Det finns ett program........................

Det finns ett program........................

 på en av alla de kanaler som erbjuds på TV,  som heter någonting i stil med " Att söka sina rötter". Ibland tittar jag och förundras över hur många barn som letar efter sina föräldrar. Adoption var inte så vanligt på 40-talet när jag föddes men jag är ett av de barn som fick byta föräldrar bara tre veckor gammal. Jag har däremot aldrig varit på barnhem, utan de första tre veckorna i mitt liv bodde jag hos mina biologiska föräldrar och mina fyra syskon i en liten villa i Rosendal i  Lerum, som  ligger i närheten av Alingsås där jag 1945 föddes på förlossnings avdelningen i maj.

Varför blev jag då bortlämnad, för att efter ett år adopteras av mina nya föräldrar? Jag vet ganska mycket om varför, eftersom jag hade förmånen att ha två starka kvinnor som mammor. Det har gjort att jag alltid har vetat att jag hade en biologisk familj, som av olika skäl  inte ansåg sig kunna ta hand om mig, att jag har fått träffa mina biologiska föräldrar och syskon, Båda mammorna tyckte att det var det enda vettiga att göra, att låta mig veta och förstå varför det blev som det blev. Därmed inte sagt att det inte var svårt för båda dessa kvinnor ibland att vara så generösa att det blev en självklarhet att träffa båda två. Min mamma som jag växt upp tillsammans med, var så klart den självklara solen i mitt liv, det var hon som gav mig mat och kärlek tillsammans med min pappa under min barndom. Det var där jag hade mitt liv, lärde mig gå, prata, cykla, läsa, rita och sjunga. Men det var ju från mina biologiska föräldrar jag fick mina gener och arv. Jag kan inte skilja på vad som är arv och vad som är inlärning och miljö. Det känns ändå som att de här fyra människorna var ganska lika, skillnaden var att det ena paret inte kunde få egna barn och att de hade det gott ställt. Det andra paret kunde få hur många barn som helst men hade inte ekonomin att ta hand om alla de fick. När jag läser i gamla adoptionshandlingar från 1946, blir jag arg över ordvalet som  är  märkligt ,känns lite nedlåtande. Jag ska nu delge er ,lite meningar  helt lösryckta ur sitt sammanhang;

Utdrag ur domboken, hållen under lagtima hösttinget med häradsdomaren i Sunnerbo domsaga å tingsstället i Ljungby den 9 september 1946.
Undertecknade, äkta makar anhålla vördsamt om Häradsrättens tillstånd att få adoptera flickan Ketty Margareta osv. ( Då hade jag varit hos mina nya föräldrar i ett år, blivit döpt och fått mina namn.) Lite längre ner; Någon ersättning åt endera parten är icke ifrågasatt. (Idag kostar det en mindre förmögenhet att adoptera ett barn)
Det finns också ett utdrag ur protokoll fört vid sammanträde med Traryds barnavårdsnämnd 29/8 1946;
Härvarande barnavårdsnämnd vill göra det uttalandet att ovannämnda personer ( dvs mina adoptivföräldrar) är välkända, skötsamma och hemmet mycket gott.....
Barnavårdnämnden i Lerum har också uttalat sig;
Makarna ............   , är präktiga och ärliga. vadå präktiga? Skötsamma hade känts bättre. De har förut 4 barn i åldern 10, 9,5 och 2 år. Inom föräldrarnas släkt är intet patologiskt känt, vare sig tbc eller sinnesslöhet. Föräldrarna är arbetare med vanlig folkskola.  Arbetare med vanlig folkskola?? Vadå vanlig folkskola fanns det ovanlig också?  Mannen är eldare vid Lerums kemiska Tvätt och Färgeri med en lön av ca 4000 kr per år! (Jag kan förstå att 4000 kr per år inte var mycket att leva av för en familj på 6 personer). Som slutkläm kommer följande mening, Hustrun har hitintills varit betänksam beträffande den ifrågasatta adoptionen men har nu meddelat att hon önskar det. Jag känner sorgen hos min mamma som nu bestämt sig för att gå med på att adoptionen ska gå igenom och vinna laga kraft. Jag kan också känna glädjen hos min mamma som äntligen äntligen vet att hon får behålla mig!!
 Men hustrun har varit betänksam, tacka fanken för det. Vilken kvinna född av kvinna vill lämna bort sitt barn? Det fanns en påverkan från hennes make, min pappa, att det inte skulle gå att försörja ett barn till, det vet jag. Hur skulle hon kunna välja? Pest eller kolera? Riskera att pappa skulle  lämna henne med 5 barn , inget jobb , inget nätverk, inte som idag försörjningsstöd från myndigheterna? Eller säga ja till att lämna den sista flickungen??
Jag vet hur det gick till när hon tog sitt beslut. Ta fram näsduken för det är en sorglig historia. Mamma beslöt att åka ner till Vilshult där vi bodde , med tåget för att hämta hem sin tös och säga nej till adoptionen. Den minste lille sudden fick vara hos grannfrun, de två äldsta pojkarna fick gå till skolan som vanligt och klara sig utan mamma några dagar.Pappa fanns ju och lite potatis och korv kunde han säkert laga till.  Storasyster, fem år äldre än jag, fick följa med, vilken resa för en liten tösunge på 6 år ,att få vara ensam med sin mamma en hel dag och att få se så mycket på vägen mellan Lerum och Vilshult. Tågbyten måste ju bara de vara ett äventyr.  Men väl där möttes de av en liten ettåring som inte för sitt liv ville titta eller ännu mindre sitta i knäet på den för henne främmande tanten!! Efter en natt utan sömn. var mamma klar med sitt beslut! Jag är en vuxen människa  - en gång lämnade jag henne, hon var ledsen då också men nu  har hon det hur bra som helst. Jag kan aldrig ge henne en så bra ekonomisk start i livet och vem vet hur det blir när vi kommer hem? Nej jag åker hem igen men först ska jag prata med tösens mamma. Sagt och gjort när de bägge kvinnorna blev själva en stund bestämde de saker som bara de två vet något om. Ingen berättade, vare sig för mig eller någon annan,  men kort skickades och brev skrevs, vi mamma, pappa och lilla jag, åkte till Lerum för hälsa på några gånger under min barndom. Tåget gick ju från Vilshult på den tiden. Nu är det några som undrar hur jag vet allt det jag vet? Jo mina mammor berättade för mig när jag frågade och berättelserna stämmer väl överens. Tyvärr frågade jag inte tillräckligt men så är ju livet ibland. Min mamma var född 1914, hennes mamma dog när hon var liten och hon hamnade på barnhem och fosterhem, hon var 31 år när jag föddes och hade redan fyra barn. Hon hade inget nätverk, hennes svärmor var död och ingen mamma hade funnits.Så vem är jag att döma?
Min mamma som jag fick vara hos var född 1913 och önskade sig ett barn och det fick hon, hon var stark nog att berätta för mig och stark nog att vara vän med min mamma. Ja det är lite rörigt med alla mammor, men visst var min mamma stark som sa att jag skulle få stanna när hon kunde sagt NEJ!!
Många gånger har jag beundrat de här två kvinnorna som i den tid de levde,  gjorde något bra av det som kunde blivit dåligt för mig. De tänkte inte alls på sig själva utan allt gjordes för att jag skulle få det bra.  För min biologiska mamma blev aldrig livet riktigt bra mer, även om det kom ett barn till två år senare, då tror jag inte att pappa hade så mycket att säga till om . Lillasyster blev ett mycket älskat barn , men aldrig glömdes den flicka som inte fanns i syskonskaran. Jag däremot har aldrig haft problem med min adoption, däremot kan omgivningen bli lite konfunderad ibland. Dock inte min familj,  maken och  våra barn  har träffat min biologiska familj och det känns bra. Vi springer inte ner dörrarna för varandra men vi vet att vi finns. Gott nog.
Summan av kardemumman ,som lilla mamma brukade säga, är att det är ingen rättighet att bli förälder men det är varje förälders jäkla skyldighet att vara ärlig mot sina barn oavsett om de är adopterade eller framfödda under stor smärta till stor glädje. Kom aldrig till mig och säg att adoption är ett enkelt sätt att skaffa barn. Det är det inte ! Säg heller aldrig till mig att det inte är kvinnas rätt att bestämma om hon vill ha barn eller inte. Ibland är abort det bästa även om jag är tacksam för att abort inte var en möjlighet 1945.  Adoption eller abort, det gör lika ont vilket som.
Idag blir det inga bilder för det finna inga bilder som speglar det jag känner.