Nu har lilla tanten fyllt 70 år.
1945 - 2015, 70 år av glädje och sorg och mycket där i mellan. Det är till att börja med 25.200 dagar från födelsen till nu. Jag var inte särskilt efterlängtad, som nummer fem i en stor barnaskara, men mitt liv blev riktigt bra , jag fick komma till en familj som verkligen ville ha mig, där jag fick kärlek i stora portioner och en stor dos efterhållning ungefär varje dag. Det gällde att göra som man blev tillsagd och inte hålla på med än det ena och än det andra. Jag fick leka så mycket jag ville, men där fanns en och annan fånig regel som absolut skulle följas. Jag fick inte klättra i träden och på stenarna. Flickor skulle, tyckte min mamma, vara välkammade , snälla och leka med dockor! Visst jag lekte med mina älskade dockor, men ofta var dockorna och jag på äventyr över stock och sten och upp i träden och ner i bäckarna. Gärna över stengärdet och in i storskogen som var lika med ca 50 m från gärdet, det var så långt jag vågade gå med dockvagn och dockor. Sen vände jag och klättrade tillbaka, drog med dockvagnen över stengärdet igen. Då hade jag varit en sväng i storskogen tyckte jag. Dock hände det sig att jag blev väldigt modig och gick jag ännu lite längre fram till ödehuset, där MAN ABSOLUT INTE FICK SÄTTA IN EN ENDASTE FOT!! Där lekte jag många gånger med mina dockor och dockvagnen förstås. Det var hål i golvet och nästan alla brädor satt lite lösa,men inte ramlade jag ner i källaren en enda gång. Flickor skulle inte klättra upp på höga stenar och springa ner, med påföljd att man kunde ramla och slå sig. Det gjorde jag , inte en gång utan kanske hundra. Mamma hade alltid plåster( Salvekvick) och salva hemma så att jag kunde fortsätta mina vilda färder.
En gång tog det lite värre jag fick en knacksten i mitt knä och det blev en cykelfärd till Dr Hallberg i Olofström som plockade ut sten och gjorde rent. Sen cyklade pappa och jag till moster Margit och morbror Alfons, där fick vi kaffe, saft och radiokaka, innan vi startade återfärden till Kullan. Jag fick gå själv till skolan ca 1.5 km längs en smal grusväg som kallades för "Fäjgadene". Varför? Jo, farbror Emils, vår granne) kor gick där till och från betet. Efter gick farbror Emil med en hasselgren som han mest viftade bort flugor med. När jag fått min första cykel och lärt mig cykla fick jag cykla till skolan, på stora vägen. Det var inte så många bilar på den tiden i Vilshult, det droskägaren Ture på Hotellet hade en Volvodroska och fru Björnsson hade lång päls och körde också en Volvodroska, sen var det Ivar Johnsson som körde en gammal skruttbil alla andra gick, cyklade eller körde häst o vagn. Inte körde bilarna i 100 km heller utan kanske 40-50. Vi barn däremot cyklade alltid mitt på vägen, släppte gärna styre och trampor och for i diket. Ingen blev ledsen för det utan upp igen och vidare nerför backar och runt krökar och rakt fram.
Kanske inte så konstig att Lilla tanten är som hon är, till exempel när vi skulle plocka liljekonvaljer till Mors dag i år. Nog valde Lilla tanten och hennes tantkompis en lite svårtillgänglig backe. Det fanns en och annan gren att hugga tag i när foten slant på en mossig sten som inte syntes när Lilla tanten forsade fram i skogen. Skulle säga en halv volt med slagsida och tre snurr innan hon stod på benen rakt upp och ner igen. Ingen blev ledsen men skrattet skallade mellan berg och dal! Vi plockade fyra buketter och sen skulle vi ju tillbaka samma väg men den hittade vi inte så vi tog en liten sväng mellan stenar och taggbuskar och det gick det också. Längs Mörrums ån blommade jordgubbsplantor i en lång rader, och själva ån rann så stilla fint förbi ett litet rart hus. Vi satte oss i bilen och puttrade hem till Lilla farbror´n som var mig behjälplig med att binda buketter. Han kunde varit florist tror jag, nästan i alla fall ,så bra är han på att binda buketter och särskilt liljekonvaljer.
Lilla tanten fördrag att vara lite tokig och gå i skogen och plocka liljekonvaljer före att alltid vara så där tjusig som äldre damer är i alla modetidningar som jag tjyvläser så fort jag kommer åt. Lilla tanten skulle aldrig lägga en massa pengar på sånt trams, men visst måste jag erkänna att jag tycker det är lite kul att läsa modetidningar när jag är hos tandläkaren, doktorn eller frissan! Lilla tanten gillar praktiska kläder i vardagen , rejäla skor och handväskor som rymmer både en flaska vatten och extra underbyxor. Plus allt det andra, penna, anteckningsbok, kalender, telefon, hårborste, paraply, extra kasse för utifall att den skulle behövas, liten bok att fördriva tiden om man fastnar i en kö någonstans, ett äpple svenskt naturligtvis, om hungerns skulle ansätta henne och solglasögon och regnkappa förstås.
Idag har jag konstaterat att det är nödvändigt att jag tar mig i kragen och lukar resten av trädgårdslanden. Dillen syns inte för allt luk och löken syns visserligen men under ser man bara grönt ogräs i stället för jord. Mellan alla plattor finns det en förfärlig massa grästussar och maskrosor. Nu gäller det bara att Lilla tanten verkligen vill vara i trädgården istället för att läsa den där boken eller koka rabarbersaft eller stryka tvätt. Detta tål att tänka på får återkomma med besked om hur det gick.
Hur gick det nu då? Jo jag läste lite och lukade lite och idag blev det sista av löklandet rent från luk. det var väldigt vad ordet luk förekom ofta på de sista raderna.
Nu återstår att se om jag kan kupa pärer också? Det får nästa skröna handla om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar