........................då för 70 år sen kom en liten flicka till världen . Som växte upp, blev tonåring, ung vuxen, medelålders och vips blev hon pensionär och nu fyller hon om en månad ungefär, 70 år. Hur gick det till?
Ja inte vet jag, jag har bara levt livet fullt ut alltid. Hade turen att hamna i Kullan hos föräldrar som älskade den där magra, busiga svarthåriga ungen, fast det kanske inte alltid var så lätt. Hon var nämligen ganska busig. Gillad att klättra i träden och på de allra högsta stenarna. Det var inte roligt när man rasade i backen och fick skavsår på armar och ben, men annars vilken fröjd för en liten unge att bo i ett äventyrsland. Även då för 70 år sedan fanns det plåster, Salvekvick och bindor att linda om såren med. Jod fanns också, detta hemska bruna elände som såren skulle tvättas med. Det gällde att inte skrika för mycket ,fast det sved ordentligt, då kunde det bli utegångs förbud några timmar. Ett stort nöje var att gå omkring i mosabäcken, få stövlarna fulla med skitigt vatten blandat med dy. Brukade för det mesta sluta med att jag satt fast i gyttjan och fick hoppa ur stövlarna och gau pau sauckarn hem mä stövlarna i nävarna. Jag kan inte minnas att mamma blev arg, mer lite trött i rösten. Allt blött fick dras av och nya torra kläder plockas fram och sen bar det av igen. Mina lekplatser var Knutabacke bakom gäat, Vaungen, Stainana och Klättatrait. Knutabacke, låg bakom stengärdet och var ca fem steg bakom själva stengärdet, men då var jag långt ut i skogen tyckte jag och därifrån kunde man utan att en enda kotte fick veta detta, ta sig tvärs över till Flinkastuena. Ett gammalt hus med hål i golvet, absolut förbjudet område att leka på, men oj så spännande. Vången var marken som vi ägde där man kunde leka prins Valiant, plocka smultron, vitsippor och begrava alla katter o fåglar som dog. Begravning till så att det döda lilla djuret lades i en skokartong , pappa fick agera kyrkogårds arbetare och jag var kantor, präst och anhörig på en gång. Många är de träkors jag spikat och medelst en blyertspenna skrivit in namnet och dödsdatum på. Som avslutning sjöng vi , jodå, även min stackars far, Tryggare kan ingen vara. Stenarna var de jättestora bumlingar som än idag finns kvar, där jag klängde och hängde tills jag föll i backen och skrikande sprang hem till mamma som tog fram Jod och Salvekvick. Klätterträdet var en gammal, gammal ek, med en stor krona, där jag kunde hoppa omkring som den värsta ekorre. Det gällde att ha bra svansföring och tungan rätt i mun, för under trädet var det stort stenröse.
Livet bara rann på , jag började skolan fick en hel del kamrater men bäst av alla var nog Karin som bodde ett par kilometer hem ifrån mitt och var ett år äldre. Vi cyklade oftast mitt på vägen, för det mesta pratandes eller sjungandes, helt omedvetna om att det kunde vara farligt. Vi lekte och lekte och tiden gick och så var vi tonåringar och roade oss kungligt på Blå Vallen, Nordpolen och Medborgarparken. Livet rullade på och en dag blev jag fru Nilsson, mamma och sen alldeles strax farmor och mormor. Så snabbt livet rullade iväg. Nu sitter jag här som en liten tant i sina bästa år tillsammans med lilla farbror´n. Livet som pensionär kan vara både roligt,sorgligt och farligt.
Numera behöver jag inte klättra i träd eller på stenar för att ramla och slå mig. Det går alldeles utmärkt att ramla genom att bara gå på köksgolvet eller stiga ur sängen lite för snabbt. Eller böja sig ner under ett träd, som jag gjorde för ett tag sedan och helt plötsligt går det inte att resa sig. Utan lätt framåtböjd i en sorts springstil faller tanten på gräsmattan. Naturligtvis är det första tanten tänker;Måtte nu ingen se detta. Nästa tanke blir ju; hur sören kommer jag upp. Jo då man rullar runt och tar sig upp på alla fyra ! Backar lite till och tittar om det möjligen kunde finnas en gren, att hålla sig i, men nä det gjorde det inte. Då så upp med rumpan, backa lite till och ta tag i knäna och sen upp. Borsta av sig gräs och lite mossa och några ynka pinnar och sen mycket sakta och stilla gå vidare i världen. Eller varför inte promenera i skogen och ramla över stock och sten det har också hänt, men peppar,peppar ta i trä, det har inte uppstått blodvite än i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar