Över stock o sten gick gummorna fram, förbi stugor så rara, sjöar som glittrar i solsken ,granskog så mörkgrön o doftande i vårvinterns vackra dag.
Så var det inte, naturligtvis! Iförda våra motionskläder,som inte är tajts o åtsmitande jackor, utan rejäla långbyxor som rymmer en tantrumpa ,långkalsong inräknad,vinterjacka,mössa och vantar.Vinterkängor på fötterna,man vet aldrig hur blött det kan vara i skogen. Obligatoriskt vid tant utfärder STAVAR. Väl rustade gick tanterna i rask takt förbi diverse hus. Alla med sin historia, så diskussionen var ,vem bor här nu? Husen finns ju kvar i långliga tider medans människorna som bor i husen ändras. Barnfamiljer blir tonårsfamiljer, som blir pensionärsboende som blir sommarboende när de gamla ägarna flyttat vidare, till annat boende eller kanske till och med till kyrkogården.
Snart skymtade vi sjön som inte alls glittrade idag ,den var isbelagd, såg ut att vara fin is,för skridskoåkningen eller isfiske. Mera villor och några äldre stora bondgårdar som idag är vanliga enfamiljshus. Titta, sa den ena tanten till den andra, där sitter en stork!! Uppflugen i ett träd!! Vid närmare besiktning visade det sig att den var av betong. Tjusig hur som helst.
Dags att göra en vänstersväng, in mot skogen och en ny sjö. Vägen slingrar fram mellan kalhygget och skogen. Blåbärsriset står så fint längs kanterna , bron över den lilla bäcken är belagd med kycklingnät för att ingen liten tant ska halka och bryta lårbenshalsen. Lite glashala fläckar av is här och där, men de här två tanterna rör sig, som två gaseller eller kanske hellre elefanter , mellan isfläckarna. Nu letar vi efter en stig, ja inte ett karaskrälle, utan en skogsstig, som ska ta oss tillbaka till civilisationen. Här är den, men oj ett elstaket, det inte gick att forcera. Lite längre fram ett öppet "leahål", in över ängarna bär det av med tjo och tjim. Stigen är som bortblåst, " Taggatrau o staingäa är vad vi ser. Överläggningen kommer fram till att, nä inte staingäa och kryba övaa ella taggatrau och kryba onne. Inget för tanter. Vi vänder, följer staingäat och tillbaka på ruta ett. Men titta där , där är ju stigen. Sagt och gjort, efter ett par meter blir stigen mer och mer osynlig, ja jädrar i detta,plötsligt står vi mitt inne i ett grantäte!! Vad göra? Marschera framåt, grangrenar som slår oss i ansiktet och kala buskar som tvärvägrar att flytta sig. Tanter har inte för vana att ge sig, så vi går på och där ligger huset vi ville se!! Återstår lite stainhalla och lide mossa o sen är vi på asfalt igen. Skönt att kunna gå lite lättare utan risk för benbrott. Åter en avfart mot vänster och ja, men ska vi ändå inte ta en tur över kyrkogården ? Nu när vi är så nära? Jo det gör vi. En stilla promenad mellan gravstenar , där vi minns kära och nära och alla andra som bott i vår lilla by. En del stenar är tröttare än andra och lutar betänkligt medan andra står raka som furor i en feabacke.
Nu har tanterna fått motion av hela kroppen, vi har gått, krupit och snubblat. Pratat, skrattat och varit eftertänksamma över vad livet gett oss. Totalt överens om att vi har det bra säger vi Hej vi ses en annan dag och går var och en till sitt, för att kanske göra lite hushållsarbete innan det skymmer. Eller ta oss varsin kopp starkt kaffe.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar