Denna veckan började som alltid med en måndag och helt vanliga hushållsbestyr. Efter lunchen var det dags för det obligatoriska läkarbesöket och sen var måndagen nästan slut. Innan dagen var riktigt slut hade jag hittat en hel hög med kort som för flera månader sedan skulle varit inklistrade i album. Förlorade mig en stund i att titta och sortera och leta fram albumet och börja klistra in och skriva små underfundiga texter under varje kort. Tisdagen kom med frukost och den dagen blev en lång tankedag, Om det som hänt i mitt liv sen den 30 maj 1945 och fram till nu!! Det var mycket olika saker som kom fram under dagen. Livet i Kullan som liden däka. Ungdomsåren med all den glädje jag hade tillsammans med goaste väninnan och alla danser jag svängde mina ben i. Livet som nygift, småbarns mamma och lite senare när alla barnen gav sig iväg ut i livet. Där nånstans avbröts tanken av en telefonsignal, det var lillasyster i yster i familjen som ville veta hur vi har det. Ja sen var det onsdag helt plötsligt bara så där. Vet ni vad då gav jag mig iväg till Holjebadet. För att under en timme ligga som en smal vacker sill och simma oavbrutet tills jag nått mitt mål 1000 meter. Härligt ända tills jag måste upp ur vattnet och släpa iväg den trötta kroppen med de tröttaste ben jag haft på länge. När jag efter lite omständiga ritualer duschat och torkat mig och fått på alla kläder, ute blåste det iskall nordan, for jag iväg till Maxi. Ett utflyktsmål så gott som nåt annat. Inhandlade en dammvippa, fönsterputsmedel och katrinplommon. Vad kan det blir för middag av detta ugnsbakad dammvippa marinerad i fönsterputs med katrinplommonsås ?? Nä det låter för äckligt. jag tror att vi hade älggryta med kokt potatis och brysselkål den dagen. Torsdagen var vikt åt begravning. Av en mycket älskad moster som hade fyllt 96 år. En liten väldigt fin begravning med vacker musik och en fantastisk officiant som med sin milda och lugna stämma ledde det hela. Nu finns det ingen kvar av mammas sex syskon. Ingen som kan berätta om det som jag inte redan vet. När en människa dör försvinner den sista hemligheten, så är det för oss alla. Begravningar är ju inte särskilt roliga tillställningar men detta till trots blev det en eftersittning där kusiner möttes som inte ses varje dag precis. Kusinerna har ju precis som jag blivit äldre, skaffat familjer och där fanns många ansikte jag inte kände igen. Då och just där fanns inte sorgen så påtagligt, många glada och roliga samtal om den värld som en gång fanns och delvis var gemensam. Sen blev det fredag och då var det pudersnö på gran och tall när jag promenerade i skogen. Väl hemma igen blev det fastlagsbullar med pudersnö på till kaffet. Ja så tog även denna veckan slut och här sitter jag och tänker. Avslutar med några rader från Alf Henriksson; Åren går sin kos och tiden rinner. Tiden rinner stillsamt , tyst och snällt. Mycket glöms, men inte allt försvinner. Alltid någon minns de ord vi fällt. Alltid någon minns hur det var ställt. Trevlig Helg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar