..................Fasta - Fastetid..................
I början av mars, detta år bestämde jag mig för att återuppta en avsomnad aktivitet. Simning!
Jag tog reda på öppet tider i Holjebadet och kollade av min kalender. Ja, jag vet pensionärer ska inte ha arbetskalender - men i mitt fall behöver jag den för att hålla reda på när maken ska till doktorn, när jag ska till doktorn, när vi ska ut och dansa, när något av de sammanträden jag vanligtvis blir kallad till ska äga rum o.s. v. Måndagar verkade vara en bra dag, inget i kalendern och tider i Holjebadet som som passade mig bra. Det vill säga att jag ska hinna med både frukost och lunch innan jag sätter mig i bilen och drar iväg på simpass. Vad är det hon vill säga, tänker ni säkert nu? Fasta och fastetider vad har det med simning att göra?
Jo, nu ska ni lyssna på mig, sa Farbror Frej. När man klätt av sig alla kläder, ställt sig i duschen och efter duschen går tillbaka till bänken för att ikläda sig en baddräkt på en redan våt kropp! - då passerar man en SPEGEL! Här och nu blev jag varse en liten tjock kvinna i sina bästa år och tänkte det var ju en liten rulta!! Sekunden senare inser jag att rultan är JAG !!
Här kommer förklaringen, på hur simning kan höra ihop med fasta. "Rultan i speglen" det var hon som fick mig att bestämma mig för att i fastetider fasta!! Nu är det ju så att Fasta måste inte betyda, avstå från mat och dryck helt och hållet. Fasta betyder i den lutherska läran mera att avstå från något för att vinna något eller kämpa emot sina ovanor. Den sista tolkningen tog jag till mig, verkade lättare att avstå och kämpa emot än att helt avstå från mat och dryck!! Jag tog raskt beslutet att hålla fast i den lutherska läran som jag tillhört i urminnes tider. Nu var det ju inte så väldigt lätt att avstå! Eller kämpa emot heller för den delen. För mig som aldrig brytt mig om att vinna i spel eller springa som en dåre för att vinna i ett 100 meters lopp, var det ju inte så lätt att kämpa för att vinna över mina ovanor. Men skam den som ger sig. Först ta fram vad som är problemet! Jo problemet är att jag ägnar kvällarna åt att ÄTA, godis, kakor, smörgåsar o.sv. Första dagen gick bra, istället för det vanliga springandet i kylskåp och skafferi för att hitta något att stoppa i munnen blev det vatten och knäckebröd. Men nästa dag och nästa dag och nästa dag igen! Katastrofläge infann sig. Istället för att kämpa emot suget, av smörgåsar med smör och gott pålägg, drömmar, chokladbollar och havreflarn med nötcreme, la jag mig platt och satte igång springet från favoritfåtöljen till kylskåp, frys( kakor går i allmänhet att äta frusna, i alla fall om man är en tant i sina bästa dagar) och skafferi. Efter ett tag meddelade hjärnkontoret; TÖRSTIG!! När jag försökte med vatten blev svaret: Never, din kropp behöver socker!! Inget kan avskräcka ett sockersug. Trots mörker, kyla och flera meter utomhus så, på med sockar, tofflor, mössa och jacka och ut i garaget där vi förvarar ett litet men dock lager av Coca-Cola! Det går att bära fyra stycken burkar med Coca-Cola och en stor ficklampa om man bara försöker. Så här fortsatte det sen dag efter dag tills i måndags, då började renlevnads människan vakna till liv igen . Frukost och lunch var helt ok och till middag serverades sallad, hargryta och en enda ynka liten potatis. Jag kände mig så nöjd men säg den glädje som varar beständigt. När jag skulle hämta vatten i kylskåpet, till maten, såg jag i ögonvrån att där stod två stycken koppar pannacotta med krusbärspuré!! Överblivna sen söndagsmiddagen med äldste sonen och hans familj. Min hjärna som är programmerad på socker, glömde inte bort pannacottan. Efter några timmar gav jag upp min kamp mot min envisa hjärna som hela tiden tjatat om den förbaskade pannacottan i kylskåpet. Jag hämtade bägge kopparna med pannacotta och strax hade vi, maken och jag tömt kopparna på sitt innehåll och nästan slickat dom rena. Nu hade jag ju ändå fördärvat min fasta, så vá fasen, i frysen finns dom vita underbara sockerdrömmarna. Jag kunde inte stå emot så jag gjorde slut på eländet. Nu kan dom i alla fall inte fresta mig mer. Jag kan konstatera, att det kanske hade varit bättre att försöka avstå från att äta ett mål mat om dagen - men nu är jag där jag är och det var väl ändå själve den om inte jag ska klara av att inte äta socker, d.v.s inga kakor, ingen läsk, inget godis på en hel månad. Jag startar om min fasta, det är aldrig försent att bättra sig och med Gud vid min sida bordet det kunna gå. Om jag ber ordentligt i aftonbönen kanske jag får lite hjälp från ovan, lägger dock in en brasklapp här , det kan hända att Gud tycker att jag ska skärpa mig och hjälpa till lite själv. Han har som vanligt helt rätt, jag ska skärpa mig men lite hjälp kan jag väl få i alla fall??
