Sköna Maj välkommen till vår bygd igen...

I drömmen ser jag vårens bokar lysa

 med späda lövverk nedom Boafall,

 när vägen går till Alltidhult om våren

 och skogen ter sig som en ljusblond hall

 med solens spel  på genomlysta sväv

 av friska löv som bilda vårens väv.

Harry Martinsson

Kan det sägas bättre? 

1.a Maj och våren står för dörren. Ute var det kallt och vinden var allt lite isig, inte precis väder för att gräva ner dahlia rötter i jorden.  Efter att vi intagit middag, dagen till ära, årets första matjesill med lögadoppa och pära mä skal pau, tog vi ett beslut att göra en utfärd med bilen. Ja vi är så gamla att vi tycker att det är roligt att göra små utfärder med bil. Idag gick färden till Vånga,  där bokarna verkligen lyste med sina ljusgröna fullt utslagna blad. Äppelträden hade också små, små blad och det gick att se en antydan till kommande frukter. Lilla farbror´n rattade bilen sakta och stadigt mot Café 77:1, som ligger precis mitt i backen upp mot Barum.  Lilla tanten och Lilla farbror´n , och så förstås vår bästaste granne som numera inte har nån farbror att åka bil med, gick med bestämda steg in på detta förnämliga ställe. Kaffet var starkt, varmt och gott, kanelbullarna bakade på surdeg helt otroligt goda för att inte tala om sirapsbröden också det en kaka. Lilla farbror´n hade en syndig dag och inmundigade en chokladbiskvi. Utanför fönstret hade vi den vackraste vy vi sett på länge, närmast stod äppelträd på väg att blomma och nedanför låg Ivösjön stilla och vacker. 

När kaffet var urdrucket och alla kakor uppätna gav vi oss iväg  på nya äventyr. Vägen slingrade sig mellan Ivösjön och äppelodlingar, husen varierade i storlek , himlen ljusnade och solen tittade fram. Nu hade vi hunnit passera Bäckaskogs slott , kört förbi avfarten till Kjuge kull, o hä skulle vi nu bli häin? Lilla farbror´n ville köra ner till Tosteberga hamn och för att komma dit passerade vi 

Trolle-Ljungby slott med slottskyrka och vallgrav. Svängde vänster och kom förbi flera stycken hus som ingick i grevens ägor. Vägen var sannerligen inte bred och det gick inte att rusa fram i 120 km precis. I gengäld hann vi se fina rapsfält, vackra hus, massor av änder som promenerade längs en liten vattensamling. Tosteberga hamn var inte stor, lite båtar, några husbilar och lite fiskebodar. Nu var himlen återigen mörk och regnet hängde i luften så vi rundade en gammal propeller som stod uppställd och fortsatte mot Edenryd. 

Vägen blev allt smalare, husen allt större. Valjeviken bredde ut sig framför oss och nu kan vi tala om villor i miljonklassen med båtar och bilar och strandnära tomter. Nästa sväng med bilen gjorde att vi begav oss hemåt efter en trevlig eftermiddag och då kom lilla farbror´n med en överraskning. Han ville bjuda damerna på hemlagad pizza!!  Sånt tackar inga tanter nej till, så vi foro över isen, hem till norden och där var lika kallt som när vi åkte iväg. 

Det blev både pizza och  pizza sallad. Nu slår mig tanken att, vilken tur att vi är olika. Somma mänksa ger se ud o gar i 1:a Maj tåget, nårra seda inne o gnäller o nårra ge se ud o aga bil te o glo pau var Herres grönska och drecka kaffe o ha se. Visst är det härligt med Våren ????

Det var i maj när göken gol sa mamma.......

........................då för 70 år sen  kom en liten flicka till världen . Som växte upp, blev tonåring, ung vuxen, medelålders och vips blev hon pensionär och nu fyller hon om en månad ungefär, 70 år. Hur gick det till?

Ja inte vet jag, jag har bara levt livet fullt ut alltid. Hade turen att hamna i Kullan hos föräldrar som älskade den där magra, busiga svarthåriga ungen, fast det kanske inte alltid var så lätt. Hon var nämligen ganska busig. Gillad att klättra i träden och på de allra högsta stenarna. Det var inte roligt när man rasade i backen och fick skavsår  på armar och ben, men annars vilken fröjd för en liten unge att bo i ett äventyrsland. Även då för 70 år sedan fanns det plåster, Salvekvick och bindor att linda om såren med. Jod fanns också, detta hemska bruna elände som såren skulle tvättas med. Det gällde att inte skrika för mycket ,fast det sved ordentligt, då kunde det bli utegångs förbud några timmar. Ett  stort nöje var att gå omkring i mosabäcken, få stövlarna fulla med skitigt vatten blandat med dy. Brukade för det mesta sluta med att jag satt fast i gyttjan och fick hoppa ur stövlarna och gau pau sauckarn hem mä stövlarna i nävarna. Jag kan inte minnas att mamma blev arg, mer lite trött i rösten. Allt blött fick dras av och nya torra kläder plockas fram och sen bar det av igen. Mina lekplatser var Knutabacke bakom gäat, Vaungen, Stainana och Klättatrait. Knutabacke, låg bakom stengärdet och var ca fem steg bakom själva stengärdet,  men då var jag långt ut i skogen tyckte jag och därifrån kunde man utan att en enda kotte fick veta detta, ta sig tvärs över till Flinkastuena. Ett gammalt hus med hål i golvet, absolut förbjudet område att leka på, men oj så spännande. Vången var marken som vi ägde där man kunde leka prins Valiant, plocka smultron, vitsippor och begrava alla katter o fåglar som dog. Begravning till så att det döda lilla djuret lades i en skokartong , pappa fick  agera kyrkogårds arbetare och jag var kantor, präst och anhörig på en gång. Många är de träkors jag spikat och medelst en blyertspenna skrivit in namnet och dödsdatum på. Som avslutning sjöng vi , jodå, även min stackars far, Tryggare kan ingen vara.  Stenarna var de jättestora bumlingar som än idag finns kvar, där jag klängde och hängde tills jag föll i backen och skrikande sprang hem till mamma som tog fram Jod och Salvekvick. Klätterträdet var en gammal, gammal ek, med en stor krona, där jag kunde hoppa omkring som den värsta ekorre. Det gällde att ha bra svansföring och tungan rätt i mun, för under trädet var det stort stenröse.

Livet bara rann på , jag började skolan fick en hel del kamrater men bäst av alla var nog Karin som bodde ett par kilometer hem ifrån mitt och var ett år äldre. Vi cyklade oftast mitt på vägen, för det mesta pratandes eller sjungandes, helt omedvetna om att det kunde vara farligt. Vi lekte och lekte och tiden gick och så var vi tonåringar  och roade oss kungligt på Blå Vallen, Nordpolen och Medborgarparken. Livet rullade på och en dag blev jag fru Nilsson,  mamma och sen alldeles strax farmor och mormor. Så snabbt livet rullade iväg. Nu sitter jag här som en liten tant i sina bästa år tillsammans med lilla farbror´n. Livet som pensionär kan vara både roligt,sorgligt och farligt.
Numera behöver jag inte klättra i träd eller på stenar för att ramla och slå mig. Det går alldeles utmärkt att ramla genom att bara gå på köksgolvet eller stiga ur sängen lite för snabbt. Eller böja sig ner under ett träd, som jag gjorde för ett tag sedan och  helt plötsligt går det inte att resa sig. Utan lätt framåtböjd i en sorts springstil faller tanten på gräsmattan. Naturligtvis är det första tanten tänker;Måtte nu ingen se detta. Nästa tanke blir ju; hur sören kommer jag upp. Jo då man rullar runt och tar sig upp  på alla fyra ! Backar lite till och tittar om det möjligen kunde finnas en gren, att hålla sig i, men nä det gjorde det inte. Då så upp med rumpan, backa lite till och ta tag i knäna och sen upp. Borsta av sig gräs och lite mossa och några ynka pinnar och sen mycket sakta och stilla gå vidare i världen.  Eller varför inte promenera i skogen och ramla över stock och sten det har också hänt, men peppar,peppar ta i trä, det har inte uppstått blodvite än i alla fall.

Vecka 17 ................

Min vecka börjar med måndag....
...i dagboken står det, att det var en varm o skön vårdag .... jo det var det. Lilla farbror´n fick ett ryck av städmani och grep sig an altanen möt öster . Taket skulle tvättas, den nya borsten inköpt i Ryd kom väl till pass, tillsammans med varmt vatten och rengöringsmedel.Två gamlingar som hjälptes åt med att skura blev taket gjorde att det blev  som nytt, Rent och alldeles vitt istället för svartprickigt. Eftermiddagen ägnade jag åt att ligga framstupa i jordgubbslandet för att rensa bort det lilla ogräs som kommit upp. När detta lilla projekt var klart skulle ju lilla tanten resa sig upp. Kan tyckas vara en enkel sak, men se det är det inte. Först upp i knäsittande ställning och sen en stadigt tag om hackan och UPP! Ryggen kändes liksom av  på mitten i första läget, men ja den var hel och tanten kom upp och kunde fortsätta trädgårdsarbetet med att gödsla och lägga  på lite ny jord, Väven skulle också på, för att sätta lite fart  på gubbarna, men se det klarade hon  inte själv utan fick invänta lilla farbrorn´s hemkomst. Hade hade nämligen avvikit från hemmet efter middagen för att fiska sill!!
Man skulle kunna tror att det var december istället för april när han ger sig väg på sillfiske.
Vinteroverall, stövlar och toppluva!! Visst kan det blåsa vid havet, men lite mycket kläder känns det som, för mig i alla fall, men som han säger, det är ju inte jag som står vid kajen och fryser. Sant, sant.

Ett par dagar senare skurades altangolvet och sen flyttades alla saker tillbaka för nu skulle altanen mot väster också städas. Men det fick bli en annandag. Eftermiddagen gick åt till att byta påskgardiner mot sommargardiner i köket och byta blommor på fönsterbänken. En tur längs Södersjön och fram till Björnssons gård och vidare igenom skogen till Byn igen hann jag också med. Nu till denna dags stora glädjeämne. Ett besök hos en liten dam med många år  på nacken, hon bor på äldreboendet i Byn. En liten bukett med vitsippor, pärlhyacinter och vårviva gjorde henne så glad. Det blev en pratstund i solen på balkongen om gamla tider och lite om nutid. Hon var glad och trivdes bra i sitt nya boende och vi vinkade glatt åt varandra när jag cyklade hem. Den värme och glädje hon skänker mig, ger jag tillbaka till henne nästa gång vi ses, o så går glädjen runt i några varv. Nu kan ju livet inte bara bestå av roligheter, allvaret gjorde sig påmint med ett kyrkoråds möte på kvällen där stora frågor diskuterades och beslutades.

Nästa morgon var himlen mörk och kylan hade kommit tillbaka. Detta till trots blev det altantvätt. Lilla tanten hade bytts ut mot en rar och go liten gosse, nr 2 i barnbarnsskaran. Lilla farbror´n och tvåan skötte tvätten  utan min inblandning, jag fick stå för middag och kvällskaffe. Vi hade lyckan att få möta Ettan också, eftersom han skulle hämta hem lillebror,  och fick oss många glada skratt till livs vid kaffebordet den här kvällen. Dagen efter hoppade vi  fredagsmyset och istället  besökte vi två äldre släktingar till oss. Lite snurriga bägge två och det måste nog erkännas att två "snurrepannor" samma dag var en för mycket. Men väl hemma igen hade tvätten torkat ute och doftade så gott, så det var en fröjd att lägga in i lådor och skåp. Kvällen ägnades åt att begapa Let´s Dance . Naturligtvis vann Ingemar Stenmark, rätt eller fel, men han är utan tvekan svenska folkets största stjärna.
Sen kom lördagen och då for vi till Hasselkroken och där var det lek och stoj mest hela dagen och smörgåstårta, så god så god,  till kvällen. Så kommer veckans sista eller första dag, om detta tvista de lärde, Söndag med stort S.
Vilodag, kyrkodag, arbetsdag,  resdag eller vad ni vill. För mig blev det en vilodag. Det blev inte många knop gjorda, men en god söndagsmiddag blev det i alla fall. Oxrulader med ugnsbakade potatishalvor, gräddsås(jodå det är visst nyttigt!!) och en grönsallad med fetaost. Vad vi drack till detta? Ja inte var det vin, öl eller mjölk utan  "Halenvatten" och det var gott nog. Sen blev det långpromenad och kaffe  på maten när vi kom hem. Det serverades, en så gott som sockerfri blåbärspaj till kaffet, det uppskattar lilla farbror´n mycket att få något som smakar gott till kaffet utan vitt socker.