När har det värsta som kan hända hänt?

Det slog mig här om dagen att ofta har jag sagt ; Detta är det värsta som hänt mig!

Egentligen är det ju så, att just de orden kommer att kunna sägas flera gånger under ett helt liv och varje gång är just den händelsen, den värsta som hänt.
Jag har precis som alla andra flera "värsta händelser" under mitt  liv och en del vill jag delge er, som läser detta,  just nu.
Jag började i skolan i Vilshult 1952, det var en rolig dag, många klasskamrater och så detta att varje dag få lära sig nya saker. Läsa kunde jag, men vi fick skriva bokstäver i en bok och samtidigt klippa ut bilder och klistra in, t.ex A, a på halva sidan och nedanför klistra saker som börjar på just A. Vad jag älskade den boken. Räkning var också roligt, att lära sig addera, subtrahera, multiplicera och dividera. Ställa upp talen och skriva  fina siffror i långa rader  och fina bokstäver som blev till  ord naturligtvis.  Ett stort R i kanten talade om att jag gjort rätt. Varje dag efter skolan sprang jag upp till farmor som bodde  på vår övervåning och visade och berättade. Hon hade alltid tid att lyssna och berömma. Men ve och fasa en dag i oktober dog min farmor. Jag begrep inget, varför min snälla farmor? Det var det absolut värsta jag varit med om, just då när jag var sju år. Än idag kan jag tänka och komma ihåg min älskade farmor. Hon som fött och fostrat elva egna barn och dessutom tagit hand om två fosterbarn. Utan alla moderna bekvämligheter. Hon betyder mycket för mig än idag.
Det tog ett tag i livet, innan nästa "värsta händelse" kom, jag hade hunnit gifta mig och få tre barn när min biologiska storasyster dog endast 40 år gammal. Hon hade dessutom en son som fyllde  4 år precis en vecka efter att hans mamma dött. Fruktansvärt orättvist och hemskt tyckte jag då. Det tog många år att lägga den händelsen bakom mig.
En höstdag flera år senare,  blev min svärmor sjuk och en vecka senare fanns hon inte längre. Min första vaknatt tillsammans med en svägerska, det var en värsta händelse det också. Barnens farmor och en riktig kvinna att hålla i handen när åskan går, nu skulle jag aldrig mer kunna fråga henne till råds.
Nu ramlade åren på, jag hann nästan fylla 50 år och uppleva ett bankrån och inse att världen inte alltid är så lätt att leva i, innan nästa "Värsta händelse" kom. Min egen pappa gick och dog i akut hjärtinfarkt, bara så där. En regnig och iskall novemberdag 1994 slutade hans hjärta att slå. Det kändes som om hela världen stod stilla en lång stund, innan jag äntligen begrep att han inte skulle överleva. Kära mamma var sjuk och att bo ensam i huset i Kullan var inte att tänka på. Då tyckte jag verkligen att livet var hårt. Hårdare skulle det bli,
1995 innebar att jag förlorade moster Britta, min svägerska Kerstin och även min svärdotters mamma, som faktiskt var yngre än jag.  Begravning och begravning hela tiden. Utan den glada händelse som 1995 började med hade det varit svårare att tas med eländet,  jag blev farmor för första gången, en liten kille så helt underbar. Det uppvägde lite av det hemska.
Sen  kom 1996 och då gick min mamma bort, nu hade jag ,om inte vant mig, så i alla fall lärt mig att livet går vidare, hur ledsen man än är.1999 kom nästa smäll svärfar gick bort efter en veckas sjukdom, visserligen gammal men en länk till en svunnen tid var borta.  Sen kom några år som mest bara sprang förbi, barnen var vuxna och familjen utökades med fler barnbarn, vi jobbade och stod i och ingen tänkte tanken att vi inte skulle vara friska. En dag fick maken ont i bröstet det visade sig vara en hjärtinfarkt. Det var också en värsta händelse som faktiskt  vändes till något bra och  livet gick vidare,vi fick fler barnbarn och  både han och jag blev pensionärer. Vi hade några roliga år med dans i glada vänners lag och många trevliga tillställningar här hemma.
Nu hände det värsta som kunde hända, trodde jag. Jag fick bröstcancer!!  Duktiga kirurger och sjuksköterskor tog hand om mig och det gick också bra, vi fortsatte det goda livet av bara farten.Men himlen var mörk i kanterna och tillslut tog mörkret överhand och maken blev bypass opererad. En riktig värsta händelse, hur många är jag uppe i nu? Sju, åtta jag vet inte.  I alla fall, min käre make klarade även detta, han kom tillbaka och det blev många valser, foxtrot och bugg innan nästa smäll.
Bukspottkörtelcancer. Nu kan det inte bli värre, eller? Vi kämpar och slåss mot en tumör som gör precis som den vill. Visst kan det bli värre, det kan det alltid, har livet lärt mig, samtidigt har livet också lärt mig (egentligen är det nog min kära farmors förtjänst när jag tänker efter) att Gud finns. Han hör mina böner, han gör inte alltid som jag vill , men han gör alltid det som är bäst för människan. Att det sen är ett litet helsike att förstå hans vilja det kan jag hålla med om. För mig är dock min tro som jag fick som gåva av farmor det bästa och tryggaste jag har. Vad vill jag ha sagt med detta epos, jo det är nog inte meningen att människan ska vara lycklig hela tiden , livet vore ju rätt tråkigt och meningslöst om alla vore lyckliga hela tiden. Livet är ju glädje och sorg, lycka och förtvivlan, hopplösheten som viker sig för framtidstron och så förstås kärleken som är störst av allt. Det gäller att ta vara på de bra dagarna och hitta ljuspunkter i en stundom mörk vardag.
Nu går tiden vidare och jag med den och imorgon är en annan dag.