Angölsmåla en liten by i nordvästra Blekinge

Då för längesedan, bodde det människor i alla husen i Angölsmåla by, idag finns det några bofasta kvar men de flesta husen är sommarhus. Vägen går rakt igenom byn och viker av lite här och lite där. Här i Angölsmåla finns ett ställe som vi  besöker då och då. Angölsmåla ängar.  Numera ett naturreservat, men en gång för länge sedan  gick här en bondmora och en bonde och slet på åkrar och ängar. Mjölkade sina kor, gav hönsen mat som tack för äggen och kliade sin hushållgris bakom öronen. Det var säkert långa och slitsamma dagar, inte fanns det tvättmaskin och diskmaskin. Inte heller dammsugare eller telefon. TV var inte uppfunnit och världskrigen hade inte förgjort nästan hela Europa.  När den nya tiden kom blev det allt svårare att vara en liten bonde och tillslut fanns ingen som ville bruka gården längre. Huset plockades ner bit för bit och återuppbyggdes på en annan plats men resterna av grunder till boningshus och längor finns kvar. Liksom alla de gamla träden och buskarna, vårblommorna som kommer varje vår , vårlöken, vitsippan, gullvivan och lite rester från den gamla trädgården , några snödroppar och påskliljor. Många blommor och buskar  har försvunnit, grävts upp och flyttats till en annan trädgård. Fåglarna har sin bon i de gamla träden och sjön ligger då som nu och glittrar i solskenet. Till den här platsen kommer man inte av en slump, man vet var den finns , stället har funnits sen man var liten.  Här går det att sitta  på en sten och dricka efter middagskaffe i solen och bara lyssna till vindens sus och fåglarnas kvitter.Vägen som bilen rullat hit på är ingen asfaltsväg utan en grusväg som slingrar sig fram mellan fint byggda stengärdsgårdar. Bakom stengärdsgårdarna ligger den mörka tunga granskogen tät, förr kunde man plocka litervis med lingon här, nu är skogen för mörk och tät. Ett och annat hus dyker fram bakom träden. Liksom i sången tågar vi förbi röda små stugor, fast vi kör bil, istället för att tåga! Himlen lyser blå och solen skiner, det känns att nu kommer våren med fart och strax efter springer sommaren. Vi promenerar sakta över de gamla ängarna och ser att hackspetten gjort ett gott arbete med att leta efter larver i träden, vårlökarna syns överallt i gräset, tuvan med snödroppar står som alltid vit och vacker invid stenmuren och påskliljorna står redan i knopp vid stubben från augusti päronträdet. Kaffekorgen fick stanna hemma idag,  det är lite för kallt att sitta på en sten och dricka kaffe ute, det får vänta tills gullvivorna kommit upp.

Motsatsen till stillheten och tystnaden i Angöslmåla har jag idag upplevt i stora staden Karlshamn. Bilvägen till Karlshamn är asfalterad och alldeles rak, det går snabbt med bil att ta sig och det finns inte mycket att se längs vägen. Hyreshus, små och stora villor, massor av bilar, flera olika butiker att handla i och ett stort sjukhus som håller  på att läggas ner. Det var dit vi skulle, till sjukhuset. Massor av människor, långa, korta , tjocka, smala, vackra, fula, glada, sura, vänliga och ilskna. Alla springer, alla har bråttom, ingen varken hör eller ser, om det händelsevis skulle sitta en fågel och kvittra i ett träd. Men - ändå vilken tacksamhet jag känner över att sjukhusen i Karlshamn och Karlskrona finns. Utan den medicinska vård som maken fick hade jag nog varit "makelös" idag och det vill jag inte vara. Vi skulle till Näsviken! En konferenslokal som hade detta vackra namn. I korridoren hade någon konstnär målat björkstammar och det kändes helt rätt med björkar i Näsviken. Inne i lokalen härskade två sjuksköterskor och en IT-nisse!  Som vanlig när data-tekniken ska fungera så vill den inte,  det roliga var att inte ens lilla IT-nissen klarade av att få igång den. Nissen eller rättare sagt Nissan för det var en hon, gick sin väg och överlät till sjuksköterskorna att få igång eländet. Tro det eller ej men exakt på minuten när kursen skulle börja startade den!!  HLR var det som skulle läras ut. Jag som en gång för länge sedan, kanske 100 år sedan, lärt mig detta, tyckte att det kunde vara bra att uppdatera kunskaperna eftersom maken har lite hjärtbesvär. Måste nog tillstå att det mesta kom jag ihåg, lite svajigt minne av hur många hjärtkompressioner man skulle göra. Trodde 10 kompressioner och kanske 5 mun mot mun. Ack så fel!! 30 kompressioner och 2 mun mot mun. Framstupa sidoläge hade jag absolut ingen aning om när dom började redovisa hur det skulle gå till, men efter en stund kom minnet tillbaka och även det klarade jag av. Sen visade damerna hur man gör om någon sätter i halsen och inte får luft. Mycket bra kunskap att ha , den hade jag haft och nu har jag den igen. 

När lektionen var över körde vi till Coop Forum, ytterligare ett stort matvaruhus, som vi ibland besöker. Därför att just Coop Forum har den rökta korv som maken gillar allra mest! När vi nu ändå var ute på turné tyckte jag att jag kunde kolla in lite allt möjligt, som kalsonger med dödskallar på,  till yngsta busen i familjen, nu talar jag inte om min man utan yngsta barnbarnet,  en bok till mig och lite annat smått och gott som  frukt, grönsaker och youghurt. Efter en liten stund började maken se tärd ut, vilket betyder, jag vill hem. NU!!
Dagen fick avslutas med en tur i skogen i underbart kvällsväder där gatubelysningen spelade sig i sjön.
Jag älskar att bo på landet i mitt eget lilla hus med min egen lilla säng.