I torsdags i förra veckan gick jag längs gatorna i Karlshamn. Tittade i skyltfönster , gick in och ut i affärer en liten stund. Så vackra saker jag såg, väskor i sommarfärger, en vacker blus i gammelrosa, glasögonbågar, telefoner och vackra herrskor i blankt lack. Jag shoppade med ögonen och det blev billigt och bra. Torget i Karlshamn var fullt med vackra vårväxter och på bänkarna satt människorna och njöt av solen. Själv hastade jag vidare till Cura Individutveckling där jag skulle delta i två sammanträden.Efter två perioder som förtroendevald revisor skulle jag nu bevista mina sista två möten tillsammans med fyra stycken andra revisorer hos Cura Individutveckling, som är ett mycket välskött kommunalt bolag som ägs av samtliga kommuner i Blekinge. Inga problem att vara revisor där inte, men ändå så skönt att veta att nu är den eran över.Inga mer tider i kalendern, inga fler långa dagar med siffror. Äntligen är jag lite mer pensionär.
Dagen efter, i fredags gick jag en motionsrunda med mina stavar. Först passerar jag anrika Tulseboda Brunn , som egentligen inte finns mer. Där det förr var en massa sommargäster som drack brunn och promenerade i Tulseboda Parken är det idag inte mycket till aktivitet. Cirkusskola och lite kultur evenemang på sommaren i bästa fall. Huset står kvar, men av parken finns det inte mycket som idag skulle kallas park. Om framtiden vet ingen särskilt mycket, har läst i BLT för ett tag sedan att det finns intressenter som vill bygga hus i parken. För min del är det helt ok, flyttar det in människor i Kyrkhult igen, blir jag glad, då kanske vi får en vettig bussförbindelse från Kyrkhult till Olofström för att sedan kunna ta sig vidare ut i världen. Hur som helst , vägen från Tulseboda Brunn ner till Södersjön bjuder på vackra vyer även om parken är lite förfallen, det är rofyllt att gå där och sakta komma fram till gamla läkarvillan som numera är museum för att lite senare se Södersjön som ligger rakt framför ögonen, just idag var det stiltje på sjön den var alldeles blank och sammetssvart. Tittar jag lite åt vänster, ser jag det gamla soldattorpet och genast går tankarna bakåt till de som en gång bebodde huset. Hade de alltid mat för dagen? Många barn? Överlevde alla till vuxen ålder?
Tankar kommer och går och jag fortsätter mot Morinshill, huset ligger så fint en bit från sjön och trädgården är vacker trots att det fortfarande är vinter i trädgården. Längs med sjön går slingan mellan kullar och stenar. Träden är ömsom stora och ömsom små. Blåbärsriset är grönare än grönast och mossan ser ut som den vackraste ryamatta. Någon har satt ut ett bord nära sjökanten under en stor bok som bildar ett rum över bordet när löven kommer. Båtarna ligger fortfarande upp och ner och väntar på våren. I ett träd hänger en leopardvante väntandes på sin ägare. Den här turen fick sin fortsättning av dagens upplevelse. Solen värmde gott i ryggen men den iskalla vinden från öster var inte särskilt skön. Vi, för idag var maken med, gick med raska steg längs vägen och vi mötte inga människor men granarna på båda sidor lyste av sin lindblomsgrön färg. När vi passerat korsningen där det går att välja mellan att gå till vänster och strax vara hemma igen eller gå rakt fram och fortsätta promenaden ett tag till, kommer den långa steniga och slitna stigen , där jag måste titta ner i marken för att inte snubbla och ramla och sen kommer den långa backen uppför mot Sven Björnssons stuga. Den är numera obebodd, men den fantastiska rhododenron busken finns kvar. Den är helt ljuvlig på försommaren, helt överströdd med lila vackra blommor. På andra sidan ängarna ligger den lilla gården vackert mellan sjön och björkarna. Det är så rart sau ain ä blen raint au taurögda. Svårt med förståelsen? Anä, tjörholtska kan väl allen!! Här svänger vägen igen och strax ser vi Björnsson gård tvärs igenom träden som ännu inte har några löv och en alldeles bestämd vårdoft kommer i våra näsor. Någon har strött "skit" på ängarna. Vilket gör att snart kommer de att vara gröna och vackra igen. När vi vänder mot vänster för att komma hem ser maken vildsvinsspår och jag får en lång föreläsning om dessa vilddjur som jag inte tycker särskilt mycket om! Nu går vi på minnens väg. Leahålen finns kvar men inte grindarna, staingärena ligger fina längs hela vägen ända fram tills vägen blir en liten stig som slutar när skogen öppnar sig och där - ligger Folkets Hus. Sista biten går genom ett litet villa kvarter och vi välkomnas av en skällande hund, som blir flera stycken som skäller hej och hejdå till oss. Skolgården ligger tyst och tom bara lärarnas bilar är kvar, men plötsligt ser vi en liten tant som vi känner, belastad med hackor, krattor och spadar. Men hon vinkar glatt när vi hälsar på henne. Sen går vi rakt igenom ett skällande som dånar från två håll, två stora och två små hundar gör upp om vem som kan skälla värst. Hemma! Vi ser den nya fina skorstenen och de vita julrosorna som blommor först nu , och jag avslutar promenaden med att klippa rosorna som verkligen har slagit många skott redan. Maken sätter in bilen i garaget och nu väntar förståss kaffetåren den goda.
