Barndomsminnen --

I denna sena kväll som snart övergår i natt , medan stormen viner runt husknuten, vet jag inte vad jag ska skriva om. Inspirationen vill inte infinna sig. Kanske ska jag berätta om mitt barndomsland i en tid för längesedan. Hur det är att bo i ett hus som saknar allt det som är helt oumbärligt idag. Eller kanske om alla mina underbara lekplatser som fanns där, jag kunde leka mina lekar utan att blir störd av en enda unge. För det var ju så det var, jag var deras enda barn och inte vilket barn som helst utan ett adopterat barn!! Som dessutom var mager som en skrana , hade svart hår och bruna ögon. Hon för det var ju en hon, hade inte som idag hämtats från Kina, Taiwan eller något annat land i värden utan från en liten by i Västergötland som hette Lerum. Inget barn kunde varit mer älskat än jag även om min söta mamma fick minst ett ilsket utbrott varje dag för att tösongen inte kunde låta bli att klättra på de högsta stenarna och i taggigaste buskarna eller fastna i den leriga bäcken. Varför kan du inte vara som alla andra flickor brukade hon säga och titta förmanande  på mig. Jag tyckte för det mesta att det inte var så mycket att bråka om. Vem som helst kunde ju ramla i bäcken eller fastna med foten i ett stenröse och sen inte komma loss UTAN att ta av stövlarna och gå hem i sockarna!!

 Den absolut bästa lekplatsen var min egenhändigt tillverkade lekstuga! Den låg strax bakom lekstugan som pappa snickrat till mig. Bakom "gäat" som vi sa, nere under en gammal bok, hade jag inrättat en lekstuga. Där hade jag en fyrkantig sten som jag slitit och släpat med i flera dagar till spis, en synnerligen rostig gammal "kedel" att koka kaffe i. Kaffebönor plockades på vissna blommor och vatten hittade jag ju i bäcken, lite stövlar fick offras då och då., för hur skulle jag annars fått upp vattnet till lekstugan? Där fanns också en gammal uttjänt mjök kanna som jag fått av farbror Emil, i den kunde man förvara mycket utom vatten för det var hål i botten. Stolar och bord var lite diverse saker som gamla brädor upphittade i pappas snickarbod och stenar som fanns överallt. Min fina dockvagn fick följa med, till mammas förfäran, den kunde ju gå sönder. Det gjorde den inte alls trots att jag nästan ,i alla fall knuffade ner den för den lilla slänten bakom gäat!!  I den låg för det mesta inte dockor utan min älskade gamle katt "Graukesse" , iförd mina dockkläder och sov som en liten kisse ska göra. Vagnen kördes mellan stock och sten men den gick faktiskt inte sönder, utan när jag fick egna barn , blev den skopan till den grävmaskin som mina söta gossar gjorde i mattställningen!! Tillslut sa den tack och hej och hamnade på soptippen.
En sommar byggde jag en koja i den stora eken!  Två brädor spikades fast mellan två grenar sen hade jag en koja högt upp i ekens krona. Under denna ek var det ett enda stort stenrös, men jag slog inte ihjäl mig när jag klättrade upp och ner och säkert som amen i kyrkan försökte jag mig på att få upp dockvagnen med Graukesse i. Måste väl erkänna att det gick så där, kattskrället ramlade ut och sprang iväg och vagnen for i backen men - den gick inte sönder. Samma vecka till helgen fick vi besök av mammas syskon som medförde sina barn , ungefär jämn gamla med mig, och DÅ tog jag min fina vagn och låste in den i en garderob, för tänk om kusinerna skulle få för sig att röra min dockvagn. Jag var inte alldeles säker på att mamma skulle hålla med mig om att den, vara BARA min. Mamma slet sitt hår över denna envisa unge men pappa höll med; Man kan inte lita pau staboa. De kom ju ända från Olofström med rälsbussen. Nåväl när kusinerna kom lekte vi järnet och rände runt i skogen och förstörde skor och kläder medans föräldrarna ojade sig över Karin ohängda unge.

Men så en dag fick mamma uppleva att den ohängde ungen kunde uppfattas som snäll och väluppfostrad av en  tant  som hette Ida. Jag vill säga att mamma var glad i flera dagar för det, Ida talat om för henne, ända tills jag ramlade nerför stora stenen och nästan slog ihjäl mig av skriket att döma. Nåja, jag hade skrubbsår på hela vänster benet och armbågen hade fått sig en törn, men efter kaffe med socker och mjölk i och nybakade bullar kändes det ganska bra igen och eftermiddagen kunde ägnas att att olovandes gå ner till Svansjön och doppa fötterna i vattnet fast det bara var Maj och ganska kallt ute. På hemvägen kunde jag plocka lite blommor och kanske klappa nån katt eller gå bort till ödehuset och försöka låta bli att ramla igenom golvet. Ja tänk vad en unge på 50-talet kunde uträtta på en enda dag ibland.

2014, ännu ett år har nått sitt slut.

Vad har inte hänt detta år? Vad har hänt detta år? Det tål att tänkas på innan jag sätter det på pränt.
På Facebook, detta intressanta medium, fanns för några veckor sedan ett val att göra " Tack till de som förgyllt mitt år" ungefär så hette det. Kunde jag låta bli ? Nä, och fick ett urval av bilder som jag lagt ut under året. I och för sig fina bilder i alla fall för mig, men jag fick en ide att blogga om vilka personer som förgyllt mitt år . Låt mig börja i januari 2014, naturligtvis min allra käraste make som gjort en bypass operation i december 2013. Han kämpade verkligen för att komma tillbaka och inte var det lätt vare sig för honom eller mig. Många vaknätter och många tårar men han kämpade och kom tillbaka. Det tackar jag för.

I januari fyller två för mig betydelsefulla gossar år. Lillestorebror, som förgyllt mitt liv med många berättelser och skrönor och fått mig att skratta så många gånger i mitt liv. Tack käre gosse. Även Ettan i barnbarns skaran fyller år denna månad. Jag minns som igår när jag fick veta att jag skulle bli Farmor. För att inte tala om när jag först tog denne gosse i min famn. Känslor som inte går att beskriva. Fortfarande ger han mig stora bamsekramar och vackra leende, det gör att en gammal tant i sina bästa dar mår bra i många dagar, tack kära du. Sen var det antagligen omväxlande sol, storm och hagelskurar och jag var naturligtvis sur och tvär. Men fram i februari fyller Ettans mamma år och det är en rasande grann tös som ställer upp när jag ber och lyssnar när jag gråter eller skrattar. Tack för att du finns. Sen  går det mot vår och då är det lätt att vara glad , i mars försvinner snön och jag kan börja leta efter vårblommor i trädgården och sen kommer april och påsken närmar sig, hela familjen drar till "Stampen" och grillar korv och alla småbarnen överlever, ingen ramlar i Mörrums ån eller genom golvet i den gamla "Benstampen".

 När försommaren står i blom fyller min vackre svärson år, i Maj minsann, och han är en riktig klippa, ganska tystlåten men om man råkar bli kär i en tösabit som har en släkt som pratar oavbrutet behövs det ju inte så många ord , du är en av dem som förgyllt mitt år, När juni månad äntligen är här då fyller store store bror år, du min förstfödde, vackrast i världen då och precis lika snygg nu snart 47 år gammal. Du säger inte så mycket men du vet alltid när jag behöver dig, tacksam är jag för att får vara din mamma. Så kommer solen, baden i Södersjön blir allt fler och då någonstans i mitten på juli fyller allra sötaste lillasyster år. Hon som alltid ringer och frågar hur jag mår, hur pappa mår och alla andra mår. Omtänksam, alltid redo . Tack för du gör mina dagar och månader lite roliga. Nu närmar sig kräftornas tid, och då fick jag och maken ett år, ytterligare ett barnbarn, Femman, ingen kan som han få till det med borttappade bröst på gräsmattor, Hallejulia och JAG VILL INTE HA KLÄDER  PÅ MIG. Käre tid vad jag älskar dig ditt lilla elände!!I september kom Fyran en gång för flera år sedan, du som tycker och tror på fullt allvar att mormor kan allting, från att sticka koftor till att bygga kojor. Inte undra på att jag har roligt nästan jämt. Nu börjar året lida mot höst, regn, blåst och  kyla då vill det till att det hitta de goa stunderna, som t.ex. svärdotter nr 2 som har det goaste skratt jag vet men också en inneboende ilska som kan förflytta berg. Du ser och förstår och lägger armen om, du är en mina förgyllare. När vi närmar oss december och det börjar lida mot jul fyller först Tvåan år, den lille lockige gossen som kunde bli så sur och sitta under bordet i timmar har nu blivit en vacker yngling som ibland kommer och äter middag med oss och sover på soffan. Jag är så glad för de stunderna och sist men inte minst Fyran, tjejen med stort rättvisepatos och huvudet fullt med skrönor, ett arv från fadern, vad vore ett år utan dig min sötaste vän.

Sen tillkommer många fler, den långe blonde mannen och hans oerhört vackra och roliga fru  som jag fått lära känna. Det är en gåva att få ha er som vänner. Min alldeles egen väninna från forntiden. Vi har minnen som cykelturer i mörker utan lyse, promenader runt ett hus i mörka natten med en flaska lättöl, om jag minns rätt och skratt som bara bubblar fram, eller vispskålar som tappas när ett visst fordon passerar utanför fönstret!! För att inte tala om vykort utan namn som ledde till ett livslångt förhållande. Jag är så glad att du finns min vän!

 Min vän som jag hittade när jag var nyinflyttad o vad du förgyller min vardag med hur många skratt som helst. Tillslut mitt beslut att vara med besöksgruppen i församlingen. Där kan man tala om guld som regnar från himlen i form av skratt, tårar och funderingar över livet.

Nu önskar jag mig ett härligt 2015, med sol, vind och regn för jordens skull. Slut  på alla krig, särskilt på IS detta vidriga  fenomen. Att våra politiker får bra tankar till sina hjärnor och att dom gör något bra av dem.  Låt oss skåla för 2015 början och 2014 slut imorgon i allt från mjölk till  dyraste bubbel allt efter smak och förmåga.