En inte helt vanlig dag..................

 

Idag var inte en helt vanlig dag i vårt pensionärsliv. Vi vaknade av att väckarklockan ringde! Det gör vi aldrig en helt vanlig dag. Vi låg inte kvar i sängarna och drog oss utan klev upp nästan direkt. Det gör vi inte heller en helt vanlig dag.

 

Frukosten däremot var väldigt vanlig och precis likadan som alltid. Morgonmedicinen intages med ett glas vatten. Gott kallt vatten från Halen! Sen är det youghurt med som våra barnbarn säger "hundmat", d.v.s havrefras ringar som verkligen ser ut som Lady Di:s mat. Ovanpå dessa havrefras ringar lägger vi pumpafrö, linfrö och solrosfrö. Toppar gärna med lite färsk frukt idag var det Ingmarie från Hemsjö utan det minsta lilla besprutningsgift. Sen blir det kaffe och hembakat bröd med någon form av pålägg.

 

Fortsättningen av dagen var helt annorlunda. Vi åkte buss från Olofström till Karlshamn. Det har vi aldrig prövat förr, men det funkade alldeles utmärkt. Maken skulle till fotvården, för att få sina fötter i ordninggjorda. Detta var av stort behov, vilket han själv inte alls tyckte, men för husfridens skull och då hans diabetessköterska också tyckte så, gick han med på att besöka fotvården.  Besöket skulle ta ungefär en timme och då passade jag  på att besöka Coop Forum som ligger i Strömma. Där kan man inhandla en rökt korv som maken gillar. De hade också plommontomater och ett Spiderman puzzle till Isac vårt yngsta barnbarn. Jag promenerade  på en gång och cykelväg mellan sjukhuset och Coop Forum. Under en blå himmel med en vårkall vind i ansiktet och en gul sol som värmde mig. Promenader i staden är inte att jämföra med mina promenader i skog och mark - men det var en trivsam liten promenad och massor av frisk luft fick jag in i mina lungor. När jag kom tillbaka var maken inte klar så jag satte mig att läsa "Morfar skrev inga memoarer" av Gustav Fridolin. Det är en kärleksfull skildring av ett barnbarn , en berättelse som man blir engagerad och lite tagen av. Morfar föds i fattigsverige, där barn kunde kallas fosterungar eller ännu värre horungar. Där fattiga människor verkligen inte hade något egenvärde. De var arbetshästar till det rika folket! Jag tänker på min egen pappa som föddes till en värld av hugg, slag och hunger. Hans lycka blev en lärarinna som såg och förstod den stackars gossen. Med hennes hjälp blev han en duktig arbetare som försörjde sin familj och älskade sitt enda barn över allt ting för att inte tala om de tre barnbarn han fick uppleva det var alla hans ögonstenar.

 

Helt inne i boken väcktes jag av ett HEJ! Det var en av makens alla miljoner kompisar som också var på besök på sjukhuset. Vi hann avhandla hur det var med maken och med kompisens fru, väder och vind, pensioner och hur jakten gått i år för maken. När han gått hörde jag makens glada stämma och strax stog han bredvid mig och log med hela ansiktet. Att få fötterna omskötta kan ge en gammal man en glad dag, det vet han nu.

 

Nu hade emellertid klockan slagit lunch  och vi gick till restaurangen för att äta dagens. Potatismos och biffar?? Jag var lite frågande till den kombinationen, men vi må pröve som dansken säger. Biffarna, lingonsylten och den fantastiska salladen gjorde hela lunchen, med lite lite potatismos till. Det var väldigt gott men jag vill hellre ha saus o pära till biffen.

 

Sen var det dags att åka buss hem igen och innan vi tog bilen till Kyrkhult hann vi besöka Willys för att inhandla lite dagligvaror. Det var första gången sen  den 10 december 2013 som maken var med och körde inköpsvagnen. Han såg lite prövad ut mot slutet men det gick bra. Han packade och jag lyfte och bar alla tunga kassarbåde ut från affären och in i vårt hus.

 

Eftermiddagskaffe är ett måste och idag blev det smalknäcke med gräslöksost som tilltugg. Efter kaffe tog jag mig an att vara sällskapsdam till Lady Di. Det var nästan mörkt när vi gick ut så det fick bli lite promenad runt i villaområdena. Motionsslingan tänker jag mig att man måste ha ispiggar under skorna efter dagar med töväder och nu minusgrader. Det blev en skön kvällspromenad som gjord för lite tankar bakåt och framåt i tiden. Det slog mig att idag är det väldigt enkelt att ta sig fram här i värden. Det flesta människor har en bil, annars kan man åka kollektivt, buss, tåg och till och med flyg eller båt, om man ska långt bort vill säga, och det ska jag för det mesta inte. Då är cykel ett bra fordon om än inte  på vintern, även om min mamma cyklade vintertid gärna med trätofflor  på fötterna. Det gör dock icke jag. Annat var det när jag föddes 1945 i Alingsås. Jag antar men vet inte , att jag och min mamma åkte hem med bil, taxi eller kanske en granne som hade bil att låna ut med chaufför. Den stunden på sjukhuset och färden hem till Lerum var nog de bästa stunderna vi fick tillsammans, då vill jag tro att vi båda var lyckliga. Tre veckor senare fick jag en ny familj och flyttade till Traryd. Dit gick färden som jag hört det, med tåg. Min mamma var aldrig riktigt lycklig mer, medans jag, kan man nog säga fick det väldigt bra.

Sådana tankar kan en Tant i sina bästa år tänka när hon är ute och går med Lady Di