12 juni 2015

Nu vill inte Lilla Tanten var rolig mer. Inte just nu i alla fall. Nu kommer det att bli eftertänksamhet och stilla ro.
Vår kyrkoherde Alve, skrev i församlingsbladet att människan är som ett grässtrå, jag vill tillägga, eller som en blomma. Den förgyller världen för en stund med sin utstrålning och glädje men en enda liten vindpust förändrar allt och plötsligt är världen mörk och jobbig och fylld av skräckfylld väntan.Ute skiner solen från klarblå himmel men vad bryr jag mig? Inte vill jag gå ut och luka land eller klippa gräs,  cykla en runda eller sola en stund.Nej hjärtat är fullt av sorg över att Lilla farbrorn är sjuk och inte lite sjuk heller. Mitt i allt elände finns vår underbara familj. Kärdöttar som bryr sig och kärson som klipper gräs. Barnen som ringer och hjälper till på alla sätt och vis och så dessa fina underbara barnbarn. Glädjen i makens ögon när de kommer gör en hel dag i hans liv bra.

Mat måste vi ha, idag blir det potatismos o korv allt enligt makens önskning. Det ska jag göra nu samtidigt som jag väntar och väntar  på samtalet som ska förändra världen. Bra eller dåligt? Det återstår att se.Telefonen ringer, inte det besked vi ville ha. Ändrade tider, ändrad information. Ringer igen. Ingen inresa på söndag men kanske på tisdag kväll. Alla dessa information sändringar, fortfarande inget besked om när, var och hur. Det bästa mitt i detta kaos är att Lilla farbrorn är hemma. Sover, äter, promenerar och kollar på TV. Läser BLT länge och väl, vi diskuterar precis som vanligt egentligen och om jag inte visste att han är sjuk skulle jag lätt tro att han är frisk.

Allt  detta sker medan livet bara löper vidare. Vilket betyder att land måste lukas och mat lagas och tvätt tvättas. Igår körde jag grästrimmer längs vårt långa staket. Jag vet att det inte är en mil, men så kändes det. Först hämta alla sladdar, lilla farbrorn var behjälplig med att dra fram och sätta i kontakten så att jag och lilla trimmern fick bra kontakt. Tog en bra stund att först kantklippa kring växterna på insidan av staketet och sen köra trimmern utanför. Allt gräs lastades i den gamla trogna skottkärran och sen sopade jag trottoaren. Fortsatte med att kantklippa några staketrutor till och krattade lite till. När skottkärran är full med gräs ser jag att det ligger en kratta, en kantklippare, många meter sladd, en trimmer, en spann och en trädgårdskorg utspritt på gräsmattan. Vem i all sin da`r har gjort detta ? Naturligtvis Lilla tanten!!  Lade säkert minst trettio minuter på att städa upp efter mig och köra skottkärran  på plats, orkade bara inte köra iväg och tömma den. Kände mig överkörd av en bulldozer efter att jag hanterat trimmern i en timme.  Satsade på att någon av mina pojkar skulle dyka upp och köra iväg den. Men vet ni vad Lilla farbrorn hittade den först och körde iväg och tömde.

 Tur att jag bor i Sverige där det finns tillgång till varmt vatten  och el dygnet runt. Att få ställa den gamla tantkroppen i duschen och låta varmt vatten  och väldoftande tvål rinna ner över den svettiga och varma kroppen gjorde att Lilla tanten snart var en fräsch liten tant som plockade blommor i trädgården ......när det kom ett skrik från någonstans. Inte ett litet måsskrik utan ett tydligt och klart  "jagharslagitmig" skrik. Lade ifrån mig trädgårdssax och blommor och sprang ner till vägen. En lite kille kanske  åtta - tio år hade cyklat omkull och låg  på vägen!! Han hann resa sig och vingla över vägen innan jag kom fram, som tur var hade han bara skrubbsår, men usch så ont de gjorde. Det blev bilplåster och tvätt med vanligt vatten innan han kunde ta sin cykel och cykla hem tillsammans med bästa kompisen. Jag kunde återvända till blommorna och ta mig till kyrkogården, där rosorna som aldrig dör var i alla fall nästa döda. Nu fick mina föräldrar en ny vacker bukett från trädgården och jag fick en pratstund med en trevlig dam som också satte blommor  på sina föräldrars grav.
När jag kom hem igen hade lilla farbrorn bestämt sig för att göra sin goda pizza och dessutom bjudit in Lilla tantens tantkompis. Det blev en trevlig kväll på altanen, med många skratt och mycket trevligt prat om allt och inget. Idag meddelade min kropp, inget trädgårdsarbete idag jag är trött. Så det blev sagobröllopet mellan prins Carl Philip och prinsessan Sofia. En helt annan värld än den jag lever i, men lagom småtrevligt att titta på när man är trött i kropp och själ.

Nu har lilla tanten fyllt 70 år.

Nu har lilla tanten fyllt 70 år.

1945 - 2015, 70 år av glädje och sorg och mycket där i mellan.  Det är till att börja med 25.200 dagar från födelsen till nu. Jag var inte särskilt efterlängtad, som nummer fem i en stor barnaskara, men mitt liv blev riktigt bra , jag fick komma till en familj som verkligen ville ha mig, där jag fick kärlek i stora portioner och en stor dos efterhållning ungefär varje dag. Det gällde att göra som man  blev tillsagd och inte hålla på med än det ena och än det andra. Jag fick leka så mycket jag ville, men där fanns en och annan fånig regel som absolut skulle följas. Jag fick inte klättra i träden och på stenarna. Flickor skulle, tyckte min mamma, vara välkammade , snälla och leka med dockor! Visst jag lekte med mina älskade dockor, men ofta var dockorna och jag på  äventyr över stock och sten och upp i träden och ner i bäckarna. Gärna över stengärdet och in i storskogen som var lika med ca 50 m från gärdet, det var så långt jag vågade gå med dockvagn och dockor. Sen vände jag och klättrade tillbaka, drog med dockvagnen över stengärdet igen. Då hade jag varit en sväng i storskogen tyckte jag. Dock hände det sig att jag blev väldigt modig och gick jag ännu lite längre fram till ödehuset, där MAN ABSOLUT INTE FICK SÄTTA IN EN ENDASTE FOT!!  Där lekte jag många gånger med mina dockor och dockvagnen förstås. Det  var hål i golvet och nästan alla brädor satt lite lösa,men inte ramlade jag ner i källaren en enda gång. Flickor skulle inte  klättra upp på höga stenar och springa ner, med påföljd att man kunde  ramla och slå sig. Det gjorde jag , inte en gång utan kanske hundra. Mamma hade alltid plåster( Salvekvick) och salva hemma så att jag kunde fortsätta mina vilda färder.

En gång tog det lite värre jag fick en knacksten i mitt knä och det blev en cykelfärd till Dr Hallberg i Olofström som plockade ut sten och gjorde rent. Sen cyklade pappa och jag till moster Margit och morbror Alfons, där fick vi kaffe, saft och radiokaka, innan vi startade återfärden till Kullan. Jag fick gå själv till skolan ca 1.5 km längs en smal grusväg som kallades för "Fäjgadene". Varför? Jo,  farbror Emils, vår granne) kor gick där till och från betet. Efter gick farbror Emil med en hasselgren som han mest viftade bort flugor med. När jag fått min första cykel och lärt mig cykla fick jag cykla till skolan, på stora vägen. Det var inte så många bilar på den tiden i Vilshult,   det droskägaren Ture på Hotellet  hade en Volvodroska och fru Björnsson hade lång päls och körde också en Volvodroska, sen var det Ivar Johnsson som körde en gammal skruttbil alla andra gick, cyklade eller körde häst o vagn. Inte körde bilarna i 100 km heller utan kanske 40-50. Vi barn däremot cyklade alltid mitt på vägen, släppte gärna styre och trampor och for i diket. Ingen blev ledsen för det utan upp igen och vidare nerför backar och  runt krökar och rakt fram.

Kanske inte så konstig att Lilla tanten är som hon är, till exempel när vi skulle plocka liljekonvaljer till Mors dag i år. Nog valde Lilla tanten och hennes tantkompis en lite svårtillgänglig backe. Det fanns en och annan gren att hugga tag i när foten slant på en mossig sten som inte syntes när Lilla tanten forsade fram i skogen. Skulle säga en halv volt med slagsida och tre snurr innan hon stod på benen rakt upp och ner igen. Ingen blev ledsen men skrattet skallade mellan berg och dal! Vi plockade fyra buketter och sen skulle vi ju tillbaka samma väg men den hittade vi inte så vi tog en liten sväng mellan stenar och taggbuskar och det gick det också. Längs Mörrums ån blommade jordgubbsplantor i en lång rader, och själva ån rann så stilla fint förbi ett litet rart hus. Vi satte oss i bilen och puttrade hem till Lilla farbror´n som var mig behjälplig med att binda buketter. Han kunde varit florist tror jag, nästan i alla fall ,så bra är han på att binda buketter och särskilt liljekonvaljer.

Lilla tanten fördrag att vara lite tokig och gå i skogen och plocka liljekonvaljer före att alltid vara så där tjusig som äldre damer är i alla modetidningar som jag tjyvläser så fort jag kommer åt. Lilla tanten skulle aldrig lägga en massa pengar på sånt trams, men visst måste jag erkänna att jag tycker det är lite kul att läsa modetidningar när jag är hos tandläkaren, doktorn eller frissan! Lilla tanten gillar praktiska kläder i vardagen , rejäla skor och handväskor som rymmer både en flaska vatten och extra underbyxor. Plus allt det andra, penna, anteckningsbok, kalender, telefon, hårborste, paraply, extra kasse för utifall att den skulle behövas, liten bok att fördriva tiden om man fastnar i en kö någonstans, ett äpple svenskt naturligtvis, om hungerns skulle ansätta henne och solglasögon och regnkappa förstås.

Idag har jag konstaterat att det är nödvändigt att jag tar mig i kragen och lukar resten av trädgårdslanden. Dillen syns inte för allt luk och löken syns visserligen men under ser man bara grönt ogräs i stället för jord. Mellan alla plattor finns det en förfärlig massa grästussar och maskrosor. Nu gäller det bara att Lilla tanten verkligen vill vara i trädgården istället för att läsa den där boken eller koka rabarbersaft eller stryka tvätt. Detta tål att tänka på får återkomma med besked om hur det gick.
Hur gick det nu då? Jo jag läste lite och lukade lite och idag blev det sista av löklandet rent från luk. det var väldigt vad ordet luk förekom ofta  på de sista raderna.
Nu återstår att se om jag kan kupa pärer också? Det får nästa skröna handla om.