Kyrkogårdsvandring .........

I lördagskväll ungefär klockan 17.00 gick jag till kyrkogården. Tanken var att tända ljus på mina föräldrar och svärföräldras gravar. Att det höll på att skymma när jag gick ägnade jag inte en tanke, men när jag kom till kyrkogården insåg jag att det kan bli problem att hitta ljus och tändstickor i mörkret. 
Problem är just vad det blev. Svårt att se var i den helsvarta kassen ljus och tändstickor låg. Svårt att stå dubbelvikt och försöka få det eländiga ljusets veke att ta emot lågan från tändstickan, men så tog det sig och lågan brann så fint. Nu skulle locket till lyktan sättas på, utan att jag kunde se mer än en cm framför mig. Inte helt lätt ska jag säga - men skam den som ger sig. Av med fingervantar och mössa för nu började jag bli varm av att stå dubbelvikt iförd vinterjacka, mössa, halsduk och vantar. Letar förtvivlat efter den lilla rullen som sitter på en sida av lyktan , den ska liksom låsa fast locket. Ja jag vet det finns fyra sidor på en gravlykta och kan det vara så svårt? Det kan vara särskilt svårt i nattsvart mörker med lite regn och min egen värme som börjar överstiga 40 grader ! Nu åkte halsduken också och jackan fick knäppas  upp, gick lite lättare att andas och efter några minuter envist snurrande  på lyktan satt locket som en smäck. Jag återgick till utgångsläget d.v.s. stående och pustade ut - när jag hörde stegen som knastrade i gruset..... jag är inte mörkrädd, jag är inte mörkrädd, de döda ligger stilla, helt stilla, detta mantra viskade jag till mig själv medans stegen närmade sig med fart,för att sen helt tystna,  jag såg inte ett skvatt. Bara nattsvart mörker mot en vit kyrka. Snurrade runt och försökte se, DÅ hörs stegen igen precis rakt framför mig och nu hoppade inte bara hjärta utan hela magen upp och satte sig i halsen. Stegen tystnar igen, adrenalinet rusar runt och jag snurrar som en hamster i ett ekorrhjul. Då ser jag - skuggan av ett par jeansklädda ben som reser sig upp från en lykttändning !!!!b  Ska säga att jag frös inte ett dugg på hela vägen hem fast det regnade och jag hade uppknäppt jacka och ingen mössa eller halsduk på mig. 
Egentligen var det så vackert med alla lyktor gå kyrkogården och ljuset från utebelysningen som gjorde att det blev långa skuggor både på marken och på kyrkan. Rädslan tog överhand en stund och jag gick miste om en skönhetsupplevelse men jag kunde återta den när jag kom hem. 
Resten av veckan har jag putsat fönster och bytt gardiner, köpt nya blommor från vår eminenta blomsterhandlare i Kyrkhult, Ottossons Blommor. Krattat löv, plockat upp nedfallna äpple i en spann som snart ska få fötter och hamna i skogen till älgarna och rådjuren. Satt in alla vattenkannor och burit in krukor från altanen, strukit tvätt, spelat spel med tvåan och trean i barnbarnsskaran och tröstat min kära dotter som varit utsatt för ett förfärligt angrepp från ett ögonvirus. Hon har mest liknat en boxare som supit i flera månader. Dessbättre är hon snart sig lik och lika vacker som vanligt i full gång med att göra allt som en modern kvinna gör idag, jobbar, tar hand om barnen, håller rent och  tvättar tusen gånger i veckan ungefär, när hon inte ränner i affärer eller ännu värre besöker detta hemska ställe Ullared! 
Vilken tur jag har som är en tant och kan göra precis vad jag vill om jag nu vill göra nåt!!