Snart, alldeles snart skulle han blivit 50 år. Han låg i barnvagn på vårt bröllop. Nu finns han inte mer i denna världen. Katastrof på många plan. Två tonårspojkar har mist sin pappa, en syster sin bror, en mamma sin son och många, många en väldigt god vän som nu känns oändligt saknad.
Det här händer varje dag varje timme ute i världen. I Syrien, i Ukraina, i Gaza, i Israel och på många fler ställen. Vi läser i tidningar, hör på radion och ser på TV. Bilder flimrar förbi och sen glöms det hela bort. När det nu har hänt i vår släkt blir jag så medveten om hur förfärligt det är att mista den man älskar, den man haft hela sitt liv. Det gör ont och tårar rinner - men - när eländet är som störst kommer oftast kraften. Jag skulle säga att Gud hör bön och att han alltid finns i min och alla andra människors absoluta närhet. Andra skulle kanske säga att kraften kommer från något annan håll. Kraft får alla var den än kommer ifrån . Vi lever alla vidare vi går vidare och förhoppningsvis fortsättver vi leva för de levande och minns de som finns på andra sidan. Väldigt nära men onåbara.
Imorgon är en annan dag och kanske lyser solen och jobbet ringer efter oss, eller barn ropar på sin mamma och så går tiden, men inte läks såren, ärren finns och det blir lättare att leva men läker gör de aldrig. Olika stunder under ett dygn minns olika människor olika saker, roliga, tråkiga, bra och dåliga som den personen man saknar har gjort. Alltid finns de kvar i allas våra hjärtan och vi minns dem med glädje. Så går livet vidare.Nu ska jag gå vidare, in till sovrummet för att ta bort överkast och kuddar och filtar så att jag kan krypa ner i min egen säng och sova gott hela natten för att imorgon fortsätta med bloggen .
Idag blev en dag när Lilla Tanten fick ägna sig åt att betala räkningar, tänka sig att två gamlingar kan greja till så många fakturor. Som gammal "mekonom" , som jobbat med ekonomi i hela mitt liv, var det ett svårt ögonblick när jag insåg att jag inte gjort Budget 2015 rätt. Usch och fy, nu blev det flera timmar framför datorn för att snygga till och rätta - men nu ska ni tro den är tjusig. Familjen som består av Lilla Tanten och Lilla farbrodern gör en liten vinst även detta året!! Ja jag vet att det är lite knäppt att göra budget , middagslistor för 14 dagar och att alltid tvätta på samma dag i veckan. Men det är inte det värsta jag håller på med. Jag gillar symmetri, har alltid gjort vilket innebär att man kan inte kasta ner bestick i besticklådan hur som helst, utan alla bestick har sin plats. På köksbordet MÅSTE det vara symmetri mellan ljusstakar, vaser, kryddställ och servetter. Även färgmässigt!! För övrigt är allt i symmetrisk ordning i detta hus så länge Lilla Farbrorn inte är ute och går i huset och ändrar på sakerna. Men då förstår ni kommer Lilla Tanten strax och ställer i ordning!! Man kan få huvudvärk för mindre än att allting står huller om buller!
Eftermiddagen ägnades åt att simma i vår förnämliga simhall i Olofström. Trots att simhallen idag var invaderad av ett gäng niondeklassare var det relativt lugnt. Jag föredrar gossar som gapar med grova röster, före töser som gallskriker fram alla sina meddelande till kompisarna. Det skär i öronen. Sim/gymnastik läraren var en vältränad gosse både i kropp och röst. Han hade vunnit klassens respekt vilket innebar att alla gjorde som han sa. För övrigt var vi samma gamla tanter som brukar simma på måndags eftermiddagarna. Alla simmar i lugn takt, skvätter och sprätter inte som de flesta äldre män gör när de rör sig i vattnet. Efter 1100 m var jag rejält trött och överlät bassängen till vem som ville ha den. I duschutrymmet hade det samlats en hel del små söta flickor , men måste de låta hela tiden? Röster i falsett som skriker budskap mellan duscharna utan den minsta hänsyn till den Lilla runda tantens öron. Jag kan inte undgå att höra men jag vill inte höra, om deras kärlekar och skolhelvetet och varför det inte finns några bra affärer i Olofström. Nu är det ju så att Lilla Tanten faktiskt är snabbare än ett tiotal tonårstjejer så jag gick långt innan de hade hunnit ut ur duscharna. Ute var det tyst och inte ens en bil hördes när jag kom ut, men nog sjutton hade de frisläppt Högavångsskolans elever, som gapandes och skrattandes på hög nivå mer eller mindre ramlade nerför trappan på väg till bussarna. Konstigt, men alla verkade vara döva och blinda för hade inte Lilla Tanten, som ändå inte är så liten , gått åt sidan hade hon blivit nedsprungen. Lilla farbrodern satt i bilen och väntade och så var vi strax på väg hem, till Tulseboda och eftermiddagskaffet.
