Hosebysa o annat oty......

I alla tider har någon form av klädnad för benen behövts,både till män o kvinnor. För en liten tant var det , när hon var en liten spinkig jäntunge, livstycke i grå randig bomull med strumpeband som fästes i den grårandiga bomullsstrumpan som gällde. För den goda sakens skull kommer här samma mening på Vilshultsdialekt. Livstycke i grauranditt bomullsty mä hosebaunn som fäjstes i hosena som va i graurandet bomullsty! Förekom att hosena va au yllety da kliade rälitt. När Lilla tanten trodde hon var vuxen,dvs i trettonårsåldern var det dags för korsett. Detta plagg som skulle få kvinnor att se smärta ut, kunde vara rejäla saker som till vardags kallades snörliv! Var avsett för lite äldre damer i behov av insnörning av vissa kroppsdelar. För spinkiga tonårsflickor ett litet tygstycke med vidhängande strumpeband att fästa i"najlonhosan" som hade en söm mittbak som skulle sitta rakt. Gissa om det var svårt att vrida kroppen i nittio graders vinkel för att få denna söm rakt! För att fem minuter senare konstatera vid kontroll i spegeln att det var käpprakt åt skogen med den saken. Dessutom blev det ett mellanrum mellan ånnebysan o hosan med risk för frostskador vintertid! Här någonstans under Lilla tantens tonårstid kom den fantastiska uppfinningen,en extra byxa i färg o gärna med spets, benämnd mameluck. Lilla tantens mamma inhandlade genast ett par mamelucker till din tonåring!!! Hellre frostskador än att använda detta förfärliga plagg,det var alla tonårsflickor överens om. Naturligtvis,mammor på 50-60 talet var inget man bråkade med,då mamelucker på när hemmet lämnades o av bakom närmaste knut o ner i lilla handväskan, för att lite senare på bakom samma knut innan hemkomsten.

När fenomenet strumpbyxor kom var lyckan gjord, nu var modet bekvämt och inga sömmar som skulle vara raka. Lätt att hitta rätt storlek och färg. Inga mamelucker behövdes längre. Skönt. Dessutom hade långbyxor till flickor och damer gjort sig kända. Detta underbara plagg som fanns i bomull i olika färger och inte bara i tjockt ylletyg. Lilla tantens första långbyxor, som hon minns var sydda av Lilla tantens mamma,  just i tjockt ylletyg. Avsedda för vinterbruk, de blev snabbt genomblöta och fick bytas ut mot torra. De blöta torkades över vedspisen tog så där en halv dag, så när två par hade blivit blöta fick Lilla tanten vara inne resten av den dagen. 

Men nu , just nu , skulle Lilla tanten inhandla ett eller kanske två par strumpbyxor . Det var en hel avdelning för detta plagg, i alla olika storlekar, tjocklekar , färger och mönster. Lilla tanten insåg att detta kommer att bli svårt. Vilken storlek, xs, s, m, l, xl och xxl, vilken skulle hon välja?  Vilken tjocklek, allt från tunnaste tunna till tjockaste tjocka och sen färg och mönster? Efter lite tänkande och funderande kom Lilla tanten fram till att storlek M borde vara lagom, färgen borde grå eller svart och och strumpbyxan skulle också vara lagom tjock. Där var två stycken som såg bra ut. Lilla tanten slog till och inhandlade dessa klädesplagg för  ca 200 kr. Nu till det roliga i den historien. Väl hemma i sitt eget sovrum utan publik, plockades strumpbyxorna ut från sin paket, bara det tog en stund att pilla med plast och papper. Men.... nu skulle det provas!!  Visst bredden på byxan var helt ok, tjockleken  och färgen också MEN längden !!!  Efter att ha dragit upp plagget så att det landat strax under hakan, var där ändå många meter tyg kvar. Det blev som det sades när Lilla tanten var en spinkig flickunge , DÄ korvar se!!  Det blir en senare fråga hur detta ska åtgärdas, tvättat och torktumlas? Klippas av i lämpliga längder och sys ihop igen? Eller tillåta att det korvar sig och minnas skolgången med "graurandiga bomullshosa" som alltid korvade sig. 

 Hur Lilla tanten ska förhålla sig till dessa klädesplagg vet ingen ännu. 

Två små gummor skulle ut o gå........

Över stock o sten gick gummorna fram, förbi stugor så rara, sjöar som glittrar i solsken ,granskog så mörkgrön o doftande i vårvinterns vackra dag.

Så var det inte, naturligtvis!  Iförda våra motionskläder,som inte är tajts o åtsmitande jackor, utan rejäla långbyxor som rymmer en tantrumpa ,långkalsong inräknad,vinterjacka,mössa och vantar.Vinterkängor på fötterna,man vet aldrig hur blött det kan vara i skogen. Obligatoriskt vid tant utfärder STAVAR. Väl rustade gick tanterna i rask takt förbi diverse hus. Alla med sin historia, så diskussionen var ,vem bor här nu? Husen finns ju kvar i långliga tider medans människorna som bor i husen ändras. Barnfamiljer blir tonårsfamiljer, som blir pensionärsboende som blir sommarboende när de gamla ägarna flyttat vidare, till annat boende eller kanske till och med till kyrkogården.
Snart skymtade vi sjön som inte alls glittrade idag ,den var isbelagd, såg ut att vara fin is,för skridskoåkningen eller isfiske. Mera villor och några äldre stora bondgårdar som idag är vanliga enfamiljshus. Titta, sa den ena tanten till den andra, där sitter en stork!! Uppflugen i ett träd!!  Vid närmare besiktning visade det sig att den var av betong. Tjusig hur som helst.

Dags att göra en vänstersväng, in mot skogen och en ny sjö. Vägen slingrar fram mellan kalhygget och skogen. Blåbärsriset står så fint längs kanterna , bron över den lilla bäcken är belagd med kycklingnät för att ingen liten tant ska halka och bryta lårbenshalsen. Lite glashala fläckar av is här och där, men de här två tanterna rör sig, som två gaseller eller kanske hellre elefanter , mellan isfläckarna. Nu letar vi efter en stig, ja inte ett karaskrälle, utan en skogsstig, som ska ta oss tillbaka till civilisationen. Här är den, men oj ett elstaket, det inte gick att forcera. Lite längre fram ett öppet "leahål", in över ängarna bär det av med tjo och tjim. Stigen är som bortblåst, " Taggatrau o staingäa är vad vi ser. Överläggningen kommer fram till att, nä inte staingäa och kryba övaa ella taggatrau och kryba onne. Inget för tanter. Vi vänder, följer staingäat och tillbaka på ruta ett. Men titta där , där är ju stigen. Sagt och gjort, efter ett par meter blir stigen mer och mer osynlig,  ja jädrar i detta,plötsligt står vi mitt inne i ett grantäte!!  Vad göra? Marschera framåt, grangrenar som slår oss i ansiktet och kala buskar som tvärvägrar att flytta sig. Tanter har inte för vana att ge sig, så vi går på och  där ligger huset vi ville se!!  Återstår lite stainhalla och lide mossa o sen är vi på asfalt igen. Skönt att kunna gå lite lättare utan risk för benbrott. Åter en avfart mot vänster och ja, men ska vi ändå inte ta en tur över kyrkogården ? Nu när vi är så nära? Jo det gör vi. En stilla promenad mellan gravstenar , där vi minns kära och nära och alla andra som bott i vår lilla by. En del stenar är tröttare än andra och lutar betänkligt medan andra står raka som furor i en feabacke.

Nu har tanterna fått motion av hela kroppen, vi har gått, krupit och snubblat. Pratat, skrattat och varit eftertänksamma över vad livet gett oss. Totalt överens om att vi har det bra säger vi Hej vi ses en annan dag och går var och en till sitt,  för att kanske  göra lite hushållsarbete innan det skymmer. Eller ta oss varsin kopp starkt kaffe.

Morgonstund har guld i mund.....

Söndagsmorgon.

Sovit lite längre än vanligt och gott dessutom.  Om inte hotellfrukost så näst inpå. Kokt ägg, sill, Vrigstad hemost, bregott,äppelhonung och  nybakade frallor och gott kaffe. Ingen juice men gott vatten fanns och det blev en lång och skön frukost. En bra start på söndagen, utsikten från köksfönstret bjöd inte på roligt fågelliv idag, ingen Skatan Beata eller ekorre, men gräsmattan är grön och bärbuskarna skjuter knopp.

Fylld av energi bytte jag lakan i sängarna och fyllde tvättkorten till max. Tvättkorgen hamnade i tvättstugan för sortering inför tvättdagen som kommer att infall senare idag eller imorgon.
Därefter mina vänner gjorde jag det jag velat länge men inte kommit mig för. Körde till min barndomsby och gick " min skolväg". Vilken upplevelse, att gå på samma väg, den ser nästan likadan ut, komma ihåg vilka som bodde i husen då, minnas dofterna av vedeldning, syren och pion, liksom koskit och annan dynga. Se framför mig när jag och alla lekkamraterna sprang över stock och sten. Hittade nya lekplatser mest varje dag. Backar fyllda av vitsippor, blåsippor, gullvivor och liljekonvaljer.  Minnas smaken av smultron vi plockade på strå, björnbären som stacks när vi plockade dem.  Blunda och se fram för mig när jag och Anders åkte skidor i backarna som då kändes som stora fjäll men idag är små runda kullar. Känna hur kallt och lite dyigt vattnet var i ån eller sjön när vi badade och simmade långt ut, säkert 25 meter från den platta stenen som var stranden.

Den långa nerförsbacken som slutade vid den första skolvägskompisen jag hade, vi följdes åt i några terminer, tills vi upptäckte att den ena var en pojke och den andra en flicka. Så tog det roliga slut och vi cyklade var för sig i fortsättningen. Uppförsbacken som gick strax intill ett jättestort boningshus, tyckte jag då, där det bodde en en farbror som jag var lite rädd för . Han såg arg ut, inte vet jag om han var det, men jag uppförde mig alltid ordentligt när jag cyklade eller gick förbi just det huset. Det går fortfarande att gå där men numera ligger det flera hus runt omkring och vem eller vilka som bor här eller där vet jag inte.  Nu mera har vägen en annan dragning än när jag var liten MEN....  husen finns kvar, Huset med de stora garagen där det fanns lastbilar när jag var barn, brandstationen, med skylten Brandstation fanns kvar. Antagligen ingen brandbil i garaget längre. Vägen till Filadelfia där jag gick i söndagsskolan finns också kvar och huset ligger på samma plats men inte är där söndagsskola längre. Jag minns mina söndagsskoltanter Edit och Jenny med stor glädje.

Koppran den kära affären är numera ett vanligt bostadshus, men oj va grejor man handlade där, hosebaunn, haura karameller, saltsill, smör , spig och hönsafoa och en hel del annat. Fransbröd köpte min mamma ibland och de smörgåsarna var inte att leka med. Hallonmarmelad  inköpt på Koppran i en vit pappburk, smör och kall mjölk, inte mycket som slår det barndomsminnet.  Skulle i så fall vara de snurrade haura karamellerna jag köpte i bageriet , jo ,det fanns ett bageri  när jag var liten i byn, där jobbade förövrigt Ingeborg och Harry, dessa snurringarna gick förövrigt alldeles  utmärkt att sätta i halsen,  varefter det alltid kom en vuxen person och skakade och bankade mig i ryggen. Därefter blev jag tillsagd att gör inte om det här, det är farligt  lilla vän. Som vanligt lyssnade inte lilla vännen , utan efter några dagar var det dax samma procedur igen.

Flera backar och fler hus som gjorde nostalgi turen till  något ut över det vanliga dök upp hela tiden, men får bli en annan historia.