Barndomsminnen --

I denna sena kväll som snart övergår i natt , medan stormen viner runt husknuten, vet jag inte vad jag ska skriva om. Inspirationen vill inte infinna sig. Kanske ska jag berätta om mitt barndomsland i en tid för längesedan. Hur det är att bo i ett hus som saknar allt det som är helt oumbärligt idag. Eller kanske om alla mina underbara lekplatser som fanns där, jag kunde leka mina lekar utan att blir störd av en enda unge. För det var ju så det var, jag var deras enda barn och inte vilket barn som helst utan ett adopterat barn!! Som dessutom var mager som en skrana , hade svart hår och bruna ögon. Hon för det var ju en hon, hade inte som idag hämtats från Kina, Taiwan eller något annat land i värden utan från en liten by i Västergötland som hette Lerum. Inget barn kunde varit mer älskat än jag även om min söta mamma fick minst ett ilsket utbrott varje dag för att tösongen inte kunde låta bli att klättra på de högsta stenarna och i taggigaste buskarna eller fastna i den leriga bäcken. Varför kan du inte vara som alla andra flickor brukade hon säga och titta förmanande  på mig. Jag tyckte för det mesta att det inte var så mycket att bråka om. Vem som helst kunde ju ramla i bäcken eller fastna med foten i ett stenröse och sen inte komma loss UTAN att ta av stövlarna och gå hem i sockarna!!

 Den absolut bästa lekplatsen var min egenhändigt tillverkade lekstuga! Den låg strax bakom lekstugan som pappa snickrat till mig. Bakom "gäat" som vi sa, nere under en gammal bok, hade jag inrättat en lekstuga. Där hade jag en fyrkantig sten som jag slitit och släpat med i flera dagar till spis, en synnerligen rostig gammal "kedel" att koka kaffe i. Kaffebönor plockades på vissna blommor och vatten hittade jag ju i bäcken, lite stövlar fick offras då och då., för hur skulle jag annars fått upp vattnet till lekstugan? Där fanns också en gammal uttjänt mjök kanna som jag fått av farbror Emil, i den kunde man förvara mycket utom vatten för det var hål i botten. Stolar och bord var lite diverse saker som gamla brädor upphittade i pappas snickarbod och stenar som fanns överallt. Min fina dockvagn fick följa med, till mammas förfäran, den kunde ju gå sönder. Det gjorde den inte alls trots att jag nästan ,i alla fall knuffade ner den för den lilla slänten bakom gäat!!  I den låg för det mesta inte dockor utan min älskade gamle katt "Graukesse" , iförd mina dockkläder och sov som en liten kisse ska göra. Vagnen kördes mellan stock och sten men den gick faktiskt inte sönder, utan när jag fick egna barn , blev den skopan till den grävmaskin som mina söta gossar gjorde i mattställningen!! Tillslut sa den tack och hej och hamnade på soptippen.
En sommar byggde jag en koja i den stora eken!  Två brädor spikades fast mellan två grenar sen hade jag en koja högt upp i ekens krona. Under denna ek var det ett enda stort stenrös, men jag slog inte ihjäl mig när jag klättrade upp och ner och säkert som amen i kyrkan försökte jag mig på att få upp dockvagnen med Graukesse i. Måste väl erkänna att det gick så där, kattskrället ramlade ut och sprang iväg och vagnen for i backen men - den gick inte sönder. Samma vecka till helgen fick vi besök av mammas syskon som medförde sina barn , ungefär jämn gamla med mig, och DÅ tog jag min fina vagn och låste in den i en garderob, för tänk om kusinerna skulle få för sig att röra min dockvagn. Jag var inte alldeles säker på att mamma skulle hålla med mig om att den, vara BARA min. Mamma slet sitt hår över denna envisa unge men pappa höll med; Man kan inte lita pau staboa. De kom ju ända från Olofström med rälsbussen. Nåväl när kusinerna kom lekte vi järnet och rände runt i skogen och förstörde skor och kläder medans föräldrarna ojade sig över Karin ohängda unge.

Men så en dag fick mamma uppleva att den ohängde ungen kunde uppfattas som snäll och väluppfostrad av en  tant  som hette Ida. Jag vill säga att mamma var glad i flera dagar för det, Ida talat om för henne, ända tills jag ramlade nerför stora stenen och nästan slog ihjäl mig av skriket att döma. Nåja, jag hade skrubbsår på hela vänster benet och armbågen hade fått sig en törn, men efter kaffe med socker och mjölk i och nybakade bullar kändes det ganska bra igen och eftermiddagen kunde ägnas att att olovandes gå ner till Svansjön och doppa fötterna i vattnet fast det bara var Maj och ganska kallt ute. På hemvägen kunde jag plocka lite blommor och kanske klappa nån katt eller gå bort till ödehuset och försöka låta bli att ramla igenom golvet. Ja tänk vad en unge på 50-talet kunde uträtta på en enda dag ibland.