En oförglömlig midsommar blir det i år, sjukdom har nästlats sig in i familjen. Inget är som vanligt.
Inte orkade eller för den delen ville vi plocka blommor och klä en midsommarstång, som vi gjort nu i många många år. Regnet vräkte ner för en stund sedan, jag hann precis hem från min motionsrunda. Hade plockat med mig lite ängsblommor för att göra en bukett till mina föräldrars grav, i ösregn plockade jag till några trädgårdsblommor, blev en fin bukett. När regnet lugnat sig lite gick jag till kyrkogården , där var så fint, tyst och stilla. Lätt att samla tankarna och bara vara. Låta händerna jobba och göra fint på graven och sen stilla vandra vidare i tystnaden. De flesta gravar var smyckade med midsommarblomster och gräset var grönt, grönt så det nästan gjorde ont i ögonen. Duktiga kyrkogårdsarbetare och vaktmästare hade gjort sitt innan de gick till helg. Jag kände mig plötsligt lite lättare om hjärtat och tillfreds med tillvaron. På hemvägen blev det en pratstund med en dam i min ålder, om sjukdom och smärta och många glädjor på äldre dar.
Maken var på bra humör , ingen smärta i närheten och vi åt lunch i harmoni och glädje. Det fanns torr tvätt att stryka och mangla och det är en favoritsysselsättning för mig. Händer som jobbar och tanken kan löpa fritt. Inga tårar i sikte och ingen större sorg just nu. Maken tog middagslur i favoritfåtöljen, vilket är behövligt eftersom vi ska strutta över vägen till vårt traditionella midsommarfirande sedan 1978.
Folk har kommit och gått sedan 1978 och fram tills idag, barn har flyttat hemifrån och någon blev sjuk, några har avlidit , så nu är vi fem personer kvar, själva firandet flyttar runt , men i år är det Kyrkhult som gäller. Nu ska jag invertera garderoben efter lämplig klädsel. Den ska vara snygg och varm. Trevlig midsommar till er som läser detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar