färdmedel och användes varje dag. Vi fick väldigt mycket motion av att bara leka och ha skoj.

Oj så bra det här gick att beklaga sig över dagens unga. Det var inte Lilla tantens mening, ungarna är det inget fel på. Föräldrarna gör så de kan och lärarna gör också ett gott jobb. Vilkens är då felet? Jo Tiden!  Den moderna tiden som gör att ingen har tid och alla måste så mycket och alla dessa bilar, nätet, smartphone och så naturligtvis att barn tillåts ha en åsikt. Genomtänkt var det inte att skriva så här men kanske en tankeställare trots allt ?????

När man inte vet hur man har det, hur ska man då veta hur man ska ta det ?

Solen skiner mest varenda dag och rimligen borde humöret vara på topp. Det är det dock inte! Varför kan man ju fråga sig? Jo, livet för en liten tant är inte alltid så lätt, det kvittar om solen skiner eller regnet öser ner. Det är ju inte hur man har det, utan hur man tar det, sägs det. Lilla tanten har insett att det är så det är, och det hjälpte inte ett dugg att inse att det är så det är. Hon är inte glad ändå.
Nu är det ju så att veckan har sju dagar och idag är det söndag. Eftersom lilla tanten kan sova till elva varje dag om hon vill så stiger hon ur sängen om söndagen,  när medicinklockan ringer klockan 06.00. Söndagar startar med medicindelning, i två dosetter en  till lilla farbror´n och en till lilla tanten. Ättepau blir det te o sätta  pau kaffepannan och duka fram frukost med allt vad där tillhör. Ja sen måtte ju lilla tanten bädda sängarna och släta till överkastet och lägga  på finaste kuddarna som lilla tantens mamma broderat. Sen äntligen, var det dags att putsa upp lilla tanten, så att hon såg fräsch o fin när hon skulle till högmässan. Kollade av termometern innan hon gick ut, + 16 grader  i mars. Inte dåligt alls. Det kändes bra att i sakta mak ta sig fram på bygatan till kyrkan och hälsa till höger och vänster,  på alla hon känner efter snart femtio år som Kyrkhultsbo. Det är speciellt att sätta sig ner i kyrkbänken och i stillsam ro bara få vara. Psalmer och predikan gör också gott i ett gammalt tanthjärta och tjörkkaffet ättepau är som balsam för själen. Trevlig småprat med andra små tanter och farbröder och sen en lika stillsam promenad hem. Ni får ursäkta dialektspråket, men ibland det känns bara sau rälians gött att fau va som en ä, när en inte ble som en skulle.

När lilla farbror´n och lilla tanten ätit lunch, som idag var kalvkyckling, efter mormor Almas recept, var det så äntligen dax för veckans långpromenad. Lite trist att gå själv, men skam den som ger sig. Idag blev det Södersjö rundan. Den börjar vid Södersjön, med en promenad på motionsslingan en liten bit längs sjön. Mitt i första uppförsbacken bär det av till vänster genom en bokskog, över ängar mellan sjön och ett vackert bostadshus. Den lilla stigen är blöt och dyig och lite slirigt är det för tantbenen. Men med stavar som broms går det mesta. När stigen svänger till vänster, bär det av rakt in i granskogen , med sjön till vänster hela tiden. Stopp blev det, en stor gran hade landat rakt över stigen - MEN - tanten hade stavar. Med sin korta taxben hävde hon sig upp  på stammen, satte stavarna i maken och hoppade ner!!  Jodå så brukar Lilla tanten göra, åtminstone när ingen ser henne. Sen var det en fin stig genom granskogen över en grusplätt och en sväng vänster igen. Lite tätare med sly, smågran och buskar men så öppnar det sig  och snart var hon framme vid den lilla bäcken som rinner mellan två sjöar. Där hade det minsann blivit en ny fin bro med räcke. Sådant maner tackar Lilla tanten för. Problemen hopade sig, nedfallna träd, blött o sumpigt på stigen - men - om man som Lilla tanten är en rasker liden mänska , så hoppar man över sten och stock och vips var hon ute på Isabacken. Denna underbara plats, som trots att marken var lite frusen och hård , gav ifrån sig dofter av ängen och kommande blommor , dessutom strålade solen  från klarblå himmel. Ett skimmer av lycka spred sig hos lilla tanten. Nästa anhalt var badplatsen som dagen till ära hade fått besök av tre gentlemän från Eritrea. Lilla tanten kunde inte låta bli att prata en stund med grabbarna, som var så glada för att solen sken och att de hade fått låna två riktiga skräphögar till cyklar för att kunna ta sig från Galaxen i Slagesnäs till just Södersjön.
Allt detta sammantaget som hänt idag gör ju att även en Liten tant blir glad i sinn. Än bättre att få besök av äldsta sonen och hans söta fru som just kommit hem från Italien, tror jag att det var.
Det här blir svårt att avsluta, det får hej och tack för idag.

Heja Olofström.........

Oj vad bra att vi har en simhall i Olofström. Det är också många som badar, leker och simmar där varje dag. Idag var det simskola för äldre elever typ gymnasiet. Både flickor och pojkar. Livräddning stod på programmet. Jag simmade mina 1000 m och sen gick jag ner för att duscha och byta om, kallt att åka hem i baddräkt idag, nejdå bli inte rädda nu, jag brukar byta om till heltäckande kläder innan jag lämnar hallen. I alla fall, när jag kom ner var det tre stycken flicksnärtor som viftade ikring bland duscharna och snattrade som bare den, inget konstigt med det om det inte varit för att det fanns ytterligare en flicka i duschhallen - men - hon fick inte vara med. De tre musketörerna bevärdigade henne inte med en blick, hon fanns inte. Hon såg rar och go ut men passade väl inte in i de gladas gäng. Likadant när jag kom upp i entrén , hon står själv och de andra tre far runt och pratar och skrattar. Jag far illa när det är så tydligt att man utelämnar en person. Inne i badhallen med simläraren fick hon vara med men inte sen. Jag blir ledsen.

Nästa upplevelse var biblioteket, det är också en fin inrättning vi har den ska vi vara stolta över i kommunen. Alltid lika goa och trevliga människor som hjälper en Liten tant tillrätta. Det blev tre böcker idag, Pojken med pilbågen av Sven Wollter, Krigsdagbok av Astrid Lindgren och Där vägarna möts av Tommi Kinnunen. Träffade på en gammal bekant från min ungdom , blev lite tantprat om livet , kärleken och döden. Hon är lika söt som alltid men Lilla tanten är minsann inte så rälig hon heller, så det så!

En annan upplevelse var söndagens gudstjänst. Det var familjegudstjänst och det var verkligen många barnfamiljer i kyrkan. Hela första kvarteret var fullt, Eftisgruppen sjöng så fina sånger och vår komminister Martin pratade med barnen om Jungfru Maria på ett sätt som vilken unge som helst skulle gillat. Sen blev det en stunds prat till alla vuxna också och för min del var det precis vad jag behövde. När den stökiga, röriga , varma och härliga gudstjänsten var slut serverades det kaffe och dagen till ära TÅRTA till alla besökare, dopbarnen från 2015 och deras föräldrar, morföräldrar och farföräldrar och så alla vi andra. Jag ville inte ha kaffe utan gick till mina föräldrars grav och tog hem gravlyktan och där blommade snödropparna. Hemma blev det middag med Lilla farbror´n, sen ett besök i Antikskjulet. Detta underbara ställe i vår lilla by där man fynda  porslin, glas, lampor, dukar, leksaker och väldigt mycket mer. För min del blev två stycken bomullslakan, ett par glas manschetter till vårljusen. De var nämligen riktigt vårgröna med lite guld  på kanten. Dessutom fyndade jag en röd fin sportbil till nummer  fem i barnbarnskaran. Just nu är han på semester i Sälen med sin familj, men när han återvänder till södern står den i leksakskåpet och väntar.

Vår, eller ?

Ännu en vecka till ända. Så går ett år ganska fort. För mig började livet en försommardag 1945 i Alingsås. Sedan dess har det varit många årstider som rusat förbi, men det känns som om de rusar fortare och fortare ju äldre jag blir. Igår trodde jag att vintern var slut och att våren verkligen kommit till Tulseboda. Förmiddagen gick i ett enda huj, bädda rent i sängarna, diska efter lördagsfrukosten och lägga om lilla farbrorn´s sår. Strax var det middag och älskade nr 2 i barnbarnsskaran kom för att äta med oss. Det blev mycket snack över bordet mellan farfar och Tvåan om TAIF och hur det ska gå. Upp eller stanna kvar det var frågan ???? När alla var mätta och glada körde farfar hem gossen med ett litet mellanspel i vår lilla affär för inhandling av diverse matvaror. Under tiden tog Lilla tanten sig an disken, när allt såg snyggt ut i köket blev det ombyte till promenadkläder. Solen sken från blå himmel, lite sval vind som smekte ansiktet och stavar i händerna.

 Med raska steg mot den lilla stigen genom skogen, fram till den stora farliga vägen med många bilar, som kör som galningar. Kvickt över vägen,  in på en liten väg som är fullständigt förstörd av en stor maskins stora hjul. Ungefär som mors lilla kråka som skulle ut och åka, än slank det hit och än slank det dit men ner i diket kom inte Lilla tanten. Framme vid en lite större väg, dock inte med många bilar, pilade Lilla tanten kvickt över vägen och nerför en backe och där porlade den allra sötaste bäck. Nästan så att Lilla tanten ville bygga en barkbåt, och sätta sig på huk och leka i bäcken. Men det anstår ju inte en Liten tant att kasa över staket och förresten hade hon ingen kniv med sig till att tälja en barkbåt med. Framåt i naturen , lyssnandes på galande tuppar och kvittrande små fåglar, skuttade en glad tant. Njöt av den härliga luften och alla dofter från mark och skog. Över nästa stora väg där bilar rusar fram och in i skogen igen. Här var det tyst och stilla, inget motorsågsbuller, men väl doften från nysågad gran och så svänger vägen och snart kommer en ny stor,stor väg med många farliga bilar. Sista biten går genom en blandskog,längs  med en liten bäck som rinner så sakta och stilla att det nästan inte syns. Här kan man om man har tur höra glada barnskratt och få syn på små raringar som leker mellan träden. När Lilla tanten nu fått vara med om allt detta roliga, så känns det helt ok att gå på bygator sista biten, innan hon är hemma igen.

Nu var det dax att hämta stora tunga skottkärran, för att lassa den full med kvistar, löv och annat gammalt skräp från gräsmattan. Lilla farbror´n hade beskurit våra fruktträd under ett par dagar ,så det var mycket som skulle samlas ihop. Lilla tanten krattade o krattade, blev riktigt varm och fick ta av mössan. Lyfte upp bunt efter bunt och när det var krattat och klart under två träd var skottkärran full. 

In i garaget och hämta ett spännband( det var Lilla farbrorn´s ide), upp med den största grenen och sen binda fast. Med raska steg mot kommunens trädgårdskompost! När Lilla tanten börjar gå med skottkärran, känns det som om det vore en mil dit, efter halva vägen inser hon att det kanske i bästa fall rör sig om 500 m. Men sen den ju tömmas och köras hem igen!!  Tantbenen protesterade och vill vila, och kan ni tänka er ,som en räddande ängel kommer en rar o go väninna till Lilla tanten över och vill prata en stund. Milda makter va roligt vi hade, i säkert tjugo minuter, sen började vinden kännas kall och Lilla tanten travade hemåt. Ja men visst,då ska kärreländet in i vedboden som egentligen bara är ett vedskjul och krattan ska på plats i förrådet,  innan Lilla tanten får gå in och vila sig. Hon kände sig i alla fall väldigt duktig och kunde resten av kvällen sitta still och sticka sockar till Lilla farbror´n.

Alltid retar det nån...................

Idag har jag sett filmen Våga älska med Gita Nörby och Sven Wollter. Kan inte bli en dålig film med två av våra största giganter inom film och teater. Om man som jag numera är en liten tant kom den här filmen väldigt nära mig. Kärleken till sin strokedrabbade  livspartner visavi ny kärlek till en man som fortfarande är klar i huvudet och går att prata med?  Hur ska man förhålla sig till det?
Barnen säger: Mamma du måste tänka lite på dig själv, gå på dans och bingo och vad nu ett äldreboende kan bjuda den friske i ett förhållande. Men - när mamma sen gör det- vad händer då?
Inte lika kul längre för enda dottern eller för den delen om det funnits fler barn. Mitt i detta blir mamma lite dement och fullständigt galen, när hon inte kommer ihåg vad hon gjort eller förstår varför hon inte får bestämma vad hon vill göra.  En mycket tänkvärd film. Alla har åsikter om alla och särskilt om  kvinnors eventuella kärleksförhållande. Fick i alla fall mig att tänka att jag ska inte döma någon som vill skaffa sig en ny partner. Må varje människa göra vad den vill för att ha ett bra liv. Nog om detta. En annan tanke var att jag vill inte bo på särskilt boende. Jag vill bo i eget boende och laga min egen mat, dricka mitt vatten till maten eller vin om jag vill det. Jag vill inte spela bingo eller sitta i en ring och göra rörelser till musik. Eller bli tvungen att dansa om jag inte vill!
Nästa tanke är att fy sjutton för att bli dement och inte veta vad man gör, eller var man är, eller hur man gör för att gå på toaletten. Eller att inte kunna  äta och dricka som man gjort i hela sitt liv. Med andra ord jag vill inte bliva stur som Pippi sa, eller gammal heller för den delen.

För övrigt har ju vädret visat sig från den trevliga sidan idag. Sol, vind och blåst. Inte särskilt kallt, men alltför kallt för att vara ute och hacka och gräva i jorden eller kratta mossa i den gamla gräsmattan. Våren gör sig  påmind alltmer, vintergäcken blommar tillsammans med krokus i landen. Tvätten går att torka ute och fönstren skriker om att få bli putsade. Lilla farbror´n klipper fruktträden några i taget varje dag nu. Själv stickar jag sockar för framtida behov, läser böcker, just nu om gamla Kiruna, planterar om pelargoner tills jorden tar slut. Saknar Hörnsjöns plantskola, de öppnade tidigt och en tur dit i tidigt i mars gjorde en glad i flera dar. Imorgon ska jag ägna en del av dagen åt att steka många, många köttbullar. Bra att ha i frysen när det kommer hungriga barnbarn och barn . Den sista veckan har jag ägnat åt att sy en cape till barnbarn nr 5. I svart tunt tyg, hämtat från Lilla tantens svärfars gamla tyglager. Han var nämligen skräddare. Det fick vikas, nålas, tråcklas och sys på maskin. Idag har jag skickat iväg det, till gossen via Postnord, så det kommer antagligen fram i tid tills gossebarnet fyller år i augusti!!

Avslutningen på detta lilla epos får bli en dikt. Visserligen en Höstvisa men ändå....

Skynda dig älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut,
tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.
Tove Jansson

En tantfundering....

Små tanter funderar mycket, över livet och kärleken och hur allt hör ihop. Just idag har Lilla tanten funderat över om hon är gammal eller inte.
Gammal känner hon sig varje morgon när benen inte lyder och värken i ryggen känns som mest. När väl kroppen rest sig  från liggande till stående  känns åldern närmare ung än gammal, men så.....
var det dags för den dagliga "Måbrapromenaden".
Den inleds alltid  på samma sätt. Först en koll,  kallt eller varmt  ute, om det regnar, snöar eller kanske solen har hittat till Tulseboda vem vem? Sen ett toalettbesök och därefter ska det bytas kläder. Från vardagsdressen, jeans och skjorta. Ja, ja alla små tanter har inte rutig kjol och liten spetsblus, i alla fall inte till vardags. Jeansen ska hängas på sin plats och skjortan på sin, sockarna ska ligga på stolen där de brukar ligga, annars hittar hon inte dem när hon kommer tillbaka efter promenaden. Idag vill inte fötter och ben samarbeta vilket resulterade i att Lilla tanten nästan föll som en fura i skogen. Det blev till att sätta sig på en stol och först försöka få fötterna att förstå, vikten av samarbete med benen, när det gäller att få på jeansben på tantben.  När väl  fötterna förstått hur bra det är med samarbet,  gick det som en dans att få  på jeans och sockar. Nu återstod att stänga igen gylfen och knäppa knappen. Ett långt djupt andetag och vips satt jeansen där de skulle. Ja visst, nu hade Lilla tanten glömt, den underbara  undertröjan som egentligen är ett nummer för liten , nu måste gylfen öppnas  igen och med en ålande rörelse får lilla tanten  in överkroppen i undertröjan och med hjälp av skohorn, nej jag skojar bara åker den  ner i jeansen och är det bara att stänga igen!! Bra att det stod en stol precis bredvid , nu kunde tantrumpan sjunka ner och lungorna kunde  andas normalt igen. Ytterligare en tröja och halsduk måste på, innan det är dags, för  den gamla anrika jackan från början av 90-talet. Sen ska finaste julklappsmössan  sätta lite piff på tantskulten, sen kommer de gång rosa  fleecevantarna , inköpta  på Maxi för minst 10 år sedan, som ska  göra att Lilla tanten inte fryser om händerna när hon håller i stavarna. Innan dess, ska skorna på. Det betyder, att Lilla tanten viker sig i 90 graders vinkel för att knyta dessa skor. Jo det är sant, Lilla tanten kan böja sig i 90 graders vinkel utan problem, det är värre att resa sig upp. Nu är Lilla tanten genomsvett och vill bara ut genom ytterdörren, då minns  hon  med fasa att hon glömt TELEFONEN, eller mobilen som det heter nu för tiden. Den ligger i bokhyllan, som står längst in i köket,  och ler hånfullt åt henne. Ny torkat golv beträdes inte med skitiga promenadskor, eller?? Nu får Lilla tanten bekymmer , om lilla farbror´n mot allt vett och förstånd gjort någon sådant hade inte Lilla tanten blivit glad, alltså .... Ner i 90 graders vinkel igen och knyta upp och rusa in och hämta den lilla mobilen och ner i 90 graders vinkel och knyta. Om Lilla tanten var varm innan, är hon övervarm nu. Stavar och mobil i fickan och UT.  Det tar minst 10 minuter innan Lilla tanten har normal ansiktsfärg och andas normalt igen och då undrar hon är det detta tillstånd som gör att man kan kalla sig gammal om man vill??

Måbrapromenaden går genom byn , förbi vår vackra kyrka och församlingshemmet, byns nyaste företagare Millis pizzeria och ner bakom "gamla konsumbutiken" och in i skogen. Tyst, lugnt, lite snö på marken och vatten som rinner i en liten bäck bredvid stigen, över lite mossiga stenar och över en och annan nerfallen gren. Tystnaden förbyts till mullrande lastbilar och personbilar när hon närmar sig stora stora farliga vägen. Rask marsch över vägen och in i en ny skog , med granar, snö och blöta löv. Härligt blå himmel och sol och den underbara tystnaden som gör att Lilla tanten kan tänka på hur just livet ser ut för en liten tant. Ny väg och nya bilar, men strax en liten väg mellan ängar och hus. Solen lyser, tuppen gal och hästarna betar tyst och stilla på ängen. Ny väg och snart en avvikelse mot hemmet genom en ny skog, av lite mer blandade trädslag och tillslut tillbaka där allt började i Byn.

Helgdagskväll i timmerkojan ...................

Timmerkojan måste ju ligga mitt i en skog,  det är mil efter mil till lador och hus skriver Dan Andersson i sin dikt om timmerkojan. Vårt lilla hus är ju inte en timmerkoja men helgdagskväll är det i alla fall även om det är mitt i ett vinterlikt villa område i en liten by på landet.

Denna veckan började som alltid med en måndag och helt vanliga hushållsbestyr. Efter lunchen var det dags för det obligatoriska läkarbesöket och sen var måndagen nästan slut. Innan dagen var riktigt slut hade jag hittat en hel hög med kort som för flera månader sedan skulle varit inklistrade i album. Förlorade mig en stund i att titta och sortera och leta fram albumet och börja klistra in och skriva små underfundiga texter under varje kort. Tisdagen kom med frukost och den dagen blev en lång tankedag, Om det som hänt i mitt liv sen den 30 maj 1945 och fram till nu!!  Det var mycket olika saker som kom fram under dagen. Livet i Kullan som liden däka. Ungdomsåren med all den glädje jag hade tillsammans med goaste väninnan och alla danser jag svängde mina ben i. Livet som nygift, småbarns mamma och lite senare när alla barnen gav sig iväg ut i livet. Där nånstans avbröts tanken av en telefonsignal, det var lillasyster i yster i familjen som ville veta hur vi har det. Ja sen var det onsdag helt plötsligt bara så där. Vet ni vad då gav jag mig iväg till Holjebadet. För att under en timme ligga som en smal vacker sill och simma oavbrutet tills jag nått mitt mål  1000 meter. Härligt ända tills jag måste upp ur vattnet och släpa iväg den trötta kroppen med de tröttaste ben jag haft på länge. När jag efter lite omständiga ritualer  duschat och torkat mig och fått på alla kläder, ute blåste det iskall nordan, for jag iväg till Maxi. Ett utflyktsmål så gott som nåt annat. Inhandlade en dammvippa, fönsterputsmedel och katrinplommon. Vad kan det blir för middag av detta ugnsbakad dammvippa marinerad i  fönsterputs med katrinplommonsås ?? Nä det låter för äckligt. jag tror att vi hade älggryta med kokt potatis och brysselkål den dagen. Torsdagen var vikt åt begravning. Av en mycket älskad moster som hade fyllt 96 år. En liten väldigt fin begravning med vacker musik och en fantastisk officiant som med sin milda och lugna stämma ledde det hela. Nu finns det ingen kvar av mammas sex syskon. Ingen som kan berätta om det som jag inte redan vet. När en människa dör försvinner den sista hemligheten, så är det för oss alla. Begravningar är ju inte särskilt roliga tillställningar men detta till trots blev det en eftersittning där kusiner möttes som inte ses varje dag precis. Kusinerna har ju precis som jag blivit äldre, skaffat familjer och där fanns många ansikte jag inte kände igen. Då och just där fanns inte sorgen så påtagligt, många glada och roliga samtal om den värld som en gång fanns och delvis var gemensam.  Sen blev det fredag och då var det pudersnö på gran och tall när jag promenerade i skogen. Väl hemma igen blev det fastlagsbullar med pudersnö på till kaffet. Ja så tog även denna veckan slut och här sitter jag och tänker.  Avslutar med några rader från Alf Henriksson; Åren går sin kos och tiden rinner. Tiden rinner stillsamt , tyst och snällt. Mycket glöms, men inte allt försvinner. Alltid någon minns de ord vi fällt. Alltid någon minns hur det var ställt.  Trevlig Helg.