Sorgsenhet, hädelse och pensionärsliv.

Ibland är jag sorgsen utan att veta varför. Hur jag än vänder och vrider på de ynka problem jag har, vet jag inte hur jag ska lösa dem. Ledsenheten finns i mitt hjärta och den går inte bort förrän den är klar ,så att säga.
Jag har broderat, lagat mat, strukit tvätt, promenerat  inget hjälper. Återstår att vänta och se....
Kanske imorgon är en bättre dag, kanske inte. Jag saknar att vara ung och glad, saknar springet i benen och orken. Saknar mina småbarn, saknar mina föräldrar, mina roliga underbara jobb som jag haft under åren.
Saknar musiken, böckerna som jag inte läst, allt som jag inte gjort, ja ni hör snudd på utbränd och deprimerad.Tanken slår mig att jag har det alldeles för bra, det är nog därför jag är ledsen. Ibland behövs ledsenheten för att glädjen ska nås! Jag har ju det jag vill ha, en make som fortfarande bedyrar att han älskar mig fast jag inte är smal om midjan som en björkkvist om våren längre. Att det sitter lite valkar här och där och att brösten inte ser ut som små rosenknoppar utan mer som frusna betor, det gör inget,  han gillar mig ändå! Jag har underbar ungar som gift sig med underbara människor och fått små underverk som växt och blivit stora. Nr 1 och 2 som är bröder, dessa fantastiska ungar som snart är vuxna män, men ändå gör sig besvär att komma till oss gamlingar på en fika eller ännu hellre farfars knaperstekta abborrar. Nr 3, numera inte heller så liten,  men med mycket bus i ögonen och stora goa kramar när vi ses. Nr 4 och 5 är minst och syskon med allt vad det innebär av busiga påhitt och glada skratt och många övernattningar hos mormor o morfar. Det är värt mer än alla de miljoner vi inte har på banken. Varför är jag då ledsen, vet inte!
För att råda bot på ledsenheten tog jag mig till simhallen. Det är mitt bästa tips för att slappna av och bara vara. Det blev 1250 meter frisim i bassängen trots att det vällde in 20 stycken bångstyriga tonåringar tillsammans med en blindtarm som skulle försöka föreställa lärare. Ungdomarna var mer lika valrossar i vattnet än människor och deras sätt att kommunicera med varandra skulle av min mormor, död sedan länge kallats för att häda och föranlett en lavett eller en rejäl utskällning samt ett samtal med mig och mina föräldrar om vad som ingår i normal barnuppfostran. När jag flyttat över till de två längder som är inhägnade för att vi, parian i samhället , över 65 år och daglediga, ska kunna simma ostört, kunde jag ändå tydligt känna hur hela simhallen vibrerade av kraften i dessa ungdomar. Det som skulle föreställa lärare var en blek kopia av vad jag skulle kalla lärare. Han saknade respekt för oss andra som fanns i simhallen och dessutom hade betalat för att få vara där, han saknade vilja att ta itu med busarna och deras språk. Han såg trött och lite utled ut. Med andra ord jag vill tro att han behövde miljöombyte och kanske öronproppar för att kunna agera som en lärare.Trots valrossar, dåligt språk, underlåtenhet av hänsyn till andra människor, mådde jag helt plötsligt bättre. Det var så skönt att gå ner i omklädningsrummet och duscha bort ledsenhet och ilska, klä på sig i ett lugnt och stilla klimat och vandra ut i det varma och fuktiga vårvädret som rådde i måndags i min del av världen. Hemma hos maken var det tyst och stilla, förutom snarkningarna som kom rullande emot mig från bästa fåtöljen. Vi kunde äta vår middag i tystnad med ett och annat skratt och lite diskussioner om ditten och datten och vem som hette vad och vad den gör och inte gör! Pensionärsliv, härligt måste jag säga.
Nu ska jag leta upp min säng och lägga mig och lösa ett litet korsord och sen sova gott tills imorgon då blir det en annan dag och den kan bara blir bättre och bättre.  Som avslutning vill jag bara säga att idag är jag fri från sorgsenheten den är puts väck och nu ska jag ta itu med vardagen igen.