Vilken morgon , vilken dag och hur ska kvällen bli?

Vaknar inte av väckarklocka eller att maken hostar, sin vanliga vulkanutbrotts hosta utan av att jag har kramp! I mitt vänstra lår på insida och i foten!!  Att ta sig från liggande läge när man ligger inrullad i täcket som en liten kåldolme visade sig inte var helt lätt. Varje rörelse gör ont och inte lite ont heller. Men först rulla till vänster och sen kasa sakta neråt för att inte riva ner allt som står  på mitt sängbord. Få fötterna ur täcket,ner på golvet och av någon konstig anledning känns det inte som om hela benet och absolut inte hela kroppen vill följa med. Tillslut efter mycket möda och besvär står jag på golvet och försöker förflytta mig till sängändan för att försöka tvinga bort krampen! Då rör det sig mycket lojt och med utsträckta leder i den andra delen av sängen, maken visar upp ett sömnigt ansikte och en lite frånvarande blick: Va i hela friden håller du på med? kommer det ur den trötte makens mun.Jag har kramp, väser jag ilsket som en huggorm.

Jaha,blir svaret och sen fortsätter den lite loja rörelsen i sängen, till  viss del likt en panters rörelse , ända tills han med en gungande rörelse kastar sig ur sängen, då blir det mer likt en elefants rörelse.  Måste säga att för att vara 70 år är han ganska vig ibland.
Sängbord ja ,någon kanske undrar vad i hela friden som står på mitt sängbord? Jo Dagboken ligger där, den som jag varje kväll skriver några korta rader i, om livet  kärleken och om alltings djävlighet. Sen ligger där en hög med böcker, Mammas gata av Kjell Johansson, jättebra,Torgny om Lindgren i samtal med Kaj Schueler, Nära hem av Alice Munro, Döden var god dröj av Lennart Lauenstein och Nils Bolanders Ändå måste jag, denna sista bok  är till för ledsna stunder och när jag tycker att hela världen är pest och kolera på en gång. Sen är där fyra olika sorters fotsalvor,Bafucin med mintsmak för hostan om den skulle komma, två pennor en till dagboken och en till korsorden och ett suddgummi. Dessutom står den nya fina röda väckarklockan  där, jag kan titta på den mitt i mörka natten och som genom ett trollslag kan jag få den att lysa så att jag ser hur mycket klockan är, Tillslut sår där också  ett glas med vatten!!Jag har nämligen alltid ock då menar jag alltid druckit cirka ½ liter vatten varje natt i mitt liv. Nej då jag har inte diabetes och jag är inte tossigare än andra tanter i sina bästa dar. Som liten tös hade jag en rostfri mugg och drack ur, den hade förresten min älskade pappa gjort och  den rymde också ½ liter vatten.

Efter detta uppvaknande behövdes en god frukost. Starkt kaffe, goda mackor av bröd som maken bakat, de beryktade" hundmatsringarna" med linfrö, solrosfrö och pumpafrö. Lite skivad banan och youghurt. Detta räddade min dag. Till den milda grad att jag bestämde mig för att gå  på promenad redan klockan tio. Det var bara det att det snöade och blåste ganska rejält, men skam den som ger sig. På med långkalsonger, varmaste tröjan, Ovanpå detta regnbyxor, fliströja och regnjacka. Snygg lila Lindbergmösa och tillika vantar i samma färg. Tillslut bästa vinterkängorna på fötterna och stavar. Raskt marscherade jag iväg, eftersom jag inte  litar på att all snö är borta från skogsvägarna så det blev söderut på Olofströmsvägen, förbi skolan, lite villor och nerför en ganska hög backe och ut på stora stora vägen där det kommer stora stora bilar i 400 kilometer.Ingen hänsyn tages till tanten som kanske mer liknade en liten murrig stubbe som rörde sig i ganska snabb takt vad vet jag. Snön yrde rakt in i ansiktet när jag gick mot söder. Blött, hårt och kallt. Men halva vägen hade jag snön i ryggen eftersom jag gick mot norr. Inte en enda människa mötte jag och blöt blev jag men väldigt nöjd med mig själv. Hann precis hem så att jag fick se det fantastiska skidloppet av Charlotte Kalla. Jag kunde inte sitta still och inte maken heller , men vi avstod från att kramas det kändes liksom onödigt vi kan ta det en annan dag, fast annandagskaka blir aldrig bakt sa alltid min kära "vänninnatant" som var mycket äldre än jag.

Kanske jag skulle avsluta skrivande och gå ner och krama maken? Bara det nu inte blir en vana att kramas menar jag, det kan ju aldrig var bara, eller hur?
Nu har jag tänkt till, jag går ner och gör fastlagsbullar till eftermiddagskaffet. Kramen då? Jodå han ska få sin kram men först blir det kaffe. Trevlig Helg.

Det är en upplevelse att resa, man får så många intryck.

Jag har varit ute och rest! Inte till Thailand eller Sydafrika utan till Hässleholm. Dessutom med Skånetrafiken.

En tidig söndagsmorgon är det inte så många resenärer med bussen från Olofströms resecentrum mot Bromölla, det går helt klart att kolla in de allra flesta. Till att börja med var det en kvinnlig busschaufför som talade en mycket svårförståelig svenska. Att döma av uttalet kom hon från Finland. Hon var ganska liten och hennes kritvita hår var klippt i en snygg kort frisyr, dessutom var hon  trevlig och körde den stora gula bussen mjukt och fint genom alla rondeller och trånga passage. Solen lyste klar från en himmel blå och hon tog fram sina solglasögon som var ORANGE! Om jag är fördomsfull, inte alls, blev mera glad att det finns fler äldre damer än jag  som tycker om starka färger. Under lördagen hade det, för den som var intresserad, varit en dans och musikfestival i Olofström.  Det märktes på passagerarna som klev på bussen utefter vägen. Alla var unga och glada. Alla hade, nästa alla i alla fall, rasta flätor och kolsvart hår, svart kring ögonen och kritvita ansikten. Kläderna däremot var inte bara i svart utan en del hade samma färg som chaufförens glasögon. Stora bagage, som musikinstrument, madrasser och ryggsäckar. Säkert både artister och besökare till festivalen.I bussen spred sig lite trevligt småprat och mycket skratt. När vi närmade oss Bromölla, närmare bestämt i Näsum  steg det på flera stycken kvinnor med asiatiskt utseende, antagligen från Thailand eller Filippinerna. Dessa kvinnor pratar och skrattar också väldigt trots den tidiga  morgonen. De flesta resenärerna ska  vidare med tåget från Bromölla  till Malmö eller Köpenhamn, bara några enstaka trista typer, som jag, ska till Kristianstad eller  Hässleholm. De få minuter jag väntade på tåget kunde jag låta solens varma strålar värma mina kinder och jag kände mig glad och fri som en liten fågel på väg till ett annat land. 

Väl på tåget fanns det fler människor att studera och fundera över. Snett framför mig satt ett äldre par med stora stora resväskor. Farbrorn pratade ganska högt och det var inte att missta sig  på dialekten, den kom någonstans från Sölvesborg- Mjällby området. Han kommenterade hela tiden all jordbruksmark vi åkte förbi och kommentarerna visade att han var en bonde som kunde sin sak. Hans fru, satt mest tyst svarade bara ibland på hans uttalande . Hon hade lite bekymmer om   på resväskan hela tiden, säkert nervös för att den  eventuellt skulle  kunna bli stulen. Jag tänker mig att dom skulle till Thailand för att sola och vila upp sig innan jordgubbssäsongen börjar, men det vet jag egentligen inte , dom kanske skulle till London för att hälsa på någon barn eller barnbarn. Hur som helst tåget rusade vidare genom jordbruksmark och villaområden, och stannade först i Kristianstad, där kom det än fler människor in i vagnen. Resenärer är olika och en  del sjunker ner och somnar med omedelbar verkan och andra tar fram sina Ipad och sätter på en film eller kollar vädret. Den tredje typen av människor, sätter sig ner och tar upp sin mobil och ringer upp en bekant!! Sen kan man få höra både det ena och det andra. Otrohet, ovänskap, korkade ungar, ekonomiska bekymmer, att Akassan inte fungera, att kärringdj-en i lägenheten bredvid hade mage att klaga  på oväsendet i lägenheten fast dom slutade spela redan klockan fyra i morse!!  Det är helt omöjligt att undvika att lyssna , jag försökte verkligen, genom att läsa en uppsats som skulle rättas och en bok som var både intressant och rolig. Tyvärr kunde jag inte sortera bort samtalet som fördes ett säte bort!!

Själva resandet i sig är ju inte så intressant men att titta och lyssna  på människor det är verkligen intressant. 

Alla är olika och alla har olika mål. En del har jobbat och ska hem, andra ska till jobbet, några ska resa på semester, andra hälsa på barnbarn och andra ska bara göra en liten utfärd. 

På hemvägen hade vi en morfar som försökte trösta en ledsen baby, medan  mamman och storebror var på toaletten. Den rösten kommer nog att göra sig som solosångare i en rockopera om ca 30 år skulle jag tro. 

Men det absolut roligaste på hela denna  resa var konduktören på tåget när jag reste hem igen framåt kvällen.En hel vagn full med trötta och ganska sura människor kunde inte låta bli att skratta när följande utspelade sig:

Så fort tåget startat i Kristianstad kommer det ett utrop via högtalarna; Guda, Guda, Guda, välkomna ombord. Detta tåg går till Brooomöööla, Sööölvesssbooorg, Karrrlshamnn och slutstation är Kaaaalskrrrrona. Ni är varmt välkomna ombord och jag hoppas ni får en trevlig resa .Alla ler. Strax uppenbarar sig rösten, en mycket svart man och mycket glad. Han tilltalar alla som visar sin biljett med orden Super , Super do är super.Nu småskrattade hela vagnen och den sura stämningen var som som bortblåst. Tänk vad våra invandrare kan berika vår vardag. Han var en riktig sköning. Tillbaka i Bromölla väntade jag in bussen som skulle ta mig till Olofström och då var jag ensam resenär hela vägen. Inte en enda människa steg på bussen mellan Bromölla och Olofström. I Olofström väntade maken med bilen för så här är det att bo på landet. Det går inte att åka kollektivt hela vägen även om man vill. Bussarna från Kyrkhult till Olofström och tillbaka till Kyrkhult går framför allt på vardagarna och inte heller då alltför ofta. 06.15 går det en buss till Olofström och sen går det skolbussar och kanske någon mer. Hem går det kanske en buss på eftermiddagen  och tidig kväll. Det räcker inte för den som vill vidare ut i världen men ändå ha en chans att komma hem igen samma dag. 

Hälsningar från den världsvana tanten i sina bästa dagar.